Där fick jag för påskens intensivträning

Jag har nu vaknat till liv efter 24-timmars kräksjuke-elände. Den akuta fasen var mellan kl 23-03.30 och så här i efterhand var den rimligast. Gårdagen spenderades i sängen och på soffan sovandes eller halvsovandes med ont i huvudet, ont i kroppen och halvt illamående. Idag är jag nästan som ny. Fast absolut inte för träning. Det är konstigt det där. I lördagskväll när jag kände att jag höll på att bli sjuk låg jag och våndades över att jag skulle missa löprundan med Magda som vi försökt planera in, av och till. Jag såg verkligen framemot detta, ny bekantskap, löpsällskap och nya omgivningar. Surt att missa. Sedan när jag övergick från att hålla på att bli sjuk till att verkligen bli det, då var det enda jag kunde tänka: aldrig mer träna! Varför springa? Vansinnigt! Varför långpass? Helt dum i huvudet! Och nu när jag känner mig bra, fast svag så känner jag att en liten promenad i solskenet med barnen kommer att räcka fint.