En ny cykelera har inletts

Jag började cykla till jobbet för tre år sedan på sommaren. Maken hade vunnit en mountainbike på något jobbevent och jag fick ta över den. Först var sträckan på två mil (4 tur och retur) i sig motiverande. Jag cyklade ungefär en gång i veckan. Tiderna har dock alltid varit ett problem. Antingen gå upp 04.45 och cykla och då inte hinna i tid att hämta (dagmamman stänger kl 16) eller cykla hem vid 22. Jag är kvällsmänniksa så det blev alltfler kvällscyklingar. Men hur kul är det efter riktigt körigt arbetspass och jag har arbetat över. Att sätta sig på cykeln vid 22.30 var inte lika kul. Två gånger har jag dessutom fått punka. Så motivationen för att cykla har avtagit. När jag väl har cyklat har jag i mitt tycke inte blivit bättre. Kanske beror det på motivationen att jag inte längre orkar ta ut mig? Nåväl, jag har tyckt att alla cyklister har cyklat om mig. Och javisst det har de ju, jag kör mountainbike (visserligen utan terrängdäck) och de kör landsvägsracer på smala hjul. Visst är det fånigt att jämföra sig? Jag har kommit fram till att det är bra träning oavsett.

Nu till vändningen! 4 åringen har lärt sig cykla själv och vuxit ur cykelsitsen! Herregud vilken skillnad när sitsen var bortmonterad! Jag tror jag lätt förbättrade km-tiderna med i alla fall 20 sekunder! Idag var jag och maken ute och körde en runda på 34 km. Vi hade medvind i 15 km och sedan grym motvind resten av sträckan. Ändå körde jag snabbare än på länge och hängde med i makens tempo (nästan). Det var darriga ben när jag klev av cykeln. Lite rehab och styrketräning på det så känns det skönt att sitta i soffan! Kanske blir det mer motivation till cykling nu?

Det jag inte förstår... lycka trots tunga ben

Jag vet att jag har skrivit det förut men jag förstår verkligen inte alltid varför kroppen känns som den gör. I lördagskväll sprang jag 12 km på lätta ben med en lätt känsla i kroppen och snittade 5,30-fart. Det kändes riktigt bra. Vilade i söndags och igår tänkte jag springa terräng, gärna ett lite längre pass. Det var förmodligen för tätt inpå? För benen kändes inte direkt pigga. Tog det lugnt och fick dessutom ett telefonsamtal som gjorde att det blev en 11 minuters paus.

Jag är så nöjd med att bo nära skogsstigar! En km asfalt och ca 2 km grusväg och så var det dags för skogen. Uppför, uppför, sega motlut först på sandblandat underlag och sedan tog jag första bästa stig in i skogen. Det är härligt att vara så pass bekant med terrängen att jag inte är orolig för att springa vilse, mera nyfiken var jag kommer att komma ut någonstans. Något långpass insåg jag redan efter 4 km att det inte skulle bli. Dels hade jag som tidsoptimist gjort en felkalkyl gentemot familjen och dels var benen inte alls med mig. Benen tuggade sakta men säkert uppför i skogen och jag sprang på så gott jag kunde och lät pulsen gå upp. Bra träning! Gick där det var lervälling. Jag missade två av mina favorit-hat-backar när jag förkortade turen. Jag har ju bestämt mig i sommar att jag ska springa så många backar som möjligt så ofta som möjligt och helst i terräng. I vilket fall som helst missade jag inte kvarnbacken. Jag brukar bara komma förbi den här backen i slutet på mina långpass och jag får väl lov att erkänna att jag då brukar ge upp efter hälften och gå. Igår tänkte jag springa oavsett hur långsamt det gick. Enligt Garmin är den backen bara ca 380 m men den är brant och seg och känns dubbelt så lång. Det gick att ta sig uppför med hög puls och mjölksyra! Hädanefter ska den backen alltid besegras och så får jag gå efteråt! Sista motlutet hem är över 600 m svagt lutande på väldigt ojämnt underlag, lera och grästuvor, det känns alltid som den sträckan aldrig ska ta slut. Motlut är jobbiga men i kombination med att det är precis på slutet när jag är trött plus underlaget gör att det är lätt att jag tappar både teknik och fokus. Igår gick det ändå hyfsat. Kom hem efter en mil i skogen och jag längtar redan ut igen trots de sega benen. Jag älskar terräng! Fick energiboost och endorfiner och hade sedan en fin kväll med småkillarna medan maken och storbarnen var på bio.

På vägen hem en annan dag, ett annat pass

Havet

Jag önskar jag vore morgonpigg. Det är jag inte. Familjelivet och semester tvingar mig ibland till det för att vissa perioder få till egentid och träning. Men tänk att vakna och känna sig utvilad och pigg klockan 6 och sticka iväg på en morgonjogg. Det låter väl underbart? Vi har varit på semester i Danmark. Gjort Legoland och Lalandia och sedan åkt västerut på Jylland mot Atlanten. Bilderna nedan gör verkligen inte den verkliga vyn rättvisa!

Jag älskar havet med de stora vågorna och hann trots inte optimalt väder med att bada i havet i alla fall tre gånger. Tog chansen två morgnar och sprang på tunga och trötta ben med grus i ögonen. Hade jag kommit iväg vid 6 hade jag nog varit helt själv. Nu var klockan närmare halv åtta. Att stanna och bada halvvägs på turen var fantastiskt. Och att springa med vågorna vid sidan och en till synes oändlig strand kändes magiskt. Ljuset är annorlunda där än hemma. Kanske var det ändå sommarens mest magiska pass? Eller så ligger något annat på lut för att överraska och fastna i minnet. Lär behövas när jag tragglar i november.