Nöjd

Ikväll sprang jag 5 km på 24.25. Snittempo 4,53 min/km. Tjoho! Första målet att springa milen under 50 är taget. En km till i det tempot hade jag fixat, det var tungt men inte outhärdligt. Nu ska jag låta benen sova. Imorgon är en dag och blir det så fint väder som det var idag, blir det cyklen till jobbet.

Lätta intervaller

Igårkväll sprang jag intervaller för första gången på över 2 veckor. Och det gick över förväntan. Körde samma som förra gången, dvs 3'x8 med gåvila 1:30. Tänkte innan passet att jag skulle ligga på strax under 5-tempo men det gick mycket lättare. Den snabbaste klockade jag på 4:21 och den långsammaste på 4:45. Skillnaden i tempo här berodde på om det var kuperat eller raksträcka. Vilken skillnad mot förra gången, då jag hade sirap i benen. Kanske berodde det på att jag tränat mindre hårt, eller på att jag sist sprang i kuperad terräng. Oavsett vilket var det fantastiskt kul.

Visst kändes det tungt bitvis men jag kunde nog sprungit lite snabbare och tagit ut mig lite mer, alternativt kört joggvila emellan istället för gåvila. Men det kändes himla bra för löparsjälvförtroendet att det gick så lätt. Speciellt eftersom de senaste passen gått extremt trögt med hög puls och lågt tempo. En kompis har dragit med mig på att springa vårruset den 2:a juni. Då vill jag gärna ha lite fart i benen om det går. Kul ska det bli i alla fall.

Börja om från början

Jag är tydligen inte frisk. Jag känner mig okej men kroppen håller inte med. Jag som haft förkylning kvar i näsan så många gånger och ändå kunnat springa på som vanligt. Imorse lämnade jag bilen på verkstaden och sprang hem. Ca 7 km. De första 2-3 gick bra fast pulsen var lite för hög men sedan gick det utför. Även idag fick jag gå när pulsen envisades med att hicka upp mot 160 så fort det kom en backe. Snittpuls 147 i 6,25 tempo. I våras sprang jag långpass i det tempot med 138 i snittpuls. Det känns som att börja om från början helt. Inget flås alls. Benen kan, men hjätat bara vill inte. Jävla skitförkylning.

Och nu är jag helt matt.

Huvudet piggare än kroppen

Så här vackert är det i skogarna hos mig! Jag har hunnit längta en hel del efter skogen och löpning under veckan som gått men kroppen har verkligen sagt nej. Det kanske den gjorde imorse också egentligen för det var tungt. Som om en veckas förkylning gjort att all träning totalt försvunnit ur kroppen.





Vackert var det i alla fall. Här är Klosterbacken där jag valde att gå uppför för att skona mitt hjärta lite. Tanken var ju trots allt lugn kom-igång-springning.





Och den här utsikten har man över fågelreservatet när man kommit upp. Ett lätt pass blev det, som jag ändå inte upplevde som speciellt lätt. 8 km blev det i alla fall, kortare än jag tänkt från början.

Vad kom först? Hönan eller ägget?

Jag är verkligen dunderförkyld. Igår bestämde jag mig för att jag skulle vara frisk idag men icke. Hela huvudet är som bomull och jag har huvudvärk trots alvedon. Inte konstigt att benen kändes tunga och sega och pulsen hög på Springcross. Eller så var det tvärtom. Jag visste att jag hade en förkylning på gång, struntade i det och fick betala med en värre version. Svårt att veta. Det var värt det i alla fall. Nu har det varit två otroligt fina dagar och jag kan/vill/orkar/får inte träna. Igår såg jag framför mig en lugn runda i naturreservatet för att kolla om Liljekonvaljerna är på gång i Klosterbacken. Men det är ju för tidigt det vet jag. Däremot borde ängarna med vitsippor vara i full blom. Det får bli en annan dag. Imorgon SKA jag vara frisk!

Det var kul! Efteråt....

Så då var det gjort. Och jag är nöjd! Klarade guldmedalj, vilket var målet, dvs att springa sträckan under 1:10. Jag klarade det på håret, kom in på 1:09:14. Ute på banan trodde jag inte att jag skulle fixa tiden, jag tyckte att de km-tider jag såg var alldeles för dåliga. Så när jag kom in på mot upploppet och såg klockan blev jag rikigt glad och fick ny energi till en slutspurt. Kanske hade jag kunnat pressa lite till men det fanns inte så mycket mer tryck i benen idag. Å andra sidan har jag en tid att slå tills nästa år. Tills vidare skyller jag på att jag är på väg att få Villes förkylning. Lite kli halsen och nu ikväll halsont. Inte så att jag känner mig sjuk men kunde inte kliet i halsen väntat tills imorgon?

Det var en del riktigt tunga uppförsbackar. Jag hade ställt in klockan på 5,45-tempo men det kunde jag inte hålla. Ändå var det inte riktigt så svårsprunget som jag hade trott. Ute på banan fösökte jag helt enkelt hela tiden hitta en bra rygg att hänga på. På den flacka sträckan lyckades jag hålla lite bättre tempo. Men så fort backarna kom så var det TUNGT! Pulsen låg rätt högt Snittpuls 161, max 172. När jag kommer upp över 170 då får jag kämpa ordentligt. Jag låg faktiskt högt i puls redan från start. 145 efter lite uppvärmning med Friskis och Svettis är lite väl bra. Nybörjarnerver?

Riktigt roligt var det dock att stöta på en jobbkollega i startområdet. Inte alls fel med lite sällskap i regn och snålblåst. Hon var dock mycket snabbare än jag och sprang ifrån mig på lätta ben! Jag försökte haka på men det var totalkört.

Nu har jag klarat av den här utmaningen, nu får jag hitta på ett nytt mål med min träning!

Spring-cross imorgon?!

Efter en helt galen vecka med jobb, vattkoppor, feber, yngste sonen som slagit upp ett stort jack i pannan, äldste sonen som cyklat omkull med diverse blessyrer, en man som behagat åka iväg till Stuttgart och lämnat mig och svärmor ensamma i röran, så ska Spring-cross gå av stapeln imorgon. Jag har haft två intensiva jobbdagar och natten till idag så blev jag väckt en gång i timmen fram till klockan 05 då klockan ringde. En halvtimmes sömn i eftermiddags fixade kvällen och nu är jag nästan som ny igen.

Just nu förstår jag inte alls hur jag tänkte när jag tyckte att det här skulle bli skoj. Eller varför jag skulle springa alls över huvud taget. Jag har hämtat ut nummerlappen men har fortfarande inte kollat när, var och hur mer än på ett ungefär. Lika god framförhållning som vanligt. Jo, jag ska springa men eftersom jag aldrig sprungit ett lopp så får det bli som det blir. Jag ska ladda klocka och Ipod ikväll, plocka fram kläder och försöka planera i alla fall.

Kårstajoggen

Jag är verkligen en amatörmässig bloggare. Inte ett foto tog jag! Dessutom höll jag på att komma för sent. Missbedömde totalt hur lång tid det skulle ta att köra. Klantigt. Hann precis hälsa på hälften av de som skulle vara med, få igång klockan och så stack vi iväg.

Vilken jäkla motvind det var! Hela tiden! Som tur var sprang jag och pratade med Pladuska mest hela tiden. Mycket trevligt och tiden gick fort. Roligt att träffa någon IRL vars blogg man följer. Vi hade ju försökt planera in ett träningspass ihop för ett tag sedan men då blev jag magsjuk.

Hela 6-7 första km kändes tröga. När jag såg 9km sträckan vika av funderade jag ett kort slag på varför jag egentligen skulle springa 21 km just igår. 9km kändes som ett mer rimligt alternativ. Efter 7 km kändes det lyxigt att få vätskedryck serverad. Jag tror banne mig den hjälpte eller så var det kombinationen med att den värsta motvinden försvann. I viket fall som helst så gick det allt lättare. Efter 14 km fick vi dricka igen och dessutom var det en härlig känsla av att vi hade sprungit 2/3 av sträckan och bara hade 7 km kvar. Böljande landskap och vacker roslagsnatur hade vi i princip hela vägen.

Sista 3 km var det öppet lanskap och man kunde se ända ner till mållinjen. Det såg ut som nerförsbacke hela vägen och jag fick massor med energi i benen. Fast det var längre än det såg ut och kändes inte alls som nerförsbacke på slutet! Till slut kom vi i alla fall i mål, fick till och med lite hejarop de sista 50 metrarna! Benen kändes bättre än sist jag sprang lånpass. Jag kände av baksida lår men inget av höften/höfterna. Fötterna kändes också bra. 2.09 stannade klockan på, snittid på 6,05 min/km.

Efter lite eftersnack blev hembjudna till Piratfarsan och Pladuska på grillfest. Eftersom jag vare sig hade med mig ombyte och dessutom hade lovat åka hem till familjen så tackade jag för mig och drog hemåt. Igårkväll var benen rejält trötta. Vi hade planerat att grilla hamburgare och jag skulle laga krusbärspaj. Det blev den konstigaste paj jag någonsin bakat, gillades bara av 50% av familjen! Och innan hamburgarna stod på bordet höll jag på att totalt förlora mig i lågt blodsocker! Efter middag och nattning av barnen blev det högläge i soffan för benen. Jag tänkte lite på hur starka de är som springer ultra. Mina ben är mosiga efter 21 km och de springer minst 40 km till! Jag hade visserligen orkat 10 km till tror jag (det är lätt att säga så när det inte är upp till bevis!) men ett marathon hade kroppen inte haft lust med igår.

Stort tack till Piratfarsan och Pladuska för en trevlig tillställning och för allt jobb ni har lagt ner. Hoppas grillkvällen blev lika trevlig som själva Kårstajoggen!