Alldeles underbart

Njaa. Inte när jag sprang men nu efteråt. Kom i väg i strålande solsken imorse klockan 9. Vilken härlig höstdag. Precis innan jag gav mig iväg bestämde jag mig för att jag skulle köra fartlek idag. Kanske lite dumt med tanke på att förkylningen precis släppt men jag kände verkligen för det. Dessutom hade jag inte tid att vara ute så länge. En av sönerna lyckades halvera sin ena framtand igår och ett akutbesök till tandläkaren var inbokat.

Tempot blev därmed förkylningsmässigt. Mellan fartleken låg jag nog på 5:45-5:50 och när jag drog upp farten varierade jag mellan 5-5:20. 4 fartökningar fick jag till på min 7,3 sprungna km. Den nästsista var inte så lång och dessutom plant eller nerförsbacke och då pinnade benen på i 4:45. Sedan unnade jag mig att gå upp i värstingbacken och efter det körde jag en sista fartökning hem. Efteråt är känslan i kroppen nästan himmelsk. Därför har jag bestämt mig att höstens och vinterns uppbyggnadspass får bli härliga lufspass och så fartlek någon gång per vecka. För visst är det så att fartlek inte sliter lika mycket som "riktiga" intervallpass? Om jag får till något löppass med maken är det bonus och innebär automatiskt snabbdistans för mig. Han springer nämligen obehindrat i 5-tempo helt otränad, allt annat är lufs för honom, även om han då inte orkar längre än 5-6 km.

Nu ska jag laga sopplunch till sonen som inte ska ha fast föda förrän tidigast om en vecka. Han har fått smoothies till frukost och mellis och så blir det soppa till lunch och middag. Men förhoppningsvis läker den lösa tanden ordentligt och håller sig vid liv och blir poåbyggd med plast inom några månader. Annars blir det rotfyllning, vilket inte känns så kul för en 9-åring.

Förkylda funderingar

Med huvud fullt av bomull, likaså öron och heltäppt näsa, sitter jag och funderar på utmaningar för nästa år. Egentligen borde jag fundera på utmaningarna på hemmaplan och lägga upp en fungerande nattningsstrategi för en trotsig treåring och en ledsen femåring. Det värsta med sådana strategier är att de alltid verkar så fantastiskt bra på papper men sällan fungerar i verkligheten.

I verkligheten så möter man motstånd man inte kunnat ana från 3-åringen och från femåringen som tycker att lillbrorsan får way too much uppmärksamhet. Efter 1,5 timmes nattningar och omnattningar av den minste bestämmer sig 5-åringen för att kan man inte få positiv uppmärksamhet så kan man nöja sig med negativ. Och ips vips är karusellen igång, egentiden krymper till noll och inget, tålamodet har försvunnit all världens väg precis som alla goda intentioner och strategier. Kvar, när småbarnen äntligen somnat för natten finns bara den beska smaken av misslyckande kvar hos den uttröttade modern. Ikväll lägger jag därför strategierna åt sidan och funderar på storslagna löparäventyr. (För det mesta är vi två som nattar men för tillfället är maken bortrest)

Jag är säker på att jag vill springa "riktiga" Lidingöloppet och inte bara de sista 10 som jag gjorde i år. Dessutom vill jag springa milen snabbare. Först och främst komma under 50 och kapa de 42 förtretliga sekunderna som jag misslyckades med på Tjejmilen. Erfarenheten därifrån säger att jag är för rädd att pressa mig, tror att jag ska springa in i väggen. Men när jag tar det lite för lugnt i början orkar jag inte öka på slutet, i alla fall inte tillräckligt. Jag behöver lära mig att springa fortare än bekvämt i början utan att rusa och hålla tempot milen igenom. Svårt men inte ogörligt.

Förutom de ovannämnda målen är jag våldsamt nyfiken på marathondistansen. Men jag vill inte springa 42,2 km asfalt. I alla fall inte nästa år. Jag är rädd för att asfalten och värmen i kombination ska få mig på fall. I somras läste jag på Into the wild bloggen om det här loppet. Jag tror banne mig att jag ska ha det som en morot och träna inför. Ingen varvbana, knappt någon asfalt, det låter som något för mig. Kanske finns det fler terränglopp? Jag är inte redo för ultra än, vill helst klara maradistansen först. Och med tanke på hur det kändes när jag sprang 32 km terräng hem från jobbet i somras så finns det mycket att jobba på. De sista 10 km var så tunga!

Förkylningsvecka

Jag har alltid lite svårt att acceptera förkylning och halsont. Tränade styrka för första gången på evigheter (Bodypump) i måndags och redan i tisdags hade jag lite ont i halsen. Eftersom jag hade grym träningsvärk och dessutom 2 intensiva jobbdagar framför mig tänkte jag att det nog skulle hinna passera tills igår, så jag kunde ta min cykeldag till jobbet som planerat. Igår hade jag egentligen ännu lite mer förkylningssymtom men struntade faktiskt i det och cyklade i alla fall men tog det lugnt. Idag är jag verkligen genomförkyld och har ingen som helst lust till någonting. Tror egentligen inte att det var fel att cykla igår eftersom jag tog det så lugnt men det är verkligen typiskt mig, jag hatar att bli förkyld och vara tvungen att vila när jag inte planerat för det.

Idag passar det ändå bra att vara förkyld. Med snö och halvslask ute känns det helt okej att kura inne och dricka thé och snörvla.

Härligt höstig med terräng

Idag har jag fortsatt att utforska närområdet. Nu har jag hittat Roslagsleden där den går vidare närmast mig så att säga. Jag började rundan med riktig skogsterräng och puls i barr och lönnlöv på branta stiga uppför och nerför. Var nära att falla huvudstupa i leran men klarade mig precis. Tre km senare var skogsterrängen över för flack men kullrig sjöäng med betande kor och kalvar. Fågelområde med där jag nästan sprang på spång nästan 1 km. Och mitt på flacken tittade jag på något annat och ips, vips fullkomligen flög jag omkull, skrapade fötter och knän och kände mig rätt fånig. Bara att samla ihop mig och springa vidare. Oavsett snubbliga fötter idag så blir jag så lycklig av att springa terräng. Var på dåligt humör innan jag kom iväg, barnen har bråkat non-stop idag och jag vet inte hur många konflikter vi haft. Men det bara går inte att vara på dåligt humör en sån här underbar höstdag.

Nu längtar jag vansinnigt mycket efter att springa Roslagsleden bortåt och snickra ihop ett eget terräng-långpass att som kan funka även i vinter.

Märkvärdigt för mig!

Kanske inte för andra erfarna löpare. Men jag har haft svårt att hålla jämnt tempo när jag springer intervaller. Oftast har jag gått ut för hårt och tiderna har blivit sämre för varje intervall. Eller så har jag tagit helt slut och avbrutit mina intervallintentioner. Förra vecka kom jag dock på att jag har en slinga när hemmet på 1,75 km. Perfekt för långintervaller tänkte jag, inspirerad av Anna som springer 2,7 km x 3. Inte lika långt då som hennes men det är en början i alla fall. Svagt, men lite längre uppförlut på ett ställe, sedan nerför och hem. Igår när jag satt hemma och blev tokig på mina föreläsningsförberedelser lämnade jag dem helt enkelt därhän och testade 1,75 km x 3. Första varvet sneglade jag ofta på klockan och blev glatt överraskad över att jag sprang på 4,42 utan att känna att jag gav max. Sedan struntade jag i klockan och sprang på känsla de två nästa varven. Jag körde nr två på 4,43 och den avslutande på 4,39 men då var jag rätt slut. För mig är det en rejäl fartökning att ta mig under 5-tempo. Så nu är jag väldigt nöjd! Totalt 8 km effektiv träning och rensa hjärnan. Märkvärdigt skönt mentalt att köra ett pass så nära hemma. Bara en liten nerjogg och så kliva in genom dörren hem.

Låg , lägre , lägst

Den här hösten känns som den har kört över mig. Plötsligt är all energi försvunnen och jag känner mig som en urvriden disktrasa. Mycket beror på jobbet, det har varit en känslomässig berg-och-dalbana den senaste månaden som har krävt och kräver mycket energi. Så jag är inte på topp, tränar en del men orkar inte alls ha något speciellt fokus just nu, det får bli som det blir helt enkelt. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där mina beslut inte får så stora konsekvenser för enskilda individer.