Smådeppigt

Får nog ta det lugnt. Vaden känns successivt allt mer. Googlat lite och bristning är nog troligt även om den inte verkar så allvarlig. Surt, surt. Funderar på vad man kan träna istället. Känner mig snuvad på mina endorfiner.

Vad hände

Maken meddelade imorse att han skulle spring runt sjön med en kompis. Långpass och jag fick inte följa med... Kunde inte heller, 20 km i 4.50 tempo är långt över min förmåga. Men jag kände mig peppad för träning och tänkte passa på att träna på gym medan 7-åringen var på kalas och 11-åringen var på badminton. Tänkte mig 1000-ingar helst 6 st. Hade räknat på att jag ville ligga i 4.50 tempo till att börja med för att ta den sista i 4.30. Det ska inte vara något problem för mig faktiskt.

Kände redan på den första att det var slitigt och fick dessutom höja upp hastigheten för att få klocka med inprogrammerad intervall och löpbandet att stämma. Vilan kändes jättekort och den andra intervallen var tvärtung. Undrade bara när den skulle ta slut. Insåg att jag fick förlänga vilan för att kunna fortsätta. Vad i hela friden är det här? Har jag helt tappat koll på vilka hastigheter jag kan springa i eller är det fel på löpbandet? Men brukar inte löpband snarare visa för hög hastighet än för låg?

Under den tredje intervallen hände något med min vad. Jag ska inte säga att det small till men det gjorde helt plötsligt ont. Det gick inte alls att springa intervaller med den smärtan. Jag saktade ner och tänkte att jag joggar väl några km till men det gick inte heller. Bara att kliva av. Tog ett varv i gymmet och körde rygg, axlar och core vilket också var välbehövligt men det kändes rätt snöpligt.

Just nu känns vaden hela tiden när jag rör mig men mest om jag går uppför eller nerför en trappa. Ska testa med promenad imorgon för att se hur det utvecklar sig. Jag hoppas att det inte är någon muskelbristning.

Hot MoJo

Testade idag, för jag upplever själv att jag behöver rörlighet i min stela kropp. Och att få in mer alternativ träning nu när jag blivit skrivbordsråtta. Jag var lite nervös innan passet för att alla skulle var superyogisar och att jag inte skulle fixa värmen. Men det gick bra. Jag är visserligen otroligt stel i höfterna och baksida lår men annars gick det över förväntan. Svetten rann i floder, jag har aldrig svettats så mycket någonsin. Det var jobbigt med värmen men det vete katten om det inte är bra mycket jobbigare att springa intervaller en varm förmiddag i juli. Jag kommer att försöka gå på det här en gång i veckan under hösten i alla fall, så bra var känslan och passet gick fortare än jag vågade hoppas på. Det är annars ett dåligt tecken när jag tittar på klockan var 10:e minut och undrar om det inte har en timme snart.

Så sjukt nöjd

Tre måndagar i Götet och tre gruppträningsintervaller. Ikväll är jag träningshög. Vi skulle köra tröskelintervaller 2x10 min med 2 min vila. Motvind och regn ute och vi blev erbjudna att köra intervaller på löpband om vi ville, men jag älskar att vara ute i rusk. Det är verkligen inte mitt problem. Mitt motivationsproblem är istället att jag vet att det kommer att bli så fasansfullt jobbigt. Nu efteråt är jag alldeles pigg och endorfinhög och förstår inte ens att jag ville låta bli. Jag tyckte själv att det gick bra ikväll. Det var jobbigt men inte kräkjobbigt. Förmodligen lite mer än tröskelfart de sista 5 min på omgång nummer två. Ikväll var vi heller inte så många och jag var enda tjej. Men det funkar ju bra att alla springer 5 min i sin takt och vänder och sedan springer 5 min åt andra hållet. Dessutom var motvinden på utvägen, vilket var bra rent mentalt. Första gången blev jag omsprungen även på hemvägen men inte den andra. Det är dessutom kul att bli lite peppad.
Frågan är nu hur jag ska hålla uppe intervalltänket själv under hösten och vintern. Ska jag tvinga maken att springa backintervaller med mig? Och kanske är 2x10 min tröskel lite lite men jag är just nu faktiskt nöjd med de pass som blir av. Och imorgon har jag lite sovmorgon till och med. Life is good!