Vila och halsont

Kroppen behöver vila. Jag behöver fundera och jobba. Så praktiskt att ha ont i halsen och känna sig krasslig samtidigt. Är inte det väldigt tidseffektivt? Den här veckan ska jag lata mig så länge krassligheten håller i sig. Kanske styrketräning och core. Men om det spritter i benen och vädret håller sig fint så lockar skogen väldigt mycket.

Dagen efter

Surt sa räven om rönnbären. Lite så känns det. Som om jag försöker skylla på massa omständigheter varför det blev så långt ifrån vad jag hade hoppats. Helt klar var det fler småbackar i början och framförallt knäckande var backarna någonstans mellan 18-20. Ja för slutet visste jag skulle bli tungt.

Något plus har jag i alla fall lyckats vaska fram mitt i det sura. Min styrka är inte uppför. Fy tusan vad mycket backträning jag skulle behöva för att klara alla dessa backar. Men nerför kunde jag springa på och på flackare bitar så klart. Ett till plus förutom nerförslöpning är att jag inte har ont idag. Knäna känns toppen. Lite ont i höger fot, stel som katten i höger rygghalva och axel. Träningsvärk i höftböjarområdet och lite i vaderna. Men inte alls så illa som jag kunnat tro. Hade heller inte ont-ont under loppet igår. Och när benen dog på slutet så dog bägge, inte bara ena. Rätt lycklig över det.

Ännu mer lycklig är jag över mitt nu planerade födelsedagsfirande. Jag och maken ska springa runt Skoklosterhalvön. Totalt hoppas jag på ca 20 km eller kanske till och med lite mer om man startar lite längre ifrån. Sedan ska vi på spa och hotellövernattning och få massage och dricka bubbel och äta gott. Kan det bli lyxigare?

Förkyld, sur och lite besviken

Ja vad ska jag säga. För det första har det varit några ruskigt intensiva jobbveckor. Lidingö har legat i bakhuvudet, jag har tränat på efter bästa förmåga men egentligen inte orkat peppa mig själv, eller känt mig sugen. I veckan försökte jag omvärdera och tänka att jag ska springa och ha roligt. Inte ha prestationsångest! Dessutom är det svårt att ha en realistisk målsättning i ett lopp man aldrig sprungit förut. Fast nog ville jag gärna springa under 3 timmar, det ska erkännas. Sedan är jag extra fånig, för allt runtomkring loppen gör mig nervös. Väskinlämning, hämta nummerlapp, hur lång tid detta kan tänkas ta etc. Jättelarvigt, sånt brukar ju lösa sig.

Så i förrgår smög sig förkylningskänsla in i kroppen. Lite, lite halsont som igår blev till halsont. Försökte med ingefärsthé och rödbetssmoothie med blåbär allt för att boosta kroppen. Vaknade imorse och halsontet hade inte gett med sig men inte heller blivit värre. Springa eller inte springa? Jag försökte göra en ärlig bedömning av läget men jag ville ju så gärna springa. Tänk hur det kan ändra sig från dag till annan?!

Allt kring loppet på ditvägen gick hur smidigt som helst förutom kön till Bajamajan då. Herregud jag trodde jag skulle kissa på mig! Kom precis lagom till starten. Nu var jag mest nervös inför hur kroppen skulle kännas. Och jo den kändes - INTE BRA. Det var ett dåligt tecken att Friskis uppvärmning fick pulsen att skutta. Pang, så fick vi sticka iväg. Och så trångt det var! Jag tog det lugnt och tänkte att trängseln nog skulle släppa efter några kilometer och att jag skulle kunna springa på bättre sedan.

Men redan de första km var tunga, inte alls som tänkt. Tungt och trångt - det var ju inte ens roligt! Efter 5 km tänkte jag att jag struntar i det här. När vi kommer till Lidingövallen, då kliver jag av. Att hålla mitt planerade 5.30-tempo på de flacka partierna var slitsamt, helt enkelt inte möjligt. Halsontet var visserligen borta men benen kändes svaga och ostyrsliga. Kliva av, kliva inte av, fan och skit och hans moster, det här skulle ju vara det lätta partiet! Medan jag försökte resonera med mig själv så kom jag längre bort från Lidingövallen. Jag tog beslutet att fortsätta men att skita helt i tiden (inte helt enkelt) och lägga mig i ett långsamt men överkomligt tempo. Pulsbandet hade jag lämnat hemma, så jag kunde inte heller se om pulsen drog iväg men jag misstänker att den nog gjorde det.

Men vad mycket folk det var hela tiden. Jag hade ingen lust att kriga mig fram, så även om jag hade varit hundra och i kanonform hade jag bitvis fått fått det tufft att hålla ett bra tempo. Vid trånga passager blev det nästan gångtempo för alla. En del irritation uppstod även om jag nog tyckte att de allra långsammaste faktiskt höll sig till höger. Men det vart kö för omspringning och en del tog rätt stora risker för att komma fram och sprang ut i terrängen mer eller mindre. Vilket också måste slita en del.

Slutet på andra 10 km var backig, mycket mer backar än jag räknat med. Äntligen kom vi fram till Grönsta gärde och här fick jag bita ihop en gång till för att inte kliva av. Trött i benen men framförallt trött i överkroppen. Det var länge sedan jag hade den känslan, och det bara efter 20 km. Förra året sprang jag tjejloppet. Jag minns att jag tyckte första backen efter Grönsta var gräslig men att det sedan inte var så förfärliga backar förrän Aborrebacken och Karins backe. Jo pyttsan. Upp och ner, upp och ner och benen var fullständigt slut. Jag gick i de flesta uppförsluten och försökte springa på emellan. Vissa medtävlande lärde jag mig känna igen. De sprang ifrån mig i alla uppförslut och sedan sprang jag om dem på flacken eller utför.

Sista kilometern tänkte jag att nu får det bära eller brista. Hur kunde den vara så lång? I slutet var varje km som tre upplevelsemässigt. Det blev en slutspurt i alla fall. Alltid något att vara nöjd med. Jag slog av min Garmin på 3:14:45. Och det var äntligen över.

Min första slutsats var att det här var 30 km lidande. Vill jag göra om det? Nej. Även med en bra dag och en ickeförkyld kropp så var det för trångt. Med min tid är det väl tveksamt om jag avancerar i startgrupperna. Jag hörde att det var mindre trångt i grupp 5 och 6. Men det är lite sjukt när jag tänker efter. Att 30 000 ska trängas på samma stigar ute på en ö i Stockholm. Hälften hade varit nog. Det tog för övrigt ca en timme att köa för att ta bussen till Ropsten. Just då, darriga onda ben och trött och less ville jag bara hem. Tänkte att om man springer marathon har man i alla fall nära till tunnelbanan när det väl är över.

Så mitt löfte för nästa år. De lopp som jag ska springa ska vara mindre! Runrundan vill jag absolut springa igen och gärna Brottbyloppet 20 km. Varför åka långt och trängas med andra när man kan springa ett mindre lopp på hemmaplan.

För övrigt ska jag ägna resten av hösten till myslöpning, utan några tävlingar inplanerade. Ser fram emot att springa långt i skogen på min födelsedag i november tillsammans med maken. Med kaffe i ryggan och bara vi och skogen.

Summa summarum. Missnöjd med att vara förkyld, läxan är att även om jag känner mig okej så är det inte ok att springa lopp med halsont. Och att jag inte uppskattar för stora lopp där det är omöjligt att hålla eget tempo på grund av trängsel. Jag valde bort tjejmilen i år på grund av trängsel men detta var värre!

Kroppen då? Halsont, trötta ben och fötter men för övrigt okej.

Långpass kan vara alldeles underbara

Eller så kan man ha sega ben från början till slut. Igår hade jag det. Sänkte farten och njöt istället av omgivningarna. Jag har äntligen kommit till skott och börjat utforska terrängen lite längre bort. Och den är alldeles underbar! Fullt av små stigar, grusvägar och för den delen motorcrosspår. Det går förträffligt att springa i motorcrossspår, ben och vrister får jobba och det blir väldigt varierad terräng. Sand, grus, berghällar och lera.

Naturligtvis har kommunen planer på att bygga nya stora bostadsområden här. Jag sörjer lite innan planerna ens är verklighet. Jag älskar att bo nära centrum men också mitt ute på landet. Inser att det inte kommer att förbli så men det känns tråkigt. Så nu i höst tänker jag förlägga alla pass i skogen och passa på att njuta medan den finns kvar. När jag ska springa lite längre gillar jag verkligen skogen. Mjuka stigar, upp och ner ska det vara. Rak grusväg eller asfalt är tråkigt. Jag vill komma hem och ha skogsdoft och lera (förmodligen mest svett) kvar i kläder och minnet.

Kom hem efter ca 22 km i skogen med trötta ben och firade vår 10-åring med lasagne och tårta. Maten smakar alltid fantastiskt efter långpass!

Mer backar

I förrgår sprang jag ett alldeles underbart pass! Det lilla jag lärt mig om att springa är egentligen genom att läsa. Tidningar och bloggar mestadels. Därför är det väl inte så konstigt att en hel del av det jag gör förmodligen inte är "rätt". Skulle gärna hänga på någon löpningsträningsgrupp eller vara med i en löparklubb men känner att tiden inte riktigt finns. Det finns absolut tid att avsätta för träning men oftast på förmiddagar. Att ha en fast kväll inbokad varje vecka, det går inte, det skulle vara att kasta pengar i sjön.

Så det här med hur man springer intervaller, hur man lägger upp pass osv, det är nog egentligen inget jag har någon koll på. Jag gör som jag tror och testar. Löpskolning tex det borde jag säkert göra men jag har inte en susning om det blir rätt eller fel och därför blir det väl inte heller av.

Efter mitt tvärhårda backpass där jag formligen tog slut tänkte jag att den här veckans backar skulle bli lugnare. Jag skulle springa dem men inte gå på max, utan försöka göra det jämnt och bra med en bra känsla. På Lidingöloppet kommer jag ju inte heller att försöka springa snabbt uppför (!) utan bara försöka ta mig upp och över backarna och springa på emellan.

Efter 5 genomförda backar (ca 190 m) där jag sprang ok fart uppför och lugn fart nerför körde jag 1 km snabbare. Efter det en omgång backar igen. Hade tänkt springa 1 km lite snabbare igen men det började bli väldigt mörkt och ovan vid det som jag är, hade jag glömt reflexväst. Det finns en del fartdårar häromkring så det var bäst att pallra sig hemåt. Tänkte därför att jag kör 2 km i tröskelfart efter de sista backarna. Det kändes bra! Benen kändes lätt och glada, jag kunde öka successivt. Det kändes som jag flöt fram. Runners high? Oavsett var det ett av de där magiska passen, det som gör det värt alla mellanmjölkstragglingar man gör emellanåt. Kanske är det så att jag inte ska försöka ta ut mig så jag kräks på precis alla fartpass? Eller borde jag det? Jag maxade inte och det kändes bra för själförtroendet att få till ett sånt härligt pass. Egentligen är det lite fånigt att springa så strukturerat på motionsnivå? Samtidigt tycker jag blandningen på pass gör det roligare att springa. Jag gillar att utmana mig själv, gillar att variera intensitet och längd på pass.

Som igår morse tex. 6 km i lugnt tempo kändes trögt och segt och varmt. Skönt när jag kom hem igen men en allmän tung och seg känsla. Hann luncha med min mor på Ulriksdals trädgårdar. Deras vegetariska buffé är helt suverän! Så gott. Åt mig riktigt mätt, vilket var tur för det var otroligt mycket att göra på jobbet och jag kastade i mig lite mat först vid åttatiden på kvällen.