Vad hände?

Visserligen har träningen varit lite si och så den här våren. Först oinspirerad att styrketräna och sedan ett bakslag med springandet i februari och uppe på det allt omkring pappa. Men nu sitter jag här efter en runda på ca 15 km med stockar till ben. Vad hände? Vi åkte ju ändå skidor i en vecka och då åkte jag både längd och spran uppe på det. Och nu efter 4 mils cykling (uppdelat på två), backintervaller i tisdags, styrketräning i fredags och så är benen fullkomligt mos? Det är dock en skön känsla så jag borde inte klaga. Ska försöka komma upp i lite längre pass igen. Frågan är om jag ska springa imorgon eller låta benen vara?

Årets premiärcykling

Insåg igår att vägarna nu är cyklingsbara. Gruset kommer säkert ligga kvar en månad till men jag tog risken för punka och valde att cykla idag. Skönt! Men inte fort, herregud hur kan jag cykla så snabbt förra året? Ikväll på hemvägen var det tunga ben. Hungrig.

Vi har hunnit med en vecka i fjällen där jag mixade utför med längd och lite löpning, direkt därifrån till begravning i England. Även denna gång fick jag ett fint löpminne med mig tillbaka. Jag och min bror höll på att gå igenom en massa saker och jag kände att jag behövde en paus. Tog mig ut i skymningen och riktig dimma. Underbart. Gick inte att skilja havet från himlen när jag sprang utmed vattnet och det var helt fantastiskt. Kändes som jag kunde sprungit i en evighet. Låta tankarna flyga från vänster till höger i huvudet. Kändes som en rejäl storstädning! Så mycket lättare efteråt.

Sorg och träning

I januari fick jag beskedet om att min pappa drabbats av cancer. Symtomen började efter nyår och var helt klart illavarslande. I tisdags dog han. Med andra ord har min energi prioriterats åt helt andra håll än att fokusera på träning även om jag har tränat. Men jag har inte alls velat ha något mål, eller fokus. Ingen intervallträning, har kört lite kettlebells och allmänstryka, lite spinning, skidåkning och ut och springa i lugnt tempo. Resor till och från England där pappa bodde har också stått på dagordningen. Lägg till det vanliga pusslandet med jobb, projekt och hämtningar, lämningar och träningar, friluftsdagar, läxor och olika cuper och tävlingar som ingår i en barnfamiljs vardagsliv så kanske ni förstår att tiden bara flugit förbi. Vart tog februari vägen?

I söndags hade jag i alla fall en härlig runda i England. Steg upp tidigt, det var morgonsol, vindstilla och vår! Sprang längs med strandpromenaden i den lilla staden, under den stora bron och ut på vandringsleden. På utvägen hade jag musik eftersom jag hellre lyssnar till det än trafikbuller men när jag vände och sprang hemåt, stängde jag av och hade till och med lite vind i ryggen. 10 km totalt och sedan frukost på hotellet. Det är det som är så fantastiskt med löpningen som ingen annan aktivitet ger och det är den där stunden som ger en tidsfrist, en möjlighet att bara vara i nuet. Låta tankarna flyga som de vill.

Idag är det lika härligt väder här hemma, även om det är vårvinter snarare än vår. Jag längtar faktiskt ut på en runda med näsan i solen. Utan att ha bestämt innan om det ska bli milen eller till och med lite till. Jag vill springa bort klumpen i magen, och ontet i hjärtat. Låta solen lysa i ansiktet och minnas så väl det dåliga som det bra.