Backträning

Vad är det med mig och backar? Jag säger till mig själv hela tiden att backar och långpass är det jag behöver inför Lidingöloppet. Hur mycket har jag då sprungit i sommar? 2 pass kanske. Ska jag vara snäll mot mig själv så springer jag rätt mycket kuperat. Och betydligt fler långpass även om jag skulle behövt göra dem lite längre kanske än vad som blivit av. Men jag fasar lite för sista milen på Lidingö när Abborrebacken och Karins backe kommer och man har ca 25 km i benen redan. Jag minns dem som branta och lååånga från förra året.

Men i fredags skulle det bli av. Och jag skulle utmana mig själv mer än min gamla vanliga 180 meters backe. Kanske inte i längd men hur brant det skulle bli. Tog en uppvärmning i terrängen i skogen där man värmer upp ca 1 km innan det kommer en hiskelig backe och sedan ser det ut ungefär så här!


Sedan kommer man fram till backen som egentligen kan delas in i två backar, vilket jag också gjorde. En 100 meter lång lite mindre brant backe som ändå räcker till för att ge mig mjölksyra.

Väl uppe provade jag första gången att direkt ge mig på nästa uppförslut. Men benen och flåset stod inte riktigt pall, så efter första vändan, pausade jag 30 sekunder innan jag gav mig på den här backen!

Den kanske inte ser så brant ut som den faktiskt är. När man är nästan uppe och benen skriker av mjölksyra (i alla fall mina) så måste man hoppa/springa/kliva över en liten stenmur, vilket fullkomligen tog kål på mig varje gång!

För försiktiga mig så kändes det bäst att gå nerför den brantaste delen för att sedan springa nerför den mindre brant biten. 5 vändor uppför, sedan en paus som blev lite längre än tänkt. Ytterligare 5 rundor och sedan hemåt. Hemvägen hade jag tänkt skulle gå i lite snabbare tempo men det var stört omöjligt. Benen var som cement och hade checkat ut för länge sedan. Totalt blev det 10 backar på 150 m terräng och sedan två backar till på ca 200 m vardera. Så totalt 1,9 km backe! Jag tänkte mig en backrunda nu i veckan, men jag tror att jag ska ta min vanliga backrunda och lägga till lite tröskel efteråt. Efter den här veckan blir det successivt lättare träning enligt det programmet jag (nästan) följer. Som alla andra som satsar inför olika lopp brukar noja över, så känns det inte riktigt som jag har tränat tillräckligt mycket. Ska försöka att inte få panik nu de sista veckorna, även om jag börjar känna mig lite smånervös. Just nu känner för att lägga alla tidsmål åt sidan och bara satsa på att komma runt! Jag är grymt imponerad över alla som springer långt och genomför alla möjliga och omöjliga terräng och ultra- och fjällopp.

Sova!

Igår somnade jag klockan 7 med lillkillen. Vaknade till och låg i soffan mellan 9-10 och somnade sedan igen. Tänk att det är så jobbigt att börja jobba igen! Visst borde jag klara av ett liv med 7 timmars sömn per natt? Tydligen inte efter den här semestern... Det var nog bra för återhämtningen i alla fall. Kvar i veckan är nu två arbetspass, ett backintervallpass, ett långpass och ev en liten runda med dottern. Får se vad som hinns med.

Jag börjar bli lite nervös inför Lidingöloppet. 30 km känns låååångt. Klart jag kommer attt genomföra det men hur och i vilket skick? Nåja, det ska bli ett äventyr och spännande i alla fall.

Mjölksyra!

Tog fram cykeln igår, första jobbdagen efter semestern till ära. Skulle efter jobbet vidare in till stan. Total cykeldistans närmare 53 km.... Redan på väg till jobbet kände jag att benen inte var på cykelhumör. Mjölksyra från början till slut. På väg hem på kvällen blev jag omcyklad av alla. Precis ALLA. Hem kom jag till slut. Kan det vara helgens långpass som fortfarande satt kvar i benen?

Det blir sällan som jag planerat

I en stor familj blir det ofta ändringar i planeringen. Förutom att springa är trädgården hemma min favoritsysselsättning. I år planerar vi för växthus och maken fick stanna hemma för att pyssla med växthusbygget och jag gav mig ut på långpass själv. Innan vill dottern ha ut mig på ett fartpass. Hon vill slå sitt eget rekord på tjejlidingöloppet från förra året. Då behöver hon springa 3 km i 5.15 tempo. Egentligen har hon både kondis och snabba ben men har lite svårare med pannbenet och behöver mig med för att komma upp i tempo. Efter ca 4 km med dottern gav jag mig av. Hade ingen lust med Roslagsleden själv utan sprang min vanliga terrängrunda. Får visserligen springa många varv och vid varje varvning får jag förhandla stenhårt med mig själv, för benen vill alltid hem... Men småttorna har försnillat mina flaskor till midjebältet, så det är rätt skönt att ha ett ställe att lägga dricka på och ta en drickapaus var 5:e km. Benen var tunga precis som vanligt och då var det skönt att köra 9 minuter springa och 1 min gåpaus. Sprang och lyssnade på Sommar i P1. Vänsterbenet kändes bra, dvs båda benen var lika trötta!


Den här bilden är tagen på min runda igår då det hade regnat 25 mm under natten. Jag älskar skog!

Dags för långpanna!

Igår en mycket lugn kräftskiva. Idag har jag övertalat maken att få sällskap på långpasset, vi startar hemifrån, springer över fågelsjöområde (på tillåten plats) vidare till Roslagsleden och sedan ska vi snirkla oss hem. Jag hoppas på ca 25 km och att benen ska vara med mig!

Kan det vara så väl?

Gått på två behandlingar. Höften känns strålande mycket bättre, jag har fått övningar som jag börjat med och idag vaknade jag och har inte ont i ryggen! Klartecken på att det bara är småkrämpor som relaterar till ryggen och jag fortsätta att springa och träna inför Lidingöloppet. Känns jätteskönt, hoppas nu att det håller i sig.

Testing testing

Provade att springa veckans långpass i högre tempo. Valde därmed inte terrängspår. Vår hemmaväg är rätt kuperad och nu valde jag att förlänga passet på den och vidare ut till Karby och deras motionsspår. Där sprang jag nog tokigt, det blev endast 2,5 km där istället för planerade 5. En massa stigar som gick åt alla möjliga håll. Trodde det skulle vara mer backar men som sagt jag såg knappt en femtedel av spåren misstänker jag, jag missade nog dem helt enkelt. Kul ändå med stigar och mjukt underlag.

Passet landade på 18 km i ca 5,35-tempo. Kändes inte mycket jobbigare än att springa i långsammare tempo, vilket jag brukar. Lagom att det blev lite kortare än tänkt då vänsterbenet protesterade efter ca 12. Får se vart det tar vägen. Kanske är jag inte tillräckligt stark för långpass varje vecka? Jag hoppas ju kunna springa Lidingöloppet men inte till vilket pris som helst.

Annars har dagen ägnats åt att prova att gjuta betong med dottern. Ska bli spännande att se resultaten i övermorgon. 2 krukor, ett rabarberblad, ett fågelbad, en ödla och en sköldpadda. Nästan som julafton!

Långpasset

Långpass blev det. Jag har ältat det här med långpass för mig själv och förmodligen även här på bloggen. Men när ska långpassen börjar kännas lättare? Konditionsmässigt är det inget problem men benen! Eller är det bara i huvudet? Mentalt känns det lätt att springa upp till 15 km. Idag skulle jag springa 23 km enligt schemat och benen kändes tunga från första steget...

Dagens pass var ändå härligt. Eftersom jag inte visste hur vänsterbenet skulle bete sig så valde jag att springa till IP och köra 3 varv på 5 km-slingan. Och som det regnade bitvis! Men då var jag redan varm så det kändes faktiskt väldigt skönt. Hade inte benen varit så stolpiga hade det varit ett magiskt pass.

Kom hem genomblöt och nöjd. Nöjd också att benet känns okej. Inte perfekt men okej i alla fall.

Det vräker ner!

Det har knappt regnat på hela juli. Till och med träden har haft problem hemma hos oss och har till och med börjat få gula blad. Just idag när jag ska springa långpass verkar det som allt kommer på en gång. Det fullständigt vräker ner och jag tror jag väntar med mitt långpass några timmar!

Så här fint hade jag det på mitt långpass förra veckan i Jämtland. 18 km, backigt, sprang till Storbofallet och tillbaka till vår stuga. En varm och solig dag men inte olidligt varmt. Vär framme vid fallet stannade jag och tog ett dopp. Det var underbart. Sommar när det är som allra bäst.


Storbofallet


Stigen upp från fallet. För övrigt blev det mest grusväg. Jag har blivit lite uppskrämd av allt prat om björn. Fånigt, det finns ju förmodligen ingen anledning alls att vara rädd men eftersom jag fått höra att det varit riktigt mycket björn synlig under våren och senast dagen innan så valde jag att känna mig trygg på grusväg. Fånigt det med, vad är det som säger att björn inte skulle kunna ge sig ut på upptäcksfärd dit? Hur som haver var det underbart och frågan är om det var sommarens bästa pass?

Benet ur led

De senaste veckorna har jag haft två vänster ben. Och ett höger ben. Man kan ju tänka sig att det ska gå bättre att springa då men det gör det inte. På långpassen har det varit en plåga. Det känns trögt och tungt och när jag analyserar vänster och höger ben för sig känns höger pigg och fräsch och all mjölksyra sitter i dubbel-vänster-benet. Och jag vet ju att hela alltet beror på (eller i alla fall förvärrats av) mina två vurpor med cykeln i år. Nu igår hade i alla fall min kiropraktor tid för mig och jag fick en behandling utan dess like. Herregud jag trodde hon skulle rycka av mig benet helt. Det har känts som att benet sitter fastkilat i vänster höft och nu ryckte hon loss det. Klart det gör ont! Fortfarande idag är jag osäker på om jag bör avstå från att springa (fast jag får). Igår hade jag ont i hela höften och framsida lår. Precis där mjölksyran biter sig fast när jag sprungit.

Idag är det bättre som sagt. Och idag ska jag ta itu med annan träning än löpning. Jag har hela vintern och våren fuskat med styrka och pilates, vilket är vad jag verkligen behöver som komplement till löpningen. Varför får man inga endorfiner av styrketräning och pilates? Det är synd för det är det som får mig att hålla fortsätta att springa även när det går trögt. Inget slår känslan efteråt.

För övrigt har jag nu på semestern putsat mitt PB på milen till 47:19. Jag är stolt! Det var visserligen en flack runda med endast en backe men ändå!