Mosade ben

Kopierade ett träningspass som Petra delade med sig av. Backintervaller med efterföljande km i tröskelfart x 2. Egentligen skulle det vara x 3 tror jag men två omgångar var igårkväll vad jag kände att jag skulle orka med. Hade tänkt förlägga passet till Skavlöten där det finns långa sega backar men på väg hem efter jobbet blev det lång förhandling med mig själv, där lusten att åka hem och sova en stund blev mycket större än att få omväxling i löparspåret.

Jag sov säkert över en timme, jättelyxigt att lägga sig när man kommer hem. Det tar på mig att jobba kväll - dag det är något jag oftast försöker undvika men så här i semestertider är det svårt. det tar lite tid att varva ner när jag kommer hem på kvällen, svårt att somna innan 23 och så ska jag upp vid 05 igen. Nu när resterande familj har semester och jag är själv är det skönt att vila!

Sprang passet och backen fullkomligen dödade mina ben! Efter 5 vändor kändes det hemskt att försöka ge sig på en km i högre fart men det gick mycket bättre än förväntat. Bägge de två omgångarna gick under 5-fart, vilket var bättre än jag vågat hoppas. Däremot var omgång nummer två av backarna mördande. det blev högläge för benen i soffan resten av kvällen. Ingen alternativ träning orkade jag med heller som jag trott innan. Det får bli idag istället. Men jag tror att det får bli fler backintrevaller och mycket terräng nu i sommar när jag anmält mig till Lidingöloppet. De sista 10 km sprang jag förra året (tjejloppet) och några av de backarna svider verkligen. Plus att man ska sätta fart igen sedan efter att väl ha kommit uppför backen med mjölksyrestinna ben. Just därför tror jag på pass som det här passet när det är tänkt att man ska sätta fart efter backen. Lite fuskade jag nog eftersom jag körde nerför backen i joggtempo innan jag tog tröskelkilometern. Men å andra sidan blev det ingen flack sträcka då, utan kuperat direkt.

Ändrade planer

det blir inget Vansbro marathon. Jag får göra det ett annat år. Med mer mil i benen och fler långa långpass. Men det är inte bara därför det blir inställt. Jag får finbesök av kompis med barn och det blir Grönan och storstadssightseeing. Det ska bli så kul, vi har inte setts på evigheter.

Istället funderar jag på halvmarathon på hemmaplan. Problemet är bara att jag jobbar. Jag kan säkert be en kollega att komma tidigare och lösa av mig men någon perfekt uppladdning är det inte. Å andra sidan är det bara på kul för att se vilket tempo jag orkar hålla och hur jag ska tänka inför Lidingöloppet.

Idag sprang jag på extremt tunga ben en runda i skogen med maken. Cementklumpar kändes det som. En pigg äldre herre sprorrade oss att kämpa upp fart i 2 km vilket jag fick betala med kräkkänslor och cement även i magen. Att fira lediga dagar med maken och småttorna är trevligt men vegetarisk buffé på Slottsträdgården i Ulriksdal är inte idealiskt verkar det som. Nu efteråt är jag nöjd som vanligt.

Det var som katten!

Personbästa en vanlig onsdagkväll. Kom hem trött som bara den vid 6-tiden. Somnade på soffan efter middagen medan maken nattade barn. Gick upp och nattkramade och försökte vakna lite. Då påstår maken att ikväll ska jag under 50 på milen. Oj, då, det känns långt ifrån självklart.

Plötsligt meddelar äldste sonen att han minsann också vill springa. Vi värmer upp med honom i ca 1,5 km. Han springer och kvittrar, kvillrar och flåsar lite men jag är imponerad över uthålligheten ändå.

Planen är att springa i 4,55-tempo och jag känner mig lätt nervös. Det är lite småtungt första 2 km men sedan lättar det och känns helt okej. Maken är en perfekt farthållare och vi ligger hela tiden lite under plan. På hemvägen får jag magknip en km och kan inte trycka på men det släpper snabbt och sedan ökar vi farten. Väl hemma stannar klockan på 48.39! Personbästa med 2 minuter. Hur gick det till? Kändes inte besvärligt förrän de 2 sista km. Trevligt och ännu tervligare att känna att jag nog kan kapa lite till under sommaren/hösten. Nu har jag lite stela ben och känner mig förfärligt nöjd!

Samma väg

Hur många gånger kan man springa samma väg? I vintras var jag fasligt trött på min väg här hemma. Jag tänkte att så fort våren kommer då ska jag undvika den direkt. Nu har jag fortsatt att springa på precis samma ställe. För på något konstigt vis har den förvandlats! den är underbar på sommarkvällarna, jag känner varenda meter och numera finns det egentligen bara en jobbig backa! Fast jag behöver terräng, jag behöver backar!

Jag undrar var jag ska hitta fina stigar och småvägar i år. Vågar jag springa i Norrlandsskogen med risk för att möta björn? Den risken är nog minimal men jag är väldigt harig. Bara tanken får mig att rysa. Backintervaller i Bydalen kanske?! Inför Lidingöloppet... :)

I söndags sprang jag långpass på 19 km. Det är otroligt bra att springa 9 minuter och gå 1. Långpassintervallträning. På det sättet håller jag faktiskt bättre fart totalt sett. Rundan började på min favoritväg, vidare in i skogen på en underbar vindlande liten grusväg som övergick till mjukare underlag. Helt underbart. Tyvärr blev det grusvägar och senare asfalt, jag hade velat fortsätta i skogen! Sprang förbi Lindholmens gård. Vilket pampigt ställe. När jag kom hem var benen trötta men dagen efter kändes det ingenting. Jag undrar när min kropp ska börja tycka att 20 km pass är lagom-långa.

Små problem...

Efter förra helgens långpass tog en tånagel stryk. Ont, ont, nageln satt verkligen löst och såg ut att vara infekterad. Tömde en blåsa och sedan blev det värre! Alsolomslag och löpvila i helgen! I lördags kunde jag klippa bort nageln och ikväll kan jag nog springa igen! Tänk vad tår och fötter betyder. Cykla har jag i alla fall gjort och det har gått bra. Men det går aldrig att jämföra med endorfinkicken efter löppass.

Sprang 10 km med maken förra veckan och tangerade nästan tiden på tjejmilen från förra året, utan att känna mig särskilt ansträngd, vilket också snittpulsen på 149 indikerade. Jämfört med pulsen på tjejmilen som låg på 166. Visserligen får jag alltid adrenalinpåslag så det är säkert mer 156 i puls om man ska jämföra. Det är mer kuperat hemma än tjejmilenrundan, så det känns som jag sakta men säkert förbättrar mig.