Appro på gnäll och i-landsproblem

Det här är så att man kan gråta. Jag struntar i mitt envisa halsont och att det snöar igen och skäms...

Dubbelgnäll

Riktig förkylning blev det. Halsen värkar och ömmar, ont i öron, trött i kroppen. Träning är inte att tänka på. Det blir säkert en veckas träningsuppehåll. Möjligt att det bra men usch vad trist. Vilket i-landsproblem. Jag ska boosta med ingefära, mer grönsaker, spirulina och vitlök. Så får det lov att vara sista förkylningen för den här säsongen.

Halsont

Igen. Jag brukar ignorera det mesta i förkylningsväg. Jag vet att jag skrivit det förut men med småbarn i familjen blir man småförkyld hela tiden. Nu är de ju inte direkt supersmå längre de minsta - 4 och 6 år men de drar hem en del bakterier ändå. Speciellt 6-åringen med alla bakterier från förskolan. Då ska de plötsligt klara toabesök och handhygien själva. Jag var där i fredags och hälsade på och såg hur de hanterade snor och annat och konstaterade att det inte var konstigt att vi fått hem en del sjukdomar i år. Snarare konstigt att vi inte varit konstant sjuka!

Det blir inte tränat mycket alls om jag ska avstå varje gång jag får något symtom på förkylning. Jag brukar gå på graden av symptom och känslan i kroppen. I veckan har jag upplevt att pulsen varit högre än ansträngningsnivån. För två veckor fick jag en hostförkylning som jag valde att halvignorera. Dvs träna men inte så hårt. Det var kanske dumt. För nu har jag precis blivit av med det mesta av hostan och åkt på en ny omgång.

Så nu sitter jag här och surar. Kroppen känns bra, hade tänkt springa idag också. Ska jag gå på känslan eller halsontet? Ska jag cykla en sväng istället eller träna styrka? Vila vill jag inte alls.

Långpass

Har jag ju inte sprungit. Men när det inte ska planeras in långa pass hinner man mycket annat. Som långpass i trädgården. 5 timmar trädgårdsarbete. Träning i viss mån. Lågintensiv. Underbart. Fast jag sprang lite också. 9 km blev det. Inte mycket att orda om men skönt trots hög puls och lågt tempo.

2 pass

Jaha, nu har jag kört två pass sedan löpanalysen. Det sista jag fick höra var i princip: Det är inte lätt, det ska inte kännas lätt. Känns det lätt då gör du förmodligen inte rätt.

Men, men. Just nu är jag sjukt trött på att springa i mörker på kvällen. Sover även rätt dåligt, nojjar lite över nya jobbet. En vecka kvar tills jag börjar och inga pusselbitar på plats känns det som. Så i onsdagsmorse när jag kände mig färdigsoven och klockan var kvart i sex bestämde jag mig för en morgonjogg. Underbart med solen som strålade, fåglarna som var helt galna och inte många uppe. Jag började springa och försökte tänka på allt på en gång och pulsen slog upp till 165 på en gång! Benen var definitivt inte vakna. Jag accepterade faktum och bestämde mig för att ta en liten bit i taget. Fokus på hållning och armarna. Då blev det lite lättare i alla fall. Det blev en kort runda på dryga 3 km men bättre än inget. Fick upp pulsen i alla fall och det var en perfekt start på arbetsdagen.

Igår var jag på uselt humör hela dagen. Vet ju med mig att det blir bättre när jag sprungit. Jag och maken körde tillsammans och sprang till elljusspåret och hem. Precis som dagen innan for pulsen iväg ordentligt fastän farten var låg. Beror det på att jag försöker lägga om tekniken eller är det något annat? Ingen aning faktiskt. Jag gjorde som vid första passet. Fokuserade på hållningen och armarna. Emellanåt när jag fick in lite flyt försökte jag lägga till snabbare frekvens. Dryga 7,5 km fick vi ihop och jag blev på bättre humör. Kom fram till att jag var ruskigt trött och behövde sova. Fuskade lite med rehabövningarna och gjorde halva. Innebär det att jag måste köra dubbel rehab idag?

Tanken är ju att jag ska ungefär halvera mina distanser men istället kanske jag kunde springa fler pass?!

Löpanalys

Jaha, så har jag gjort det jag bävade lite för - en löpanalys. Jag gillar inte att bli filmad och jag visste att jag skulle få springa på löpband och bli filmad och få min (obefintliga) teknik skärskådad.

Men det kändes okej! Först och främst för att jag inte behövde upp på löpbandet direkt. Kroppen gicks igenom. Hur jag utförde knäböj, enbensknäböj, utfall. Plus massa andra tester av benstyrka fram och baksida och hur jag engagerad musklerna. Och ja, jag är stel och svag i framsida lår och i coremuskulaturen, har en tendens att falla inåt med knäna. Och stel i bröstryggen. Det låter som dags för åldersdomshemmet direkt, eller hur?

Sedan upp på löpbandet fick springa i strumplästen i 5-minuterstempo. Hej och hå. Kände mig vinglig som jag vet inte vad och lite nervös. Två stycken som står och tittar och filmar. Gaaahhh! Till slut var Jonas nöjd och jag fick hoppa av bandet. Och titta på eländet.

Och resultatet då? Jag springer för framåtlutad, behöver räta upp mig och få benen mer centralt under kroppen för att få mindre belastning. För att vara kortfattad. Efter genomgång av mig och sedan visning av någon med "bra teknik" och sedan fick jag testa igen med en hel del pekpinnar. Vi tittade på efterfilmen och jag kunde konstatera att jag allra mest behöver arbeta med hållningen. Jag vill gärna skjuta fram huvudet och får en alldeles för stor kurvatur i nacke och bröstrygg.

Så nu har jag fått övningar. Dessa måste jag nöta varje dag. Jag förstår faktiskt varför. Det känns som en stor process att förändra hur jag springer. För min del tror jag att det är nödvändigt. Om jag vill fortsätta att springa och utvecklas och undvika småskavanker här och där. Jag tror faktiskt dessutom att den här träningen kan gagna min rygg och hållning i det dagliga livet.

Ingenting av det vi gick igenom och som kom fram är direkta nyheter. Skillnaden är väl att det är en sak att läsa om löpteknik och hur man bör springa till att genomföra det själv. Precis samma sak som att det är någolunda klart för mig vad jag har mina svagheter men att hitta vägar för att komma bort från dem och att utvecklas, det är en annan sak.

Så nu är det upp till mig att göra mina övningar. VARJE DAG! Orden jag fick med mig var att det ska kännas tungt och svårt om det känns lätt gör jag förmodligen fel.... Dessutom ska jag dra ner på distanserna. Halvera och jobba med tekniken i första hand.

Run, run, run...

Fartlek blev det ikväll. Efter uppvärmning 1 km snabbt och så en km lufs. 4 omgångar, totalt 11 km. På den sista hjälptes jag av den här låten. Verkligen 80-tal men den är väldigt springvänlig! Otroligt skön runda, det här ska jag göra mer av. När jag springer i jämnt tempo blir jag ibland uttråkad och upplever att det är jobbigare än det är. Ikväll var det tvärtom. Pulsen indikerade högre ansträningsnivå än jag kände. Imorgon blir det faktiskt löpanalys för mig. För att ta reda på hur jag ska få bukt med mitt svagare vänstra ben tänker jag mig. Lite läskigt är det allt, känns lite som att bli bedömd.

30 km längd

Hemma från sportlov och har hunnit springa lite, åka utför lagom och så dryga 30 km längd. Nöjd.
Jobbigast var igår när jag städat ur det sista ur stugan medan maken tillbringade sista stunden i backen med barnen. Ur ett genusperspektiv vill jag bara hävda att valet av arbetsuppgift var helt självvalt. Att städa kan vara mer rogivande än att vara skidlärare åt en trött 6-åring och en vild 4-åring. 6-åringen och jag kom för övrigt ihop oss dagen innan och han drog ifrån mig. Som att leta efter en nål i en höstack att hitta honom i liftområdet. Hittade honom till slut 30 minuter senare gråtandes. Mammans fel såklart enligt honom.

Nåja, efter städandet tänkte jag springa en sväng, ca 1 timme hade jag till mitt förfogande. Tänkte att någon skoterled skulle vara tillräckligt tillplattad och fin att springa på efter snön frusit på. Kände direkt att så inte var fallet. Skotrarna kör upp så pass mycket att det blir några cm lösare snö uppe på det tillplattade lagret. Lite som att springa i sand inbillar jag mig. Valde en led som jag inte skulle springa bort mig på. Härligt väder, vindstilla men attans vad trögt. Förstod inte varför, förrän jag stannade med pulsen dunkandes ordentligt och andan i halsen. 2 km svagt uppför i snö! Sedan var det ingen tvekan om att det var uppför. Lufsade, stannade, lufsade, gick. Totalt nästan 3 km uppför tills jag var ovanför trädgränsen. När det äntligen planade ut var jag tvungen att vända hemåt. Skoterförarna som körde förbi undrade nog vad jag höll på med. Jag funderade över vad tjusningen är med skoter jämfört med skidor eller apostlahästarna. Farten uppenbarligen men bensinångorna stod täta över dalgången när jag kom ner och några kroppsliga endorfinkickar lär de ju inte få. Hur som haver blev det en runda på nästan 7 km i 7:17-tempo! Hann stretcha, duscha och ta en kaffe och en macka i lä i solen innan rövarbandet kom hem och det var dags att packa bilen och åka hemåt.