Fortfarande förkyld

Efter en hel veckas förkylning och i alla fall fem dagars löpuppehåll tänkte jag testa att springa. Lite bättre är jag allt men när förkylningen vill inte ge med sig och jag börjar jag tröttna. Tänkte mig en lugn men lite längre runda. Det blev 7 km och sedan fick jag ge mig och gå hem. Lyssnade på Sommar med Yngwie Malmsteen. Kan ha varit en av de sämsta sommarpratarna som jag någonsin lyssnat på. Intressant ändå.

Kroppen var inte i slag för att springa inte alls. Så det var väl bra att det inte blev någon Runrunda för mig i år. Hade garanterat brutit. Jag ska försöka springa i Brottby i september istället.

Familjen har rest iväg och jag har ägnat dagen för övrigt till att rensa och städa. Maken ringde hem halvt förtvivlad och trodde att han glömt sin väska hemma. Vi funderade på vad som var den bästa lösningen. Buda väskan till Småland eller köpa nya kläder, träningskläder och löparskor?! Som tur var hade en av småkillarna burit in väskan och den kom till rätta. 
Imorgon ska jag jobba och försöka hinna med en massa trädgårdsjobb också om möjligt.

Sommarförkylning

Inledde midsommar med halsont. Idag har jag gått upp tidigare för att inte väcka maken av mina hostningar. Tråkigt. Den här vintern och våren har verkligen varit fylld av förkylningar. Det blir med all säkerhet ingen Runrunda. Jag tänker inte göra om misstaget från Lidingöloppet. Jag känner mig inte alls i lika bra form som förra sommaren och velat lite fram och tillbaka men det här avgör. Vem kunde tro att jag skulle bli förkyld vid midsommar? Om jag mot förmodan känner mig galet pigg och med fräscha ben den 30:e kanske jag ändrar mig om det är möjligt.

På rätt väg?

Jag har harvat ett bra tag nu. Gjort rehabövningar, stretchat, kämpat på med rörlighetsträning för bröstrygg. Kanske vänder det nu? Jag har inga känningar i mitt vänsterben efter lördagens terrängpass på 17 km. Lopp och målsättningar i all ära men att kunna springa, känna mig stark i kroppen och komma ut i skogen det är så oerhört mycket viktigare för mig. Att hela tiden dras med ett vänsterben som strular tar ner motivationen. Hoppas så att det vänder på riktigt nu. Förra veckan sprang jag 35 km och det var ett tag sedan jag sprang så pass mycket utan att känna någonting. Nu har jag en liten ny utmaning för mig själv. Att träna så pass mycket styrka att jag kan cykla 1-2 ggr per vecka utan att få ont i ryggen igen. Jag är för stillasittande i mitt jobb och skulle behöva komma ut på cykeln också för att få tillräckligt mycket vardagsmotion.

I måndags sprang jag med äldsta sonen. Han har fått för sig att han ska få bättre kondis som han uttrycker det. Jag sprang till IP och han cyklade. Benen ville hamna i långpasstempo så det var bra att få dem att komma ur den takten. På IP sprang vi 2,5 km rundan, vilket sonen gjorde med den äran, flåsandes och pladdrandes hela vägen runt i 6-tempo. Bra jobbat tycker jag, inte enda gåpaus! Hem cyklade han och jagade på mig så att jag på de sista 300 meterna var uppe i 4.20 fart. Kan långpass i terräng sitta i 2 dagar efteråt? Benen var verkligen inte på topp.

Lördagslera

Ja det gäller att roa sig! Det fanns ännu värre ställen.Idag tänkte jag på tjejerna som sprang tjejmarathon. Lite avundsjuk var jag allt och ville också ut i skogen. Jag hade inte haft en suck idag på den distansen. Men jag hade det underbart ute i terrängen. Valde en ny väg in skogen via motorcrosspår. Ja när det regnat ser det ut så här där de kör.

Det gällde att inte stanna till i lerträsken för där blev man attackerad

Och så hittade jag backar också. Hit tror jag att jag får återvända för backträning, för man ser inte toppen på backen nerifrån.

Fin utsikt i alla fall, här halvvägs upp.

Underlaget under mina 17 km varierade från grusväg, asfalt, lera, grusväg, sandväg, lera, klipphällar, backar, blött gräs, ännu mer lera och sten. Lite barrstig och motionsspår, gräs och lera och till slut grusväg och asfalt sista km hem. Det här vill jag göra mer av! Tempot var mer än långsamt och jag gick en hel del. Jag fortsätter att varva gå och springa på långpassen för att orka fokusera på hållning och löpteknik genom hela passet.

Det där med intervaller

Igår sprang jag ett pass som jag hade tänkt springa i helgen. Nästan i alla fall. I helgen hade jag tänkt klämma till med 6x6 min + upp och nerjogg. Igår blev det 4,5x6 min + upp och nerjogg. Min skalle säger självmant nej till fart just nu. Det är bra med intervaller säger den men inte just idag. Idag är mina ben trötta, hela jag är trött. Det går faktiskt inte att springa fort just ikväll. Jag har sovit för lite och ätit dåligt och slarvigt. Det är bättre att vi tar en runda i lugn och ro. Dessutom har jag säkert lågt järnvärde eller en förkylning i kroppen för att allt känns så jobbigt just nu. Egentligen vill jag faktiskt sova en stund och springa imorgon.

Under uppjoggen tänker jag fortfarande att det är omöjligt. Jag tycker att 5:50-tempo känns jobbigt. Kom igen, det här går aldrig. Men så tänker jag att en intervall i alla fall. Jag kan ju åtminstone springa den i 5:30-tempo. Det är ju inte ens intervallträning. Sätter igång klockan och ökar tempot i beskedligt tempo. Efter ca 2-3 minuter känns det jobbigt, jag tittar på klockan innan backen. 4:55? Det kändes som 5:20 ungefär. Första intervallen landar på 5:05 tempo. Skönt att vila. Nu är jag på, det ska väl gå det här men 6 intervaller aldrig i livet! De som följer blir i jämnt tempo: 4:58, 4:55 och 4:51.

Intervall nummer tre går bäst, då glömmer jag faktiskt bort att jag springer intervaller och kommer in i andra andningen och tänker på helt andra saker, jobbet bland annat. Nästan lite snopen. De resterande försöker jag fokusera på hållning, armpendling och kortare, snabbare fotisättning.

Inför sista intervallen är jag trött. Jag förhandlar bort halva med mig själv och springer den lätta biten av sträckan (3 min istället för 6) Det gör jag lätt på 4:41, för det är plant och nerförsbacke hela vägen. Jag tänker minsann inte springa värstingbacken upp med de benen jag har idag. Så jag stannar innan backen och går upp. Vet med mig att om maken hade varit med hade han knuffat mig uppför. Skönt att vara själv idag, när latmasken fortfarande lurar i bakhuvudet. 

Visst är det konstigt vad det mentala kan göra? Varför ska det vara så svårt med fart? Och hur kunde jag förra sommaren springa hela den här kuperade rundan i 4:50 tempo rakt av? Det känns långt borta men jag ska sega mig dit igen. Fast då får jag nog bita ihop och köra i alla backar...

Bortprioriterad träning

Den här veckan har inneburit lite träning för mig. Bara två löppass av fyra planerade. Istället har jag extrem träningsvärk i hela ryggen av trädgårdsarbete. Helgen har summerats av två trädgårdsdagar och istället för att avsluta helgen med 10 km grillade vi hamburgare och drack ett glas rosé med grannarna. Det är nog bra att samla på mig lite träningslängtan. Och förhoppningsvis utmynnar trädgårdsarbetet i grönsaker i sommar och höst.

Kvällsrunda med korta intervaller

Den här bilden av skoröran på vår yttertrapp får symbolisera allt som pågår samtidigt i våra liv. Lite spretigt, många olika viljor och mycket som är roligt. Det är mycket som ska göras och hinnas med så här års. Egentligen passar det bra för mig att lägga in lite mer fart. Jag har verkligen blivit bekväm av mig. Igår gjorde jag om min kvällsrunda till kortintervallpass. Det var kul. Springa snabbt i en minut och så vila 30 sek. Först var det inte jobbigt alls men redan efter fem intervaller började vilan kännas kortare och kortare och ansträngningsgraden ökade. Jag rusade inte, utan försökte springa fort (för mig) och kontrollerat vilket resulterade i bästa tiderna låg på 4,21 och sämsta på 4,50 (uppförsbackar).Det blev inte totalt 21 kortintervaller utan bara 16. Jag är nöjd i alla fall.

Just nu är jag sjukt trött på mina hemmarundor. Jag längtar efter skog, stigar och nya vägar.