Jag är nog världens mest förvirrade person tror jag. Konstigt nog får jag rätt stora delar av mitt liv att hänga ihop. Men när jag är trött går det inte att anförtro mig någonting av vikt över huvud taget. Det är som att hjärnan inte fungerar för mer än det som är rutin. I måndags morse var jag trött. FRUKTANSVÄRT trött. Så där trött att kaffe inte hjälpte, att jag inte kunde sitta still på jobbet utan att få myror i rumpan och att jag inte heller hade någon ro i jobbet. Hade hellre jobbat som en slav än att ha det halvlugnt.
Så nu får det vara nog med bortförklaringar. Jag har lovat kompisen att hämta ut hennes nummerlapp till tjejmilen. Fick startbeviset i min hand på jobbet vid överlappningen. Stoppar av någon för mig outgrundlig anledning inte ner hennes startbevis direkt i min väska. Och nu är det borta. Underbart. Man kan hämta ut nummerlapp med hjälp av leg. Men kan jag hämta ut hennes nummerlapp med hennes leg? Det känns skit att slarva med sina egna grejjer. Det känns 10 000 gånger värre att slarva med någon annans. Dessutom blir det oönskat merjobb på alla håll och kanter. Och fruktansvärt att ens erkänna att jag gjort det. Blääää. Kompisen har varit lite tveksam till att start överhuvud taget pga en höft som krånglar när hon springer. Nu verkar jag ha bestämt åt henne. Fint va?
Själv har jag laddat inför tjejmilen med att springa snabbdistans 5 km kuperat i söndags och 200-ingar igår. Jag tyckte bägge passen gick bra och låg på bra ansträngningsnivå. 200-ingar har jag aldrig testat förut. Det var lite svår att hålla jämn fart i intervallerna och även under själva intervallen. Det är nog inte meningen att intervallerna ska variera i fart upp till 10 sekunder på så kort sträcka. Jag sprang inte på max men det var jobbigt ändå.
5-km tog jag inte heller ut mig helt på och sprang ändå snabbare än i våras. Nu sprang jag under 25 minuter vilket har varit helt utom räckhåll tidigare i kuperad terräng. Sist jag försökte stannade jag på 25,11 och nu på 24:45. Spåret vid IP innehåller egentligen bara en backe att tala om men det är hela tiden små backar upp och ner, så det gäller att hålla koncentrationen för att inte tappa fart. Efter backen på slutet var benen lite spaghettiartade, då var det skönt att få springa utför och få tillbaka lite styrsel i benen. Jag kan snart varenda kurva i spåret. Höstens utmaning kommer att bli att hitta andra rundor att springa. Och att passa på att springa terräng och skog innan vintern kommer.
Resten av laddningen inför tjejmilen blir ett lugnt pass på torsdag och så att komma i säng vid 22 på kvällarna. Jag är så sjukt trött just nu, förstår egentligen inte varför. Jag brukar klara mig på 7 timmar sömn men nu verkar jag behöva minst 8, gärna 9. Det sistnämnda är en utopi.
No comments:
Post a Comment