Förkylda funderingar

Med huvud fullt av bomull, likaså öron och heltäppt näsa, sitter jag och funderar på utmaningar för nästa år. Egentligen borde jag fundera på utmaningarna på hemmaplan och lägga upp en fungerande nattningsstrategi för en trotsig treåring och en ledsen femåring. Det värsta med sådana strategier är att de alltid verkar så fantastiskt bra på papper men sällan fungerar i verkligheten.

I verkligheten så möter man motstånd man inte kunnat ana från 3-åringen och från femåringen som tycker att lillbrorsan får way too much uppmärksamhet. Efter 1,5 timmes nattningar och omnattningar av den minste bestämmer sig 5-åringen för att kan man inte få positiv uppmärksamhet så kan man nöja sig med negativ. Och ips vips är karusellen igång, egentiden krymper till noll och inget, tålamodet har försvunnit all världens väg precis som alla goda intentioner och strategier. Kvar, när småbarnen äntligen somnat för natten finns bara den beska smaken av misslyckande kvar hos den uttröttade modern. Ikväll lägger jag därför strategierna åt sidan och funderar på storslagna löparäventyr. (För det mesta är vi två som nattar men för tillfället är maken bortrest)

Jag är säker på att jag vill springa "riktiga" Lidingöloppet och inte bara de sista 10 som jag gjorde i år. Dessutom vill jag springa milen snabbare. Först och främst komma under 50 och kapa de 42 förtretliga sekunderna som jag misslyckades med på Tjejmilen. Erfarenheten därifrån säger att jag är för rädd att pressa mig, tror att jag ska springa in i väggen. Men när jag tar det lite för lugnt i början orkar jag inte öka på slutet, i alla fall inte tillräckligt. Jag behöver lära mig att springa fortare än bekvämt i början utan att rusa och hålla tempot milen igenom. Svårt men inte ogörligt.

Förutom de ovannämnda målen är jag våldsamt nyfiken på marathondistansen. Men jag vill inte springa 42,2 km asfalt. I alla fall inte nästa år. Jag är rädd för att asfalten och värmen i kombination ska få mig på fall. I somras läste jag på Into the wild bloggen om det här loppet. Jag tror banne mig att jag ska ha det som en morot och träna inför. Ingen varvbana, knappt någon asfalt, det låter som något för mig. Kanske finns det fler terränglopp? Jag är inte redo för ultra än, vill helst klara maradistansen först. Och med tanke på hur det kändes när jag sprang 32 km terräng hem från jobbet i somras så finns det mycket att jobba på. De sista 10 km var så tunga!