Äntligen semester!

Nu ska jag vila, slappa och träna! Lidingöloppet hägrar i slutet av september och jag behöver många mil och backar i benen. Första semesterveckan kommer det nog inte bli några backar alls. Men kanske kan jag ta med mig maken och springa i Skavlöten i sommar! Sprang 15 km där igår och herregud va backigt emellanåt. Långa, sega backar, små och branta. Mosade ben, gjorde två stopp. Innan passet förhandlade jag med mig själv för jag var inte alls sugen på långpass efter jobbet. Men bara 10 km i lugnt tempo, tänkte jag, det låter skönt. Så kan jag ju ta ett varv på 5:an sedan om jag orkar. I Skavlöten börjar spåret med en kort raksträcka och sedan direkt en ordentlig backe. Att springa direkt på en backe ouppvärmd gjorde att benen kändes otroligt tröga på en gång. Ingenting gick lätt. Var så trött att motivationen för att springa hela 5:an inte riktigt fanns, så jag fick springa lite på flacken, asfalt för att skramla ihop 15 km som stod på schemat. Kände mig nöjd efteråt i alla fall.

Mitt vänsterben strejkar lite. Känns som två olika ben, ett som springer lätt (höger) och ett som är trögt och fullt av mjölksyra (vänster). Skulle nog behöva en tid till kiropraktorn. undrar hur hon har det med semestern.

Ska försöka lägga lite mer tid på stabilitet och coreträning och styrka under semestern. Har ju redan bättrat mig den senaste veckan med två styrkepass istället för ett som det varit under våren.

Vilse på hemmaplan

Dottern har i flera dagar tjatat att vi skulle springa 5 km terräng, en runda vi sprang förra året som hon då avskydde, hatade och ibland grät sig igenom. Jag kände mig då som en usel förälder som tvingade mitt barn att springa (vilket jag faktiskt inte gjorde). Jag trodde aldrig att hon frivilligt skulle vilja springa där igen.

Det är stenigt, det är knixigt och barrigt, rötter, det går upp och ner och en km går på grästuvor blandat med högt gräs, jättesvårsprunget helt enkelt. Men hon ville testa, allt går så mycket lättare för henne i år. Så ikväll när jag inte alls var på humör satte vi iväg. Det är konstigt med utmanande terräng (eller egentligen inte) för det känns som det går mycket snabbare än det gör. De tre första km gick bra, helt enligt plan. Dottern var urstark och kämpade sig uppför en lång knixig backe och sedan var det lite utför och sedan kom ETT KALHYGGE! Vi har sprungit fel säger jag, vi vänder springer tillbaka. Tog in på en annan stig och hinner följa den ca 100 m. Säger nu är vi rätt - och då kommer vi till ett nytt KALHYGGE! Vänder tillbaka, försöker på en tredje stig som leder ut i bara blårbärsris. Vänder tillbaka. Säger till dottern att vi tar det första kalhygget, det leder ju ändå hemåt. Hittar en stig på kalhygget som vi följer. Försöker springa men till slut ger vi upp, vi går för att orientera oss. Jag tror att jag vet var vi är på ett ungefär.

Har de huggit upp hela skogen i vinter? Jag gillar det inte, vill ha vår skog kvar! Till slut kommer vi fram till en äng och jag tror att jag vet var vi är. Vi hoppar över ett brett dike och möts av två schäfrar. Jag är inte hundmänniska och ser ingen tillhörande ägare och blir lätt orolig. Tänk om vi är på privat mark och det här är markägarens hemska vakthundar?

Som tur är är de väldigt beskedliga och följer efter oss. Vi kommer upp på en väg och jag inser att vi är ca 2 km längre bort än jag trodde! Lokalsinnet är inte mycket att hurra för tydligen. Otroligt skönt att känna igen sig! Hundarna följer glatt med oss när vi börjar springa igen men stannar faktiskt på mitt kommando. Hade inte gärna velat ha dem med mig hem.

Vilket litet äventyr på kvällskvisten :)! Sprang i mina fivefingers så trots lågt tempo blev det nog fin träning för ben, vrister och fötter i alla fall. Nu måste jag ju bara springa rundan från andra hållet hemifrån oss för att se hur jag hamnar i förhållande till kalhygget.

Fler långpass

Om jag nu ska springa längre distanser än halvmaran har jag insett att jag behöver fler långpass... Jag gillar inte att springa på dagtid på sommaren men ska resten av livet hinnas med är det ibland bara att bita i det sura äpplet och bara göra. Så ida ghar maken och jag sprungit 20 km runt 10-tiden. hade tur, det blev molnigt och på slutet tom regndroppar. Det tenderar ju alltid att bli lite snabbare när jag springer med honom, vilket är bra för mig. Det går bättre än jag förväntar mig. Mest lättsprunget på grusväg. Fast jag gillar skogsvägar bättre. På grusvägar och cykelvägar tycker jag ibland att sträckan känns oändlig.

Men jag undrar när pass på 20 km ska börja kännas bekväma. Mina ben känns tunga och jag ska jobba natt... På sommaren kan man inte hoppas på att få sitta många minuter.

Vätskebrist!

Igår eftermiddag kom familjen hem. Äntligen! Jag har längtat de sista dagarna så att jag känt mig nästan amputerad. När det var som jobbigast igår visualiserade jag familjen, sitta på altanen och prata och dricka ett glas rosé. Efter målgång kändes benen som stubbar. Jag fick magknip och frös. Det sista var kanske inte så konstigt eftersom jag var genomblöt.

Tog mig hem och blev varmt välkomnad! Men rosé blev det inte. Efter någon timme kom illamåendet och jag blev yr så fort jag försökte resa mig. En liten promenad till brevlådan med minstingen kändes galet jobbig och benen var så stela! Jag försökte äta och dricka men det var inte gott. Vatten var rent ut sagt äckligt! Tur att det fanns rabarbersaft i kylen!

Om det blir något mer lopp i värme, måste jag nog ersätta saltförlusten också. Andra bloggare som skrev om loppet pratade om tider på +10 min sämre än PB. Skulle det då vara rimlig att min tid på 2,01 skulle gå att putsa till 1,51? Hmmm. Det vore mycket intressant i så fall! Fast jag trodde Stockholm marathon sprangs i den här värmen ungefär. Inte i år i och för sig men då satte ju också många otroligt fina tider.

Runrundan

Kul men varmt! Från början trodde jag att jag skulle klara mitt mål att hålla 5,30. Fick bromsa mig själv för att inte springa för fort. Sedan runt 6-7 km började det kännas. Herregud vad det blev tunga ben. Jag valde faktiskt att gå i vissa uppförsbackar för jag trodde jag skulle tjäna på det i slutändan. Och för att jag började tänka att det här faktiskt min första halvmara, så det kommer att bli rekord oavsett. Jag var inte ensam om att gå i alla fall och det var rätt kuperat på utvägen. Inga mördarbackar men tillräckligt för att det skulle sätta sig i benen.

Efter ca 9 km stod en man och vattnade sina buskar och vattnade även oss som sprang förbi. Jag fick en rejäl dusch och sedan vände det. Energin kom tillbaka och jag kunde höja farten. Sprang om några tjejer. Fick vittring på att jag i alla fall var halvvägs. På hemvägen blev det motvind. Då bet jag mig fast i ryggen på en kille och försökte hitta lä bakom honom. Jag sprang om ytterligare några och blev ifattsprungen. Vi var några som rundade varandra hela tiden kändes det som. Någon ökade, saktade ner vid en vätskekontroll och blev omsprungen osv. Backarna kändes tunga på slutet. Jag hade som mål att komma ikapp en tjej lite framför mig. det kändes inte hopplöst men så hade hon visst oanade krafter och satte iväg medan jag kände att jag faktiskt behövde sista vätskan vid kontrollen. Dumt, jag hade förmodligen orkat ändå. På slutet misströstade jag och trodde aldrig att jag skulle komma fram. Ökade farten och spurtade sista 200-m i 4,40, ville bara komma i mål. Benen var tunga men konditionen duger för mer. Mer långpass och backar är vad jag behöver.

Men jag är nöjd. 30 grader varmt och jag springer inte bra i värme. Perfekt att springa ett lopp på hemmaplan dessutom. Uppladdningen kunde varit bättre, somnade lite sent igår, gick upp vid 05, jobbade fram till kl 13 och så direkt till start. Men jag försökte verkligen dricka på förmiddagen och åt en bra om än snabb lunch.

Lika bra att det inte blir något Vansbro marathon, jag är verkligen inte tränad för det. 2 mil till i backig terräng, då vet jag inte när jag hade kommit i mål! Det får nog bli en repris nästa år för att slå mig själv och komma under 2-timmarsgränsen.