Julstress

Jag vet inte riktig vad jag har gjort men troligtvis var det i fredags när jag halkade omkring i snömodden i högklackat som jag drog till ryggen. Det börjar bli bättre nu men det är någon låsning som sitter långt ner, nära bäckenet, nästan som foglossning. Har funderat fram och tillbaka på att försöka fixa en akuttid till kiropraktor innan ju men hur lätt är det på en skala?

Även om skulle lyckas hitta en tid, så har makens förkylning ställt till det lite på julfronten. Igårkväll var jag dessutom helt sänkt pga magont, så man kan lugnt säga att vi ligger efter med julplaneringen. Suck. Det stressar mig. Jag har delegerat ut en hel del arbete men det finns mycket kvar. 5 julklappar kvar att köpa. Ingen julmat fixad. Bara på pappret. Jag gissar att det inte blir mycket tränat den här veckan.

Tunga ben men lätt andning

Dryga 19 km skramlade jag ihop idag. Veckans långpass kom dumt nog efter 2 dagars spring och igår dessutom snabbdistans. Mina ben kommer att tacka mig för 2 kanske 3 dagars vila nu. Ansträngningsmässigt kändes det löjligt bra, snittade pulsen på 137, det var som sagt benen som strejkade på slutet. Efter ca 11 km var de nöjda och så la jag på ytterligare 8 till! Det var kanonfint ute, -5 och sol men motvind den första milen. Desto skönare att få vinden i ryggen på hemvägen. Ca 2km avverkades i traktorspår, ojämnt för vristerna och fötterna var bara förnamnet. Och så svagt uppför också. Nu vill inte benen ens röja här hemma och hjärnan vill inte bestämma middagsmat heller. Vad ska vi ha till kvällsmat ikväll? Köttfärssås?! :)

Snabbdistans på löpband

Ibland är det skönt att vela lite och inte bestämma sig förrän i sista minuten. Igårkväll, efter en fantastiskt skön kvällsrunda på 7km, så tittade jag på den här veckan och försökte planera in träningen. Jag har ju börjat följa 4-timmars programmet på marathon.se. Inte för att jag ska springa Stockholm marathon utan för att testa att följa ett program ordentligt och för att kunna genomföra Vansbro marathon. Jag misstänker att marathon i terräng kommer att för mig ta mer än 4 timmar. Jag tänker inte ha något tidsmål utan ta det som ett äventyr.

Hursomhelst den här veckan ska innehålla ett snabbdistanspass och ett långpass. Som min vecka ser ut så skulle jag få köra snabbdistans idag och långpass imorgon. Inte alls optimalt. Men jag har inte möjlighet att komma iväg på långpass på helgen och att försöka springa snabbdistans i snömodden kändes inte inspirerande just nu. Istället blev jag lockad av tanken att köra 5 km snabbdistanspass på löpband under vårvintern och se om jag kan förbättra mig.

Imorse när jag vaknade kände jag inte alls för snabbdistans. Hade i princip bestämt mig för att gå på ett Bodypump pass, när benen plötsligt sa till mig att de ville springa. Så snabbdistans blev det till slut. 2 km uppjogg och nerjogg, sista km i mina Fivefingers. Det gick helt okej att springa på bandet. Första 3 km kändes mkt bra, sedan blev det tyngre. Jag höjde farten successivt efter 3,6 km och trodde aldrig mätaren skulle visa på 5km. Tänkte på alla som har pannben nog att köra merparten av träning på löpband. Att de pallar!

Nu har jag ett utgångsvärde på 25,05 med en snittpuls på 158. Jag sprang inte på max men nog var det jobbigt allt. Till skillnad från igår när jag kände det som om jag kunde springa i en evighet och hela helgens arbete stöttes och blöttes och rensades ur hjärnan någorlunda. En bra helg som avslutades med ett bra pass.

Får se hur benen känns efter Vibram avslutningen idag. Jag blev väldigt trött i vaderna av dem idag. Jag borde försöka springa lite oftare i dem än bara en gång per vecka.

T

Träning i veckan

Hittills har veckan bjudit på intervallpass på löpband, där jag varierade farten mellan 4,17 och 4,55 i fartavsnitten och vilade i 6-tempo. Gick förhållandevis lätt att genomföra, fast det inte kändes så till att börja med. Igår blev det ett långpass på 16 km. Jag försöker ju få till ett långpass i veckan. Just igår kändes det motigt innan men helt okej när jag väl var ute. Det är bara det att jag HATAR halvpackad kullrig snö. Dvs där det inte plogats och där snön packats av människor och hundar som gått lite huller om buller. Att jag inte föll eller stukade mig var nog rena rama turen. Farten när det dessutom blev uppförsbacke blev därefter dessa km, ca 6.55. Det känns som jag kryper fram. Det var trötta ben igår. Jag vill hitta en lämplig slinga utan sådan snö. Det är inte helt bra att vara less på snö och kyla redan nu.

Förresten har foten blivit så bra av vibrationsträningen att jag har testat igång mina Fivefingers igen. Började jätteförsiktigt med en halv km på löpbandet efter intervallpasset. Jag tror att det är bättre att springa lite kortare, lite oftare. Ska försöka få till någon gång till den här veckan.

Kettlebells

Nu har jag också testat! Fick höra av en kollega att man kunde få instruktion på personalgymet och jag bokade nästan direkt en tid. Det var länge sedan jag var där och de har gjort om investerat i massor av funktionell träning i nästan halva gymet. Bosubollar, pilatesbollar, TRX, kettlebells och hungarian-vad-de-nu-heter-bags. Kul och inspirerande. Vilken förmån att ha tillgång till allt detta plus gratis hjälp för bara 420 kr per år! Då ingår gruppträning några klasser per vecka.

Jag hade inte fattat att Kettlebells var så pulshöjande, jag blev rejält flåsig faktiskt. Och tusan vad är olika stark på höger och vänster. Mycket teknik var det också, jag tyckte det var lätt att göra fel, så jag får nog fokusera mest på teknik i början. Fick 4 basövningar att jobba med i ca månaden, innan vi tar en ny omgång med nya övningar. Jätteinspirerande! Träningsvärk på insida lår, hela rygg och axelpartiet idag.

Efter kettlebells fick jag hjälp att testa vibrationsplattan i gymet. Jag har varit nyfiken på hur en sån funkar länge. Det verkar grymt effektivt att stretcha på den. Min höger fot som krånglar lite av och till blev alldeles mjuk och varm. Kommer definitivt att försöka köra den en gång per vecka.

När trädgårdssäsongen är över har jag hunnit träna lite mer styrka. Men jag har varit så oinspirerad att det här känns som ett riktigt lyft. Jag gillar att känna mig stark men själva vägen dit är rätt tråkig. I alla fall om man jämför med att springa.

Drar på det

Jag tror jag har skrutit inte bara för mig själv, utan även på bloggen om hur lite jag drar på att ta mig iväg och träna. Jag har så lite tid över, så när det finns tid då använder jag den. Jo pyttsan. Idag är det snökaos ute och har inte alls lust att ge mig ut. Jag vet att jag dessutom borde passa på att springa en längre runda men lusten är lika med noll. Jag vet att jag kommer att vara nöjd efteråt, det är inte det. Men just idag lockar allt det andra på att-göra-listan så mycket mer.

Ingen cykling

Hade mentalt peppat mig för att cykla till jobbet idag. Vaknar upp och ett nytt lager snöslask ligger på marken. Vågar inte riskera att cykla ifall det fryser till uppepå och blir halt till kvällen, jag har inga vinterdäck. Ambivalent känsla. å ena sidan känns det skönt att sitta inne i värmen och ta en vilodag. Å andra sidan vet jag hur skön känslan är när jag väl har kommit fram till jobbet, lyssnat på någon intressant dokumentär på radio.

Ambivalent också till det här vädret. Det blir ljusare med snö, det ska erkännas. Men jag vill hellre ha torrt och kallt än gårdagens 7 km i blandad lera, snömodd och bitvis ishalka. Imorgon blir det cirkelträning på gymet med pensionärsligan (mysigt) och sedan intervaller på löpbandet? Eller en runda snöslask.

Jag tänker mig en egen utmaning fram till jul också. Sockerutmaning. Jag behöver dra ner på mitt sockerintag. I höst har jag unnat mig hit och unnat mig dit. Nu får det vara bra. Så min utmaning blir: Inget socker fram till jul. Eller som jag läste på Sofys blogg: Eat food. Not to much. Mostly plants.

Läs hela inlägget, det är väldigt bra och basic. Borde funka. Förutom att äta lite för mycket godsaker har jag nog också trillat i fällan att äta mer än jag behöver. Huvudet är mer hungrig än magen egentligen. Och då är ju grönsaker och frukt toppen.

Sommaren 2011?

Jag sitter och tittar på min käre fars Jämtlandsbilder och längtar. Tänk att få springa här nästa sommar? Åh vad jag vill norrut till sommaren.

Första försöket

Maken och jag tog en lång förmiddagspromenad på dryga milen. Det tar lång tid att gå en mil faktiskt även om man knatar på i raskt tempo. När vi kom hem kände jag mig uppvärmd och krängde på mig mina Fivefingers. Det var lite kallt att vänta på sattelitsignalen men för övrigt funkade det bra att vara barfota i skorna trots snömodd. Nu var det i och för sig en väldigt kort stund. Men hur nördigt är det inte som springer en så kort sträcka med Garmin?!

Det kändes väldigt lätt och smidigt att springa i skorna och inte alls så hårt som jag väntat mig. Efter en stund kände jag av hälarna lite grand, så då försökte jag att landa lite mer på framfoten och liksom smyga ner hälen. Det kändes bättre men om det är så man ska göra vet jag inte. 1,5 km med mersmak blev det i alla fall. Jag får googla lite på hur snabbt man kan öka på frekvens i användning samt mängd.

När det är som bäst

Trött så in i norden. Två tidiga morgnar upp klockan fem, sovit dåligt två nätter på raken, ena natten blev jag fullständigt nerkissad i min egen säng (yngste sonen) och andra natten var det mardrömmar för hela slanten. I eftermiddags var jag så trött att jag trodde jag skulle somna och hamna i diket på hemvägen. Men så hände något. Kanske var det den klara luften, eller det kvarvarande lilla solljuset? Jag mutade dottern att vara barnvakt en halvtimme och stack iväg ut. 6 km i lite snabbare takt. Inte orimligt snabbt utan snäppet snabbare än bekvämt. Solen såg jag inte mycket av men en blek måne bakom lite dimslöjor och blålila kvällsljus. Det var verkligen underbart. Det kändes som all stress och trötthet sköljdes bort och väl tillbaka efter en snabb dusch var jag nästan pigg. Vid nattningen och kvällens obligatoriska Bamsetidningsläsande var dock tröttheten tillbaka och jag blev så sömnig att jag sluddrade!

Nya leksaker

Alla födelsedagspresenter i år är träningsrelaterade! Det ska bli spännande att testa dessa. Men det känns onekligen lite kallt! Kanske ska köra med cykeldamaskerna på dem också?

Iprenmannen

Va kul det var att cykla igår! Jag var nervös för hur jag skulle klara att klicka i skorna i pedalerna och framförallt att jag skulle ha svårt att komma ur och ramla. Men det gick bra. Jag vet inte om jag fick någon bättre koll på att trampa runt men i vanliga fall har jag problem med att jag så snabbt får mjölksyra på framsida lår. Igår kändes det mycket bättre trots att jag blev sjöblöt i regnet. Jag stoppade papper i skorna som faktiskt hann torka och på hemvägen igår körde jag med födelsedagsdamaskerna! Och såg ut som Iprenmannen personifierad.

Cykelskor

Maken hade inhandlat tossor till mina skor i födelsedagspresent. Meningen är att man ska dra på sig dessa utanpå cykelskorna så att man slipper förfrysa sig i fartvindarna. Jag har verkligen frusit de sista cykelpassen hem. Men tossorna passade inte mina skor som jag också springer i. Så idag tänkte jag lämna tillbaks dem och titta runt lite bara... Med två sjövilda och trötta killar så har jag hastigt och lustigt behållit tossorna, köpt cykelskor och nya passande pedaler. Voilà! Jag ser fram emot att slå halvt ihjäl mig på väg till jobbet imorgon. Och nu borde jag bli mycket snabbare eller? I alla fall varmare. Ska bli skönt att slippa hoppa omkring och svära av smärta när fötterna tinar.

Träsktroll

Idag skulle jag springa ett pass i en del av närområdet där jag inte sprungit förut. Hade försökt detaljstudera kartan och lägga vägarna på minnet men eftersom det är nästan obekant område sprang jag rättså omgående fel. Spelade ingen större roll eftersom det var asfalt. Solen sken och det blåste motvind och det kändes rätt trögt. Jag bestämde mig för att strunta helt i km-tider och puls och bara gå på känsla. Så kom jag på en återvändsgata men hittade en stig mellan husen som ledde till... ett lerträsk. Över och igenom. Senare hittade jag en annan stig som slutade helt och jag var ute i obanad terräng. Det ska ju vara så bra har jag hört. Men det var skitjobbigt rent ut sagt. Till slut hittade jag tillbaka utan att behöva springa genom träsket en gång till. 10,76 km och ikväll känns benen trötta. Skorna står i groventrén och väntar på rengöring. Nästa gång ska jag ta den rätta vägen.

Ikväll ägnar jag mig åt riktigt kartnörderi. Dit vill jag springa och dit! Där finns en väg utmarkerad, undrar om jag hittar den? Egentligen vill jag redan imorgon snöra på mig de leriga skorna och ge mig ut igen men jag tror mina ben behöver lite vila. Dessutom måste jag ägna mig åt att jobba. Imorgon och även på lördag ska jag agera handledare. Jag tycker det är skönt att slippa heltidsansvar med studenter. Det är kul men tar mycket energi. Och framförallt är det jobbigt om det jag inte spontant gillar den som ska gå med mig. Men det är galet kul när det funkar, personkemin stämmer och jag kan förmedla det magiska med mitt yrke.

Alldeles underbart

Njaa. Inte när jag sprang men nu efteråt. Kom i väg i strålande solsken imorse klockan 9. Vilken härlig höstdag. Precis innan jag gav mig iväg bestämde jag mig för att jag skulle köra fartlek idag. Kanske lite dumt med tanke på att förkylningen precis släppt men jag kände verkligen för det. Dessutom hade jag inte tid att vara ute så länge. En av sönerna lyckades halvera sin ena framtand igår och ett akutbesök till tandläkaren var inbokat.

Tempot blev därmed förkylningsmässigt. Mellan fartleken låg jag nog på 5:45-5:50 och när jag drog upp farten varierade jag mellan 5-5:20. 4 fartökningar fick jag till på min 7,3 sprungna km. Den nästsista var inte så lång och dessutom plant eller nerförsbacke och då pinnade benen på i 4:45. Sedan unnade jag mig att gå upp i värstingbacken och efter det körde jag en sista fartökning hem. Efteråt är känslan i kroppen nästan himmelsk. Därför har jag bestämt mig att höstens och vinterns uppbyggnadspass får bli härliga lufspass och så fartlek någon gång per vecka. För visst är det så att fartlek inte sliter lika mycket som "riktiga" intervallpass? Om jag får till något löppass med maken är det bonus och innebär automatiskt snabbdistans för mig. Han springer nämligen obehindrat i 5-tempo helt otränad, allt annat är lufs för honom, även om han då inte orkar längre än 5-6 km.

Nu ska jag laga sopplunch till sonen som inte ska ha fast föda förrän tidigast om en vecka. Han har fått smoothies till frukost och mellis och så blir det soppa till lunch och middag. Men förhoppningsvis läker den lösa tanden ordentligt och håller sig vid liv och blir poåbyggd med plast inom några månader. Annars blir det rotfyllning, vilket inte känns så kul för en 9-åring.

Förkylda funderingar

Med huvud fullt av bomull, likaså öron och heltäppt näsa, sitter jag och funderar på utmaningar för nästa år. Egentligen borde jag fundera på utmaningarna på hemmaplan och lägga upp en fungerande nattningsstrategi för en trotsig treåring och en ledsen femåring. Det värsta med sådana strategier är att de alltid verkar så fantastiskt bra på papper men sällan fungerar i verkligheten.

I verkligheten så möter man motstånd man inte kunnat ana från 3-åringen och från femåringen som tycker att lillbrorsan får way too much uppmärksamhet. Efter 1,5 timmes nattningar och omnattningar av den minste bestämmer sig 5-åringen för att kan man inte få positiv uppmärksamhet så kan man nöja sig med negativ. Och ips vips är karusellen igång, egentiden krymper till noll och inget, tålamodet har försvunnit all världens väg precis som alla goda intentioner och strategier. Kvar, när småbarnen äntligen somnat för natten finns bara den beska smaken av misslyckande kvar hos den uttröttade modern. Ikväll lägger jag därför strategierna åt sidan och funderar på storslagna löparäventyr. (För det mesta är vi två som nattar men för tillfället är maken bortrest)

Jag är säker på att jag vill springa "riktiga" Lidingöloppet och inte bara de sista 10 som jag gjorde i år. Dessutom vill jag springa milen snabbare. Först och främst komma under 50 och kapa de 42 förtretliga sekunderna som jag misslyckades med på Tjejmilen. Erfarenheten därifrån säger att jag är för rädd att pressa mig, tror att jag ska springa in i väggen. Men när jag tar det lite för lugnt i början orkar jag inte öka på slutet, i alla fall inte tillräckligt. Jag behöver lära mig att springa fortare än bekvämt i början utan att rusa och hålla tempot milen igenom. Svårt men inte ogörligt.

Förutom de ovannämnda målen är jag våldsamt nyfiken på marathondistansen. Men jag vill inte springa 42,2 km asfalt. I alla fall inte nästa år. Jag är rädd för att asfalten och värmen i kombination ska få mig på fall. I somras läste jag på Into the wild bloggen om det här loppet. Jag tror banne mig att jag ska ha det som en morot och träna inför. Ingen varvbana, knappt någon asfalt, det låter som något för mig. Kanske finns det fler terränglopp? Jag är inte redo för ultra än, vill helst klara maradistansen först. Och med tanke på hur det kändes när jag sprang 32 km terräng hem från jobbet i somras så finns det mycket att jobba på. De sista 10 km var så tunga!

Förkylningsvecka

Jag har alltid lite svårt att acceptera förkylning och halsont. Tränade styrka för första gången på evigheter (Bodypump) i måndags och redan i tisdags hade jag lite ont i halsen. Eftersom jag hade grym träningsvärk och dessutom 2 intensiva jobbdagar framför mig tänkte jag att det nog skulle hinna passera tills igår, så jag kunde ta min cykeldag till jobbet som planerat. Igår hade jag egentligen ännu lite mer förkylningssymtom men struntade faktiskt i det och cyklade i alla fall men tog det lugnt. Idag är jag verkligen genomförkyld och har ingen som helst lust till någonting. Tror egentligen inte att det var fel att cykla igår eftersom jag tog det så lugnt men det är verkligen typiskt mig, jag hatar att bli förkyld och vara tvungen att vila när jag inte planerat för det.

Idag passar det ändå bra att vara förkyld. Med snö och halvslask ute känns det helt okej att kura inne och dricka thé och snörvla.

Härligt höstig med terräng

Idag har jag fortsatt att utforska närområdet. Nu har jag hittat Roslagsleden där den går vidare närmast mig så att säga. Jag började rundan med riktig skogsterräng och puls i barr och lönnlöv på branta stiga uppför och nerför. Var nära att falla huvudstupa i leran men klarade mig precis. Tre km senare var skogsterrängen över för flack men kullrig sjöäng med betande kor och kalvar. Fågelområde med där jag nästan sprang på spång nästan 1 km. Och mitt på flacken tittade jag på något annat och ips, vips fullkomligen flög jag omkull, skrapade fötter och knän och kände mig rätt fånig. Bara att samla ihop mig och springa vidare. Oavsett snubbliga fötter idag så blir jag så lycklig av att springa terräng. Var på dåligt humör innan jag kom iväg, barnen har bråkat non-stop idag och jag vet inte hur många konflikter vi haft. Men det bara går inte att vara på dåligt humör en sån här underbar höstdag.

Nu längtar jag vansinnigt mycket efter att springa Roslagsleden bortåt och snickra ihop ett eget terräng-långpass att som kan funka även i vinter.

Märkvärdigt för mig!

Kanske inte för andra erfarna löpare. Men jag har haft svårt att hålla jämnt tempo när jag springer intervaller. Oftast har jag gått ut för hårt och tiderna har blivit sämre för varje intervall. Eller så har jag tagit helt slut och avbrutit mina intervallintentioner. Förra vecka kom jag dock på att jag har en slinga när hemmet på 1,75 km. Perfekt för långintervaller tänkte jag, inspirerad av Anna som springer 2,7 km x 3. Inte lika långt då som hennes men det är en början i alla fall. Svagt, men lite längre uppförlut på ett ställe, sedan nerför och hem. Igår när jag satt hemma och blev tokig på mina föreläsningsförberedelser lämnade jag dem helt enkelt därhän och testade 1,75 km x 3. Första varvet sneglade jag ofta på klockan och blev glatt överraskad över att jag sprang på 4,42 utan att känna att jag gav max. Sedan struntade jag i klockan och sprang på känsla de två nästa varven. Jag körde nr två på 4,43 och den avslutande på 4,39 men då var jag rätt slut. För mig är det en rejäl fartökning att ta mig under 5-tempo. Så nu är jag väldigt nöjd! Totalt 8 km effektiv träning och rensa hjärnan. Märkvärdigt skönt mentalt att köra ett pass så nära hemma. Bara en liten nerjogg och så kliva in genom dörren hem.

Låg , lägre , lägst

Den här hösten känns som den har kört över mig. Plötsligt är all energi försvunnen och jag känner mig som en urvriden disktrasa. Mycket beror på jobbet, det har varit en känslomässig berg-och-dalbana den senaste månaden som har krävt och kräver mycket energi. Så jag är inte på topp, tränar en del men orkar inte alls ha något speciellt fokus just nu, det får bli som det blir helt enkelt. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där mina beslut inte får så stora konsekvenser för enskilda individer.

Cirkelträning

Idag är jag helt ledbruten. För det första hade min träningsvärk efter Lidingö tjejlopp inte helt lagt sig igår när jag beslöt mig för att att pass på gymet var rätta återhämtningen.

För det andra har jag under sommaren och början av hösten haft en rejäl svacka i styrketräningen. Jag har underhållit med att köra ett pass per vecka men mest på slentrian. Inte har jag tyckt att det har varit kul heller, mest ett nödvändigt ont för att hålla ihop. Igår kom jag dock på den eminenta idén att komplettera min egen träning med ett cirkelträningspass. Det var jätteroligt och så fick jag lite hjälp att ta ut mig ordentligt. Olika stationer med bla knäböj, utfall, ryggövning och olika funktionella övningar kördes under 2 minuter, sedan bytte man station. Jag blev både lite svettig, fick upp pulsen och fick grym mjölksyra. Dessutom hade jag som sagt kört överkropp och rygg själv innan. Nu kan jag knappt resa mig ur soffan och det känns härligt! Jag tror jag ska fortsätta att komplettera styrketräningen med cirkelpass och ev lite bodypump.

Imorgon hade jag tänkt att jag ska ut och rasta benen. Frågan är väl bara hur länge och åt vilket håll. Jag kanske skulle ta och springa 10 km i Skavlöten innan jag ska på lunchdate? Det vore en tanke faktiskt.

Mjölksyra och snittpuls på 89% - 52,27 min

En lång summering av Lidingöloppet 10 km! Innan start tittade jag en sista gång på banprofilen för att få en uppfattning om backarna. 3 grymma backar varav den första skulle komma direkt efter starten.

Jag var mindre nervös än vanligt men ändå reagerade kroppen direkt och pulsen stack iväg. Min taktik inför loppet var att inte mesa utan ge allt. Springa på ordentligt mellan backarna och ta det lugnare uppför. Jag har tidigare sparat mig lite alla lopp så jag ska ha krafter kvar att öka. Men det har jag nästan aldrig ändå haft. Så nu var det all in, speciellt med tanke på dotterns insats. Samtidigt visste jag att med tanke på banan skulle jag inte kunna persa. Under 53 fick bli målet.

Hann för första gången värma upp ordentligt innan! Benen kändes inte överdrivet pigga men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Sedan blev det uppvärmning i startgrupp 2 och det blev varmt. Jag hade frusit hela morgonen men nu fick jag av mig underställströjan och sprang i t-shirt och trekvartsbyxor.

Tvärrusade inte i starten vilket jag så här i efterhand borde ha gjort. För det blev en gigantisk flaskhals första km och den gick i bedrövliga 6.24! När jag såg den första km-tiden insåg jag att nu fick det bära eller brista. Andra km var det i alla fall möjligt att springa om och den gick i 5.28. Fortfarande för långsamt med tanke på att komma under 53 minuter. Ökade på ytterligare och kände mig pigg. Märkte inte av några speciella backar och 3:e km gick på 4:46. Efter det slutade jag titta på min klocka och bara gav järnet. När jag kom till Aborrebacken insåg jag att det skulle gå fortare att återhämta sig om jag gick i det värsta uppförslutet. Fortfarande chans på silvermedalj hörde jag att de ropade, men då får ni öka lite. Öka, jo pyttsan, jag som trodde benen skulle vika sig. Men väl uppe på toppen bet jag ihop och lät benen öka trots att det kändes omöjligt. Jag hade sikte på två tjejer. De sprang uppför och jag var tvungen att släppa men så sprang jag ifatt i utför och var ikapp igen. Karins backe var verkligen avskyvärd, där gick jag. Sedan tror jag det var en backe till som jag faktiskt sprang uppför och sprang förbi en massa tjejer i orienteringsklubbströjor. Överhuvudtaget sprang jag mest förbi. När jag såg sista km markeringen ökade jag tempot. Jag sprang om den ena efter den andra och det enda mantrat jag hade i huvudet var; Det får inte komma någon mer backe, inte en till backe, inte en till! Men jag hade för mig att det skulle vara mest nerför. Jag började ökningen lite väl tidigt kanske för jag blev omsprungen av 2 på slutspurten och kunde inte svara. Någonstans i bakhuvudet hoppades jag nog lite på en silvermedalj, vilket jag egentligen visste var omöjligt med tanke på inledningen av loppet och för den delen fortsättningen också. Jag var ändå nöjd med mitt resultat på 52,27. Mest för att jag gav allt och för att jag faktiskt tror att jag nu är god för milen under 50 på plant underlag. Förstå att jag snittade på 5:15 min/km i terräng! Och då ändå gick i de två värsta uppförsbackarna.

Jag skippade drickastationerna och tror faktiskt de inte behövdes. Jag hade druckit bra under förmiddagen och laddat med energi. Jag får bara allt i fel strupe och tappar rytmen känns det som.

Idag är jag mör i benen faktiskt. Vader, baksida och framsida lår känns trötta och förstockade. 10 km var nog alldeles lagom för mig, jag har inte tillräckligt med träningsmängd och framförallt långpass och backträning för att jag skulle pallat de längre distanserna. Det är faktiskt otroligt roligt med de här motionsloppen. Det är kul att ha en målsättning och att försöka slå sina egna rekord. Baksidan med loppen är att de tar mycket tid. Jag och dottern åkte hemifrån igår vid åtta och var hemma vid fyratiden. Eftersom jag jobbar två helger av fem så blir det mycket helgtid som försvinner. Nästa år ska jag planera in lopp som går på vardagkvällar och kanske något på semestern? Jag tror jag ska skippa tjejmilen för att få något lopp där det är mindre trångt. Dessutom springer jag fantastiskt mycket sämre på förmiddagen samt om det är varmt. Igår var vädret perfekt för mig. Sol och ca 12-13 grader.

Men grymmast av alla var dottern!

Det kändes jättemysigt att ha sällskap med sig idag till Lidingö. Jag var inte alls peppad, blev väckt redan 05.40 och hade en mage som inte alls kändes helt hundra. Iväg kom vi i allafall och väl på plats vid niotiden kändes det bättre även om det var rysligt kallt. Jag blev nervös av helt fel anledningar. Först för att hitta rätt, sedan för att hitta parkering och till sist för att vi inte kommit ihåg säkerhetsnålar. Allt löste sig givetvis.

Ebba som från början verkat tycka att det här skulle bli en kul utflykt bleknade och tystnade allt mer ju närmre hennes start vi kom. Alla i hennes startgrupp hade tights och klubbtröjor. De sprang koordinationslopp kors och tvärs över startfållan. Jag blev alldeles kall i hjärtat. Vad har jag lockat in min tjeja på? Jag som trodde det skulle vara ett motionslopp även för småtjejer men det här kändes närmare elitsatsning. Hon har tränat relativt flitigt men började ju att springa i april. Ingen fartträning heller, vi brukar spurta sista biten hem och en gång har hon kört backintervaller med mig. Tänk om hon kommer sist och aldrig vill ta ett löpsteg mer!

Lite släppte min ångest när vi värmde upp. Jag sprang med och peppade och sedan sprang hon några snabbare vändor och det såg fint ut. Hållet som hon fick direkt gav med sig. Startskottet ljöd och hon försvann i slutet av klungan i sina gympabrallor och t-shirt.

Jag gick och ställde mig vid mål. Blev ändå nervösare när jag hörde speakern säga att tjejerna i F12 brukade springa runt 11 min (3 km) Herregud så snabbt, där ligger man i lä. 11.29 sprang vinnaren in. Sedan kom det flicka efter flicka och minutrarna tickade iväg. Den vinnande pojken i 1,7 km klassen efter kom. Och sedan kom hon! Och spurtade! In i mål på 16:15. Grymt. Jag är så jäkla stolt.

Det visade sig att hon fått håll och gått en bra bit av loppet och att hon spurtade så på slutet att hon fick illamåendekänsla efter målgång. Till att börja med kom upplevelsen på topp 10 av de värsta sakerna hon gjort i hela sitt liv. Men när vi gick och kollade resultatet och såg den fina tiden och att hon kommit på 93:e plats av 141 då vände det. Samt att hon hade placerat sig lika bra eller till och med bättre bland 97:orna. Och att hon inte hade blivit sist av killarna i P12 heller om hon nu mot förmodan skulle sprungit med dem. Just nu låter så här här: Nästa år då ska jag ha som mål att inte gå någonstans!

Mer om mitt lopp i senare inlägg. Men jag är också nöjd. Inte pga tiden men för att jag verkligen gav allt jag hade idag. Jag kunde ju inte komma i mål utan illamåendekänslor och mjölksyra upp till öronen nu när dottern verkligen gav allt.

Ny laddning

Imorgon ska jag springa 10 km Lidingölopp (tjejloppet). Dottern springer 3. Hon startar tidigt så vi ska vara hemifrån redan 08.00. Vädret har försämrats under dagen så vi får väl packa med det mesta så vi slipper frysa medan vi väntar på varandra.

Idag hade jag tänkt vädra benen med en liten snabbvända. Istället fastnade jag i trädgårdsarbetet och grävde och rensade i ca 5 timmar. Vi pratade taktik under middagen. Tipset från hemmacoachen är att springa så fort jag kan. När jag vill stanna och kräkas orkar jag några kilometrar till. Dottern säger att hon kommer att bli besviken på mig om jag inte tar silvermedalj. Dvs springer under 50 minuter. Kommer knappast hända säger jag. Jag ser det mer som att reka de sista 10 km av det riktiga Lidingöloppet som jag ska ta mig an om något år eller så.

Välbehövlig runda

I fredagskväll tänkte jag för mig själv att de flesta måste tycka att jag är galen. I höstmörkret efter middagen, skolkade jag från nattning av smånissarna och gav mig ut i mörkret. 3 x 2,6 km var det tänkt. Det blev 2 rundor, bättre än vid första försöket för några veckor sedan. Första varvet kändes kontrollerat och bra i 4:50 tempo. Andra varvet kändes bra mycket tyngre och hamnade på 5:10. Inte som tänkt med andra ord. Joggade hem på rätt tunga ben till fredagsmys i soffan med maken och storbarnen.

Idag har jag utnyttjat skogen och en stund på eftermiddagen till att rensa huvudet efter en hemsk jobbdag. När tankarna går runt, runt i huvudet och samma film spelas upp i olika varianter hela tiden känns det oerhört befriande att sätta ena foten framför den andra på en skogsstig. Se alla gula björklöv som singlat ner på stigen och sedan springa rakt igenom vattenpölarna. Strunta helt i farten, bara springa i det tempo där jag skulle kunna fortsätta i vad som känns som en evighet. Nu hade jag ingen evighet till förfogande, så summa summarum blev det 6 km. Kanske blir det en mysrunda imorgon. Jag ska springa 10 km Lidingölopp nästa söndag och vet egentligen inte om det är det jag behöver som uppladdning, men det är nog det själen behöver i alla fall.

På gymet

Hade tänkt att springa 1000-ingar på löpbandet när vädret ute inte kändes så lockande. Kom dit och insåg återigen att jag är usel på att omvandla km/h till min/km. Matte har alltid orsakat en viss prestationsångest hos mig. Istället för att räkna försökte jag erinra mig vad som skulle tänka sig vara en passande fart. Tänkte att uppvärmning i 12 km/h borde vara okej och sedan öka till 13 km/h under intervallerna. 13 km/h borde vara runt 5 min/km eller strax under. Redan uppvärmningen var jobbigare än jag tänkt mig. Värre blev det med intervallerna. Det gick men det var jobbigt. Inte oöverkomligt jobbigt men om farten låg runt 5 var ansträngningsnivån alldeles för hög. Körde 3 intervaller på 13,1 och sedan den sista på 13,2 och ökade på slutet successivt till 13,5. Jag körde gåvila 3 min mellan intervallerna, vilket kändes väldigt långt mellan intervallerna 1 och 2 men kort mellan de sista!

Kom hem och gick in på omvandlingstabellen på jogg.se.
12km/h = 5 min/km, vilket är för högt tempo för att värma upp i
13,1 km/h = 4,35
13,3 km/h (skulle tro att det blev snittet på den sista intervallen) = 4,31

Jag är naturligtvis jättenöjd med tiderna, det förklarar varför det var jobbigare än jag tänkt mig. Tanken var ju att ligga någonstans runt 4,50 ungefär. Men hade det varit bättre att köra 6 intervaller på 4,50? Nu hade jag i och för sig inte mer tid på mig och orkade heller inga fler intervaller efter nummer 4.

Mitt drömjobb är ute på annons. Det har inte ens funnits på 3 år. Jag fick nästan hjärtklappning när jag såg annonsen. Jag kommer att söka men har troligtvis för lite erfarenhet. Dessutom är det heltid, vilket inte i princip inte funkar alls just nu. Men jag kommer inte förlåta mig själv om jag inte söker.

Bortvald träning

Måndag hade jag som bestämd vilodag. Måndag kväll gick jag och la mig tidigt med baktanken att försöka komma iväg ut på en morgonrunda. När klockan ringde 04.50 kunde jag bara inte komma upp. Jag kan ju springa en stund ikväll tänkte jag och somnade om. Visst. Efter en heldag med simulatorträning i grupp på Huddinge (akut sjuka nyfödda barn) fanns det absolut ingen energi i kroppen eller knoppen. Latmasken i mig tittade ut och konstaterade blåsigt och regnigt och så var saken avgjord. Jag har inte riktigt vant mig vid hösten tror jag.

Idag ska jag i alla fall springa innan jobbet. Med tanke på att spåret vid IP är helt fullt med skoljoggare så får det nog bli kombinerad styrketräning och intervaller på löpbandet på gymet. Det regnar fortfarande...

Backintervaller

Även om jag inte ska springa vare sig hela eller halva Lidingöloppet så ska jag ju springa deras 10 km. Att det blev den sträckan i år beror delvis på att min äldsta också ville springa när hon blev tillfrågad. För hennes del blir det 3 km Lilla Lidingöloppet. Sedan i våras har hon sprungit 1-2 gånger i veckan för det mesta och vilken utveckling. Nu är hon så igång att hon tränar självständigt en gång per vecka och har dragit med sig två tjejkompisar ut i spåret. Jag är jätteimponerad. Hon springer mellan 3-6 km ungefär.

Igår ville hon hänga med när jag hade planerat backintervaller. Lite så där sista-minuten desperat från min sida kan kanske tyckas... Vi har en rätt jobbig backe bara 500 meter hemifrån så egentligen har jag inga ursäkter varför jag inte sprungit mer backe under sommaren. Vi värmde upp 2 km i mycket behagligt tempo och sedan var det dags. Backen är beroende på hur man springer backen är den mellan 130-160 m. Första delen är helt okej men precis när man har börjat jobba på sig mjölksyra så börjar den brantare delen. Själv hade jag tänkt mig 10 vändor uppför och joggvila nerför. Till dottern sa jag att 3 rundor vore lagom och att hon inte skulle ge allt utan ungefär ligga på 80-85% av max. Efter 3 rundor förklarade hon att hon tänkte sig en fjärde sista och då skulle hon ge allt. Följden blev att de gjorde jag också och hon sprang om mig på slutet i den jävligaste delen! Det såg så lätt ut! Sedan kämpade jag vidare med mina kvarvarande rundor och det gick trögare och trögare. Å andra sidan hade jag mindre vila emellan eftersom jag joggade ner istället för att gå. Jättekul med träningssällskap och det dröjer nog inte länge innan dottern får agera hare åt mig! Hoppas att intresset håller i sig! Själv har jag lite hålltider på min hastighet uppför nu så att jag kan jämföra och hoppas på lite utveckling.

Konkurrerande intressen

Jag har två konkurrerande intressen. Ofta kompletterar de varandra men inte alltid. När träningen går trögt, alternativtränar jag i trädgården, gräver och kryper på alla fyra och rensar ogräs. Känner jag mig sönderstressad funkar det egentligen lika bra att gå ut och röja i trädgården som att springa ett långpass i skogen. Möjligtvis löser jag fler egna "världsproblem" i skogen, det är något med rytmen och andningen som får tankarna att verkligen spinna loss. Trädgården fungerar tvärtom, där släpper jag alla andra tankar helt och är helt närvarande i det jag gör.

Ibland fungerar de som konkurrenter. Jag får bortprioritera antingen trädgården eller träningen för att hinna med. Eller så får jag välja vad jag spendera mina pengar på. Just nu har jag en önskelista som är så lång, så lång. Jag är så nyfiken på fivefingers och jag skulle verkligen behöva ytterligare ett par långa tajts samt en vindtät jacka att springa i nu när det börjar bli höst. Och ett par regnbyxor att cykla i. det är bara listans början.

Istället skulle jag igår bara åka iväg och köpa lite vitlök som sättlök. Egenodlad vitlök nästa sommar var tanken. Kom hem med en rosa ölandstok, ett äppelträd (Åkerö, godaste äpplet, men jag kommer inte att få några äpplen förrän tidigast om några år), en klätterros, ett blodplommon, och en oidentifierbar men väldigt vacker buske av släktet Prunus (nedsatt pris). Och en planta av röd solbrud som kommer att passa perfekt, vet precis vart! Allt detta till priset av ett par fivefingers... Intalar mig själv att det snart är för kallt för barfotalöpning ändå. Nästa vår... Och egentligen var nästan inga impulsköp bland trädgårdshandlingen heller. Vitlök blev det också. Nu blir det snart kombinerad träning/trädgård. För jag måste gräva för alla inköp. I vår steniga jord generar det en del puls faktiskt.

Relativt nöjd

Jag började bli nervös på tåget in. Smart att ta ett tåg tidigare än jag först tänkt eftersom det var sjukt mycket tjejer överallt. Min nervositet känns rejält i kroppen. Det är skillnad att vara nervös för att prestera i yrket, hålla föreläsning osv mot nervositet inför ett lopp. Grundkänslan är visserligen den samma, jag blir torr i munnen, får hjärtklappning. Men inför de lopp jag sprungit så ilar det ända ut i armhålorna och jag känner mig elektrisk. Skum känsla. Det blev en hel del väntande innan vi fick starta, till slut önskade jag bara att vi skulle få komma iväg. När jag tittade på pulsen innan start var den ca 10 slag högre än normalt, som max hade jag 104 i puls vilket är högre än när jag promenerar i raskt tempo.

Det var som sagt trångt i där jag stod i startgrupp två och precis som på vårruset hade jag tjänat på att hålla mig längre fram. Första km fick man bryta sig loss och springa på vägrenen för att få ett tempo som närmade sig 5 km/min. Det var fint löpväder, solen sken och jag frös inte alls trots att jag sprang i linne och trekvartstajts. Tycker mer synd om dem som valt långärmat.

Första km gick i 5,11 för min del sedan 2 km under 5. 4:e km gick långsammare, jag började känna av tempot och blev orolig att jag inte skulle orka. Jobbigt var det men inte sjukt jobbigt. Men jag har svårt att hålla 5-tempo. Antingen ligger jag 5 under eller 5-10 över. Jag försökte hitta bra ryggar att hänga på. Kanske var det dumt men jag drack en klunk vid varje vätskestation utom den sista. Förlorade nog några sekunder varje gång. Ungefär vid 7km tog jag en dextrosoltablett trots att jag inte tänkt göra det innan. Efter det lite vatten. Det kändes faktiskt riktigt bra efter det även om jag nog inte hann dra nytta av den energin. Rent mentalt hjälpte det och så ökade jag farten igen. Sista kilometern hängde jag på en tjej som drog iväg i högre tempo, jag hade bestämt mig för att inte släppa henne. Sprang om henne i sista uppförsbacken och tänkte att jag kommer att kräkas i mål. Hur ska jag kunna spurta i mål nu?! Och så minns jag att jag tänkte att jag hoppas målet inte är längre bort än jag tror för då orkar jag inte hålla den här farten. Taskigt med uppförsbacke på slutet. Annars var det inte mycket till backar.

En annan skillnad från vårruset var att jag faktiskt inte kände att jag sprang i fel startgrupp. Alla sprang, de få som gick höll sig till höger. Efter 2-3 km var det inga svårigheter att springa om om man ville. Jag tyckte alla tjejer höll ett rätt bra tempo. Lite kul var det att springa om någon som dragit på för hårt i början. Precis innan upploppet kom jag ifatt en tjej som jag tappat någonstans i mitten av loppet. Hon var dock bättre i spurten, så jag sprang inte om. Jag var slut, riktig slut efteråt. men jag vet att jag kunde ha sprungit bättre. Men jag ska vara lite snäll mot mig själv. Jag har aldrig sprungit ett millop och det var tyckte det var svårt att veta hur fort jag skulle våga springa. Nästa gång ska jag under 50! Idag landade jag på 50:42 och det kändes till att börja med väldigt surt. Nu när kvällen har gått är jag ändå nöjd. Förr året hade jag en bästatid på milen 58:37. I kuperad terräng visserligen men ändå. I våras gjorde jag milen som bäst på 54:22. Då också mer kuperat än idag. Ändå är det en rejäl putsning av mitt PB. En riktigt trevlig söndag med andra ord.

Laddat på mitt vis inför tjejmilen

Med en helt bedrövlig vecka. Jättetrött hela veckan, stressad inför måndagens föreläsning som jag ska hålla. Torsdag och fredag var det fullt ös både hemma och på jobbet, i fredagskväll åkte jag långt för att hämta ett nystyckat lamm av våra privata köttentreprenör! Det är lyx med ekologiskt och (relativt) närproducerat. Hann även med en trädgårdsrunda och fika hos en kompis. Trevligt men lite för mycket för mig. Det var så skönt att höra vännen berätta att hennes man glömt att hämta yngsta barnet på dagis och inte kom ihåg det över huvud taget innan stängningsdags. Det är inte bara jag som är virrig!

Igår blev jag väckt innan 6 av en minstingen som vaknade på tok för tidigt. Tog med mig Ebba och Otto in till stan för att hämta nummerlappen inför tjejmilen. Stefan hävdade att det skulle ta jättelång tid att hämta ut nummerlappen. Det tog 2 minuter! Vilken organisation! Sedan åt vi lunch och handlade födelsedagspresenter. Att handla är inte min favoritsysselsättning. När jag kom hem var jag helt slut och drog naturligtvis igång ett storgräl med maken. Började så smått inse hur fantastiskt slut jag var. Det har varit två hektiska veckor totalt sett med alldeles för lite sömn. Gick ut i trädgården och spenderade 2 timmar med plock och fix. Det tar verkligen bort all stress. Med tanke på den här veckan och en begynnande förkylning ska jag verkligen försöka att inte ha för stora förhoppningar om en bra tid. Jag misstänker att det kommer att bli rätt plågsamt!

Kvällen avslutades med god middag, ett glas vin och så somnade jag under nattningen vid 8. Sov vidare i soffan, gick och la mig för gott med nästa nattning vid 9. Som jag behövde den här natten! Allt känns mycket bättre idag, lättare och gladare, förutom min vänster axel som visst tycker att nattens vila blev lite för lång, det är något som kommit i kläm... Förkylningskänningen känns också bättre än igår, kanske var det sömn och ingefära igårkväll som gjorde susen? Nu är jag betydligt mer taggad. Det ska bli kul det här!

Samla ihop sig

Jag är nog världens mest förvirrade person tror jag. Konstigt nog får jag rätt stora delar av mitt liv att hänga ihop. Men när jag är trött går det inte att anförtro mig någonting av vikt över huvud taget. Det är som att hjärnan inte fungerar för mer än det som är rutin. I måndags morse var jag trött. FRUKTANSVÄRT trött. Så där trött att kaffe inte hjälpte, att jag inte kunde sitta still på jobbet utan att få myror i rumpan och att jag inte heller hade någon ro i jobbet. Hade hellre jobbat som en slav än att ha det halvlugnt.

Så nu får det vara nog med bortförklaringar. Jag har lovat kompisen att hämta ut hennes nummerlapp till tjejmilen. Fick startbeviset i min hand på jobbet vid överlappningen. Stoppar av någon för mig outgrundlig anledning inte ner hennes startbevis direkt i min väska. Och nu är det borta. Underbart. Man kan hämta ut nummerlapp med hjälp av leg. Men kan jag hämta ut hennes nummerlapp med hennes leg? Det känns skit att slarva med sina egna grejjer. Det känns 10 000 gånger värre att slarva med någon annans. Dessutom blir det oönskat merjobb på alla håll och kanter. Och fruktansvärt att ens erkänna att jag gjort det. Blääää. Kompisen har varit lite tveksam till att start överhuvud taget pga en höft som krånglar när hon springer. Nu verkar jag ha bestämt åt henne. Fint va?

Själv har jag laddat inför tjejmilen med att springa snabbdistans 5 km kuperat i söndags och 200-ingar igår. Jag tyckte bägge passen gick bra och låg på bra ansträngningsnivå. 200-ingar har jag aldrig testat förut. Det var lite svår att hålla jämn fart i intervallerna och även under själva intervallen. Det är nog inte meningen att intervallerna ska variera i fart upp till 10 sekunder på så kort sträcka. Jag sprang inte på max men det var jobbigt ändå.

5-km tog jag inte heller ut mig helt på och sprang ändå snabbare än i våras. Nu sprang jag under 25 minuter vilket har varit helt utom räckhåll tidigare i kuperad terräng. Sist jag försökte stannade jag på 25,11 och nu på 24:45. Spåret vid IP innehåller egentligen bara en backe att tala om men det är hela tiden små backar upp och ner, så det gäller att hålla koncentrationen för att inte tappa fart. Efter backen på slutet var benen lite spaghettiartade, då var det skönt att få springa utför och få tillbaka lite styrsel i benen. Jag kan snart varenda kurva i spåret. Höstens utmaning kommer att bli att hitta andra rundor att springa. Och att passa på att springa terräng och skog innan vintern kommer.

Resten av laddningen inför tjejmilen blir ett lugnt pass på torsdag och så att komma i säng vid 22 på kvällarna. Jag är så sjukt trött just nu, förstår egentligen inte varför. Jag brukar klara mig på 7 timmar sömn men nu verkar jag behöva minst 8, gärna 9. Det sistnämnda är en utopi.

Sightseeing

Det är verkligen det bästa jag vet. Alla mina ställen som jag besöker ska springas. Hemma hos min kära mor har jag bara besökt skogarna till häst. Det är visserligen inte fel det heller och något jag tänker återuppta så småningom. Men ridning för mig är så förknippat med måsten och borden att det inte alls känns lustfyllt eller roligt även om jag kan låna häst och tiden egentligen finns när jag hälsar på. Istället har jag sprungit 16 km och upptäckt skogarna på nytt. Upptäckt hur mycket längre det känns att springa än om man rider. Tyckte jag sprang riktig långsamt och blev förvånad när klockan visade snittiden 6,11 min/km och en snittpuls på 141. Kände mig aldrig speciellt flåsig, kändes ok i benen också förutom att jag fick ont i fötterna sista 2-3 kilometrarna.

Nu ska jag ladda inför tjejmilen. Min kompis som jag skulle springa med har blivit halvskadad och dragit sig ur, vilket är lite tråkigt. Jag som hade sett framemot att ha lite picknick efteråt och förhoppningsvis fira ett väl genomfört lopp. Har fattat att det är galet många deltagare men det är svårt att veta hur trångt det kommer att bli. Kommer det att vara som på vårruset när folk placerade sig i helt fel tidsgrupp och promenerade fem och fem i bredd så att jag fick sick-sacka mig fram? Kommer banan att vara så lättsprungen som utlovat? Kommer jag att orka hålla mitt planerade tempo i 10 km? I våras var jag rätt säker på att jag skulle klara min målsättning på 50 minuter men efter allt halsont i sommar är jag mer tveksam. Kroppen känns bra i alla fall, höft och vader mår för tillfället riktigt bra.

Gott och blandat

Det är nu jag längtar efter höst. Eller i alla fall september och oktober. Jag längtar till vardag och rutiner och tid för träning. Visst, det låter kanske konstigt men i min värld har jag mycket mindre tid för träning på sommaren. Familjen är ledig och tar mer av tiden, precis som det ska vara. men nu längtar vi nog alla efter skolstarten. Småttorna har redan hunnit vara hos dagmamman en vecka.

Jag har kommit på det perfakta sömnpillret för resten. Ska jag upp tidigt och jobba och börjar fundera över olika jobbgrejjer kan jag omöjligt somna. jag varvar upp direkt och sedan snurrar tusen tankar runt i olika banor. Igår kom jag på att jag måste bryta och började istället fundera över vad jag ska träna i veckan och när. Det kan inte ha tagit mer än en minut innan jag somnade.

Jag funderar på att springa ett långpass på söndag. I våras sprang jag vilse i jakten på rätt väg och höll på att hamna rätt ut i skogen i riktning mot Kårsta. Nu är jag nyfiken på att göra om det. Juli och augusti har dessutom inte innehållet något längre pass än 12 km. Vi får se om det passar och jag är tillräckligt pigg.

Nästa vecka ska jag till min kära mor. Då blir det backträning. I Borås finns det bara uppförsbackar vart man än ska.

Första intervallpasset

Jag har inte kört några intervaller eller snabbare på nästan en månad på grund av allt halsont. Men nu är jag ju bra igen... Tänkte köra 1000-ingar idag efter jobbet. Hem, sov en stund och stack iväg till gymet då regnet vräkte ner. Hade ställt in mig på att göra 6 stycken men kroknade såpass att det bara blev 4. Otroligt, galet tvärjobbigt. Körde på löpbandet på gymet bland alla biffiga ishockeykillar. Svetten fullkomligen sprutade om mig och jag var helt slut. Torkade av mig det värsta och körde ett styrkepass efteråt, med fokus på axlar och rygg. Det har inte blivit mycket styrketräning i sommar. Tungt det med. Jag tror garanterat på träningsvärk imorgon.

Nu sitter jag i soffan och benen är sådär skönt mosiga och endorfinerna rusar runt i kroppen. Den känslan är oslagbar. Visst känns det nu som jag borde klarat 2 intervaller till?!!

Imorgon går färden till Småland för att återförenas med resten av familjen. Åh vad jag längtar! Jag hoppas sommarvädret kommer tillbaka så blir lyckan helt fullständig.

Ursvik igen

Två timmar tog det mig att hitta nyckeln och ta mig tillbaka till bilen. En varm, fuktig powerwalk med ögonen i backen. Jag höll tummarna stenhårt när jag komm till stället där jag pausat efter ca 6 km. Tittade runt i gräset och TJOHOOO! Där var den! Fullständig lättnad kan jag säga. Resterande lediga tid av dagen har jag spenderat i trädgården. Om man har ett grönsaksland måste man ju skörda också. Idag blev det fänkål, rabarber, sockerärter och mangold.

Funderingar dagen efter

Idag när jag är utsövd känns livet onekligen lättare. Jag inser att jag nog var tröttare än på mycket länge igår och jag hade verkligen inte i löpspåret att göra. Men jag är inte alltid jätteduktig på att känna efter. Samtidigt blir jag löjligt glad över alla personer på jobbet och i min omgivning som engagerade sig. Jag fick låna bH att jobba i, fick 4 erbjudande om sovplats då nyckeln hem låg inne i den låsta bilen, fick till och med erbjudande om att låna bil igårkväll så jag kunde komma hem snabbt om det var så att jag skulle jobbat idag med. Grannen hjälpte assistanskåren att få bilen på plats och tog emot min hemnyckel. Bästa vännens man ville ut och springa rundan i Ursvik igårkväll (de bor i Åkersberga!) och leta efter nyckeln, vilket i och för sig hade varit helt meningslöst eftersom han inte vet vart jag sprang fel eller på vilka ställen jag stannade. Så istället för att bara lägga dagen till en av de värre i mitt liv, ska jag försöka se det positiva också.

Dessutom tack vare detta och att jag verkligen kom helt nerbruten till jobbet, så bröts isen med en jobbkollega som jag aldrig på mina 7 år på jobbet, dragit jämnt med. Igårkväll var första gången vi kunde jobba tillsammans och som jag verkligen fick hjälp och jag kände att samarbetet flöt. Det vore fantastiskt om det kunde fortsätta så med henne.

Aldrig mer Ursvik?

Trot eller ej, jag gjorde det inte själv men foten var helt som vanligt imorse. Jag kände mig pigg och hade söndagens härlig runda i tankarna. Tänkte att Ursvik är nog jobbigare men om jag bara tog det lugnt så tänkte jag att det nog skulle det nog gå. Redan efter en halv kilometer kände jag att det var tungt. Ovanligt tungt. Fasligt tungt. Redan vid 3 km tog jag första gångpausen. Jag kämpade vidare. Någonstans vid milen sprang jag vilse. Försökte ta mig tillbaka till parkeringsplatsen. Blev stressad över att jag skulle börja jobbet så småningom. Även om det inte var någon direkt panik kände jag inte alls igen mig och hade svårt med orienteringen. Hittade en tjej som sa att jag var på helt fel håll. Fick vända tillbaks och hamnade till slut ute på cykelvägen ute vid E18. Vid det här laget sa kroppen stopp. Så fort jag sprang rusade pulsen och jag fick håll. Jag gick sista biren helt och hållet. Det var verkligen som att springa rakt in i en vägg idag. Ändå var det bara början.

När jag kom tillbaks till bilen hade jag tappat bilnyckeln. Det var varmt, mitt vatten var slut och det första stoppet jag hade gjort där jag tog upp telefonen (som låg i samma ficka) var starx efter 6 km.

Summa sumarum är årets sämsta löparrunda, en borttappad nyckel värd ca 1500 kr, en bärgad bil eftersom maken med den andra nyckeln befinner sig 50 mil bort. Två taxiresor, en till jobbet (kom för sent) och en hem. Ytterligare ett intensivt jobbpass.

På pluskontot idag lägger jag tårtan som jag fick på jobbet idag. Titeln på blogginlägget ljuger. Imorgon ska jag promenera 15 km i Ursvik inklusive felspringningen och leta nyckel. På min enda lediga dag. Jag är inte bitter men jag ska gå och lägga mig...

Näeee

Trampade på en geting i trädgården. För mig gör det inte bara ont att bli getingstucken. Nu var det visserligen flera år sedan sist men jag hamnar ofelbart på vårdcentralen för att jag blir så svullen. Förra gången jag trampade på en geting svullnade inte bara foten upp utan hela underbenet och det tog en vecka att få ner det med mer eller mindre totalvila från rörelse. Jag kan verkligen inte få klumpfot nu! Jag ska ju äntligen få springa ordentligt igen! Dessutom kan jag inte jobba med en fotboll till fot. Med nästan bara oerfarna kollegor nu på semestertid funkar det inte alls om vi som jobbat ett tag blir sjuka. Vad göra? Bästa grannen försåg mig med Betapred och jag har lindat foten och kör med isklamp. Så till jobbet kommer jag nog imorgon men springa vete tusan. Jag som skulle jobba och träna men det ser ut som det blir en halvdan vecka till.

Jag får leva på gårdagens runda på 12 km i lätt duggregn. Jag lyssnade på sommarpratare men rätt som det var jag bara inne i mitt eget huvud, benen sprang och tankarna flög. Plötsligt hade jag lösningar på en del problem jag funderat på och kreativiteten flödade! Nu gäller det bara att omsätta idéerna i verkligheten och det blir en annan femma. Men kanske ett av sommarens bästa pass?

Duggregn

Jag äter fortfarande penicillin och Garmin är på reparation. Jag tillber högre makter att de ska acceptera garantin och laga den utan att jag får betala. Hursomhelst så vill jag inte lyda doktorns order om totalvila i 10 dagar. Jag har ju för F-N vilat mer än på riktigt länge, av och till i 3 veckor. Jag har valt att tolka träningsvilan som att jag inte ska bli för svettig och få för hög puls. Alltså sprang jag en kortis med dottern i torsdags, cyklade lugnt och fint till jobbet igår och nu tänker jag ge mig ut på en lugn runda med några sommarpratare i lurarna. Sedan jobb, jobb, jobb. Jag har avverkat två jobbpass av 6, gårkvällen spenderades med bästa vännen. Vi pratade mestadels jobb i nästan 6 timmar tror jag. Det är konstigt att vi kan avhandla små, små (och i och för sig stora också) detaljer i vårt arbete om och om igen och hela tiden känna att det inte bara är upprepning utan fördjupning och aha-upplevelser. Ofta när jag sedan jobbar och hamnar i en situation där jag måste fatta ett beslut sitter bästvännen mentalt på min axel och hennes erfarenheter och närvaro hjälper mig.

Men nu: Springa lugnt i duggregn...

Streptokocker

Efter 15 dagars halsont i 3 omgångar, gav jag upp och gick till doktorn. Svalgprovet visade streptokocker så nu äter jag penicillin. Egentligen tror jag att vi överanvänder penicillin något enormt och det finns tydligen studier som visar att det bara tar 1-2 dagar längre för kroppen att fixa bakterierna på egen hand. Men så var det där med träningen. Jag är sjukt less på att inte komma igång ordentligt igen. Jag vill helt enkelt springa utan att bekymra mig för halsont. Nu sa visserligen den gode doktorn åt mig att jag bara ska ta det lugnt under penicillinkuren och det tänker jag följa, i alla fall de 5 första dagarna. Under tiden använder jag överskottsenergin till att röja hemma.

Två x lufs

Två vändor har det blivit. Långsamt, rätt skönt. Jag har fortfarande lite känning av halsen så jag har försökt ta det lugnt. Skönt att vara igång igen men dessvärre känns det som om det halsonda tar en tredje nystart. Idag har det varit småont hela tiden jämfört med de dagar när jag valt att springa, då har jag bara haft lite småkänning morgon och kväll. Men ju mindre träning desto mer annat blir det gjort. På fredag är dessutom semestern slut. Hur är det möjligt? Det har varit så skönt och vädret kan man ju verkligen inte klaga på. Nu har jag en intensiv 7-dagarperiod med jobb 6 dagar av 7, jag har redan börjat ladda mentalt.

Det bästa med den här jobbperioden är att jag kommer att vara ensam hemma. Vilket betyder jobb och träning! Inga måsten före och efter jobb! Planer är att jag ska unna mig att gästträna på något bra ställe i stan, samt att springa Ursviks 15 km. Det är så långt jag hunnit fundera. Några andra tips? Något annat som jag skulle vilja göra om inte nu, så i höst är att prova på Redcord. Det finns en massa annat jag skulle vilja testa men varför finns allt i stan?!

Nervös

Äntligen har det halsonda börjat ge med sig. Någon gång under dagen ska jag alltså springa. Men det känns som jag helt har hunnit tappa formen och jag känner mig nästan lite nervös. Jag kan faktiskt förstå de som har svårt att komma igång att träna igen efter förkylningar. Om varje förkylning ska ta ungefär 2 veckor är det lätt att hitta nya vanor/ovanor.

Dessutom har min Garmin fått sig en törn under semesteruppackningen på något sätt och displayen funkar inte helt. Surt, supersurt. Jag hoppas det går på garantin.

Nu när det är så här varmt känns det som om dagarna blir mycket kortare. Jag är helst inte ute i värsta hettan och eftersom jag på hemmaplan älskar att vara ute och allra helst fixar i trädgården sommartid så blir det svårprioriterat med kvällsaktiviteter en sån här varm sommar. Tiden från klockan 16 flyger iväg. Sova ska man ju helst göra också.

När ska det vända?

Det här är verkligen ingen vanlig förkylning. Det halsonda tar aldrig slut. Nu har jag vilat från all träning i 9 dagar! Och jag är inte i närheten av att bli frisk. Det värker lika mycket fortfarande. Just nu känns det bara grymt att läsa om andras träning. Jag har nog aldrig haft ont i halsen i 9 dagar. Precis när det började kännas som om det vände tog virusarna ny fart och körde en ny omgång. Två saker finns på pluslistan. Jag vilar förmodligen bort mina trilskande vader. Dessutom har jag att göra även utan träning. Tur att jag tycker om min trädgård. Där finns hur mycket jobb som helst.

Vad gör man inte

Den sista bortaveckan har hela familjen varit grymt förkyld. Småttorna ha haft feber och snor i kvadrat vilket gjort semesterlivet ca 100% tyngre. Inte utan att man saknar hemmet en smula. Sist av alla att drabbas är givetvis jag. Precis när jag trodde mitt immunförsvar är bättre än de andras... Halsen värker och det är verkligen inte läge att träna. Men jag kan bara inte motstå äldstans förslag om att springa en kvällsrunda inklusive bad i havet för att avrunda vår västkustvecka. Så det blir mot alla expertråd 2 Alvedon och en kvällsrunda.

Jag tar det från början

Semester är underbart. Det har dock inte blivit så mycket tid för bloggande. Eller träning. Men jag har hunnit springa intervaller i Smålands skogar och nu har vi förflyttat oss till en liten stuga i Fiskebäckskil. Här är helt otroligt vackert och igår sprang jag Kustleden till Grundsund. Springturism när den är som bäst.


Otroligt vackert. Eftersom jag haft några vilodagar så var benen pigga och lätta.

Slit och släp

Min vader trilskas lite med mig. Så igår testade jag att springa intervaller på löpband istället för att köra grusväg eller asfalt. Om det var skonsammare vet jag inte men det funkade ok i alla fall. Lite irriterad på det nya löpbandet på gymet är jag i alla fall. Hastigheten mäts i km/h vilket förvillade mig totalt. Så jag körde mina intervaller 5-4-3-2-1 min från 13,0-14,5 km/h (4,37-4,08 min/km). Sista intervallen var alldeles för lätt så där borde jag kört på 15 km/h. Jag kunde nog ha sprungit lite snabbare på alla men jag är nöjd ändå.

Hem alldeles genomsvettig och ägnade eftermiddagen till att skotta jord i skottkärran och köra till mitt nygrävda trädgårdsland. Fy vad tungt det var. Men nästa år ska jag odla sparris! Idag har jag träningsvärk efter den alternativträningen.

Dagen efter (långa versionen)

Jag jobbade som sagt igår förmiddag. Det var en bra dag på jobbet och runt lunch var jag redan lite förväntansfull. Hann äta lunch och försökte dricka mycket. Hann även börja på ett extra mellanmål med keso och banan innan jag fick avsluta dagen med lite extra pådrag. Vid halv fyra kom jag från jobbet och promenerade ner till starten ungefär i jämnhöjd med Danderyd kyrka (även om det är på andra sidan E18).

Startade klockan och joggade iväg. Kände på en gång av vaderna och att pulsen stack iväg lite för högt, lite för fort. Blev minst sagt bekymrad. Leden var motionsspår som första etappen ledde fram till Rösjön i Sollentuna. Här velade jag fram och tillbaka för de orangea markeringarna försvann helt. Till slut sprang jag tillbaks en bit där jag hittat en anslagstavla och följde blågula markeringar tills de orangea kom tillbaka. Då var de röda! Det kändes inte helt bra att vara osäker på om jag var på rätt väg när jag visste att jag hade över 20 km kvar att springa. Till slut kom jag fram till en skiljeväg där det faktiskt var skrivet Roslagsleden och då kändes det genast lättare i hjärtat. Sollentuna i all ära men jag ville helst inte springa åt det hållet längre än nödvändigt. Hittills hade leden varit lättsprungen men nu började det bli mer terräng. Uppför och nerför och mycket rötter.

Runstens-sightseeing. Häftigt att följa en gammal led och tänka på hur många som bott och vandrat här förr! Jag mötte inte en själ under den här etappen. Efter ett tag delade sig leden i två delar, där det stod Sjöängsslingan 6km eller Genväg! Jag velade en liten stund innan jag valde Sjöängsslingan. 6 km omväg kändes det som och dessutom upplevde jag det som om den bar iväg rakt åt fel håll. Efter bara 100 meter var det i princip bara rötter och stenar. Jag var nästan på väg att vända om men bet ihop och fortsatte. Att säga att jag sprang här är väl att ta i. Men bra träning var det. Jag började känna mig lätt sliten och hade bara tagit mig ca 12 km. Men jag kom ut ur skogen och fram till Hagby ungefär. Över motorvägen och ut mot Vallentunasjön.

Omgivningarna var jättevackra men benen kändes lite stumma. Värken i vaderna hade släppt efter ungefär en mil och vänsterhöften skötte sig fint. Pulsmässigt kändes det också bra. Det var mer en känsla av att benen skulle ta slut innan jag kom fram. Och att jag inte alls hade någon bra löpardag egentligen, utan mer gick på nyfikenhet och vilja. Det var ju onekligen spännande att se hur det skulle kännas längre fram. Jag försökte vara i kroppen, acceptera de tunga benen och fortsätta springa hela enkelt. Egentligen tänkte jag inte så mycket, bara var mest.

Återigen blev leden lite dåligt markerad, men jag hittade den snabbare den här gången. Blev inte heller lika stressad, ville det sig illa var det bara att leta sig ut till bebyggelse och springa asfalt hem. Lite frustrerande var det allt när jag nådde fram till Täby kyrkby och leden vände tillbaks mot Täby. Upp över järnvägen in i skogen mot Skavlöten. Här var det fler människor ute och promenerade och joggade. Jag började gå konsekvent i uppförsbackarna men det var rätt mycket nerför och då höll jag bättre tempo. Till slut passerade jag Arningeleden och Roslagsleden proklamerade att jag var i Vallentuna. Halvmaran passerade jag någonstans här och tänkte hur otroligt mycket tröttare jag var än när jag sprang Kårstajoggen i maj.

Kvällssolen kom fram och det var vackert i skogen. Den här sträckan tycktes dock oändlig. Jag sprang och sprang och sprang. Eller nåja, lufsade. Jag försökte tänkte stark, snabb, lätt men det var mest skrattretande. Istället fastnade tankarna återigen vid de ultralöpning. Hur är det möjligt Hur orkar de? Men om de orkar så ara måste jag klara denna sträcka. Även om jag går bitvis! Till slut kom jag fram till mitt sista riktmärke innan den riktiga nerräkningen hemåt började. Då hamnade jag i sällskap med ett motorcrossgäng. Underlaget för trötta ben var inte det optimala, det var sand och grus uppepå. TUNGT! Hela baksidan av benen värkte. Till sist visste jag inte om jag sprang rätt, hittade inga markeringar längre. Blev orolig över att ha missat vägen mot Brottby och istället hamnat mot Åkersberga. Hur det nu skulle ha gått till! Men jag kom ut på rätt väg och sprang en km på asfalt innan det bar av hemåt. 3 km hem! Jag insåg att jag skulle landa på minst 30 km. Jag tuffade på så gott jag kunde och till slut var jag faktiskt hemma!

Idag känns det fint förutom i vaderna som är stela. Mina tår verkar dock inte gilla långpass. Två tånaglar kommer att ryka snart och tårna är ömma. Jag hade en tid inbokad hos naprapaten idag och hon ojade sig en del över min stela rumpa. Men det var mest lite skavanker inget riktigt på tok. Jag fick galet ond massage, akupunktur och blev utknäckt i rygg och höfter. Och fick lite prohabövningar. Jag känner redan nu att jag vill göra om det här. Nu måste jag ju också springa nästa etapp ut till Domarudden. Men det får bli om några veckor tror jag. Lite smolk i bägaren är att intejag fick passet uppladdat på datorn. Något gick snett i överföringen. Det tog 3:30 men då ägnade jag minst 30 minuter åt att leta väg, ibland ta småstopp för dryck och banan, så totaltiden blev 4 timmar, varav springtid 3:30. Men jag hade så gärna velat se exakt hur jag sprang på kartan. Jag får väl springa sträckan en gång till!

Tunga ben

Det var ingen Runners high idag. Men det gick. Någonstans på 31 km landade det på och jag var nog ute i ca 3:45. Jäklar vad trötta mina ben är! På slutet gick det bokstavligen inte att springa i uppförsbackarna. En del energi gick nog också åt i några partier med extremt mycket rötter och stenar. Ikväll beundrar jag dem som springer marathon och ultra extra mycket. För att inte tala om Lidingöloppet. 30 km terräng är inte att förakta. Det var väl ingen kanonladdning med att jobba hela dagen innan det var dags att ge sig iväg. Jag ska definitivt göra om det i alla fall. Bilder kommer imorgon.

Jag ska springa hem

Sommarens äventyr har börjat tror jag! Jag vill ju springa Roslagsleden. Så när jag surfade runt och kollade in de olika etapperna inser jag att etapp 1 börjar nästan vid jobbet! Men perfekt! Det är annars en av mina hangups. Tänk om jag springer hemifrån till Brottby och sedan inte hittar själva Roslagsleden? Men starten vet jag vart den går. Så nu så här i arla morgonstund har jag kommit på att jag ska springa hem från jobbet på tisdag. Roslagsleden till Angarn. Det borde landa på ca 3 mil. Direkt hem i terräng, är det inte fantastiskt? Jag tar bussen på morgonen och på eftermiddagaen värmer jag upp med att gå från jobbet och till starten. Sedan är det jag och skogen. Jag tänker ta Villes lilla rygga med det nödvändigaste. Nyponsoppa och vatten i vätskebältet och kanske en bar? Nyponsoppa är käckt för det finns på jobbet. Dessutom behöver jag inte ha bråttom hem, då svärfar hjälper mannen med vardagslogistiken. Det här ska bli så kul! Fast först väntar ett halvlångt pass idag med världens bästa bror.

Kvällsintervaller

Kan man annat än att ge järnet en sån här fin sommarkväll? 4 st 1000-ingar blev plus upp- och nerjogg. Totalt 9,5 km. Höll rättså jämnt tempo på intervallerna 4,18, 4,20, 4,20 och 4,25. Den sista avslutades med uppförsbacke så jag är nöjd ändå. Det var riktigt jobbigt men i sällskap kanske jag hade kunnat pressa mig mer? Vem vet.

Bra intervallraka! Sedan kommer svagt nerför och tyvärr 2 uppförsbackar på varandra. Den första går bra men den andra, bläää vad tungt! Upp och över fick bli mantrat för kvällen! Mellan intervallerna körde jag ståvila 1 minut. 1 minut går fort!

Tänka om?

Jag har inte alls varit sugen på att springa marathon. Inte på grund av längden på loppet utan mer grund av kombinationen asfalt och värme. Men nu när man läser om alla som sprungit blir jag ju lite, lite sugen. Men för att kolla hur det är att springa längre än en halvmara så ska jag någon gång i sommar springa Roslagsleden, förslagsvis hemifrån till Domarudden i Åkersberga. Det borde landa på i alla fall 30km. Stefan påstår att jag får springa hem igen sedan men jag tänkte nog mig att bli hämtad. Familjen kan väl bada medan de väntar?

Nöjdare!

Vårruset föregicks med klippning, diverse shopping (hittade äntligen ett par sommarskor) och sushi samt 2 timmars prat med bästaste vännen. Tänk att smatalsämnena aldrig tar slut! Fantastiskt väder dessutom. Eftersom vi pratade så mycket missade vi till och med uppvärmningen. När jag stod i startfållan insåg jag att jag borde valt en startgrupp tidigare, då många verkade ha placerat sig helt fel. Innan start tänkte jag först ta det lugnt om det kändes trögt men när jag väl började springa kändes benen pigga. Dessuotm dök tanken upp att springa under 25 en gång är ingen gång, jag måste kunna göra det två gånger på raken! Nåväl, det gick bra ändå även om starten i loppet gick i 6,35-tempo. Rätt snart blev det luckor och jag sicksackade mig framåt. Eftersom första km landade på 5,10 så försökte jag springa på bra efter det. Jag sprang förbi hela tiden! Det var en väldigt flack bana och jag kunde nog ha legat på lite bättre mellan km 2-3 då det gick svagt nerför. Lite för sent hittade jag en bra rygg att följa, en tjej i grön tröja från KI. Men det var för mycket folk som gick i bredd, så jag tappade henne. Sista kilometern var rätt tung och bara några hundra meter från mål hade de vätskekontroll! Det gick inte att spurta riktigt på slutet heller, lite för mycket folk. Dessutom var jag rätt slut. 24,03 blev tiden med min klocka!

Jag är faktiskt väldigt nöjd! Visst få jag lov att var det? Nu har jag sovit som en sten hela natten istället för att vrida och vända på mig och vakna en gång i timmen som jag brukar innan ett dagpass. Jobbet väntar!

Nöjd

Ikväll sprang jag 5 km på 24.25. Snittempo 4,53 min/km. Tjoho! Första målet att springa milen under 50 är taget. En km till i det tempot hade jag fixat, det var tungt men inte outhärdligt. Nu ska jag låta benen sova. Imorgon är en dag och blir det så fint väder som det var idag, blir det cyklen till jobbet.

Lätta intervaller

Igårkväll sprang jag intervaller för första gången på över 2 veckor. Och det gick över förväntan. Körde samma som förra gången, dvs 3'x8 med gåvila 1:30. Tänkte innan passet att jag skulle ligga på strax under 5-tempo men det gick mycket lättare. Den snabbaste klockade jag på 4:21 och den långsammaste på 4:45. Skillnaden i tempo här berodde på om det var kuperat eller raksträcka. Vilken skillnad mot förra gången, då jag hade sirap i benen. Kanske berodde det på att jag tränat mindre hårt, eller på att jag sist sprang i kuperad terräng. Oavsett vilket var det fantastiskt kul.

Visst kändes det tungt bitvis men jag kunde nog sprungit lite snabbare och tagit ut mig lite mer, alternativt kört joggvila emellan istället för gåvila. Men det kändes himla bra för löparsjälvförtroendet att det gick så lätt. Speciellt eftersom de senaste passen gått extremt trögt med hög puls och lågt tempo. En kompis har dragit med mig på att springa vårruset den 2:a juni. Då vill jag gärna ha lite fart i benen om det går. Kul ska det bli i alla fall.

Börja om från början

Jag är tydligen inte frisk. Jag känner mig okej men kroppen håller inte med. Jag som haft förkylning kvar i näsan så många gånger och ändå kunnat springa på som vanligt. Imorse lämnade jag bilen på verkstaden och sprang hem. Ca 7 km. De första 2-3 gick bra fast pulsen var lite för hög men sedan gick det utför. Även idag fick jag gå när pulsen envisades med att hicka upp mot 160 så fort det kom en backe. Snittpuls 147 i 6,25 tempo. I våras sprang jag långpass i det tempot med 138 i snittpuls. Det känns som att börja om från början helt. Inget flås alls. Benen kan, men hjätat bara vill inte. Jävla skitförkylning.

Och nu är jag helt matt.

Huvudet piggare än kroppen

Så här vackert är det i skogarna hos mig! Jag har hunnit längta en hel del efter skogen och löpning under veckan som gått men kroppen har verkligen sagt nej. Det kanske den gjorde imorse också egentligen för det var tungt. Som om en veckas förkylning gjort att all träning totalt försvunnit ur kroppen.





Vackert var det i alla fall. Här är Klosterbacken där jag valde att gå uppför för att skona mitt hjärta lite. Tanken var ju trots allt lugn kom-igång-springning.





Och den här utsikten har man över fågelreservatet när man kommit upp. Ett lätt pass blev det, som jag ändå inte upplevde som speciellt lätt. 8 km blev det i alla fall, kortare än jag tänkt från början.

Vad kom först? Hönan eller ägget?

Jag är verkligen dunderförkyld. Igår bestämde jag mig för att jag skulle vara frisk idag men icke. Hela huvudet är som bomull och jag har huvudvärk trots alvedon. Inte konstigt att benen kändes tunga och sega och pulsen hög på Springcross. Eller så var det tvärtom. Jag visste att jag hade en förkylning på gång, struntade i det och fick betala med en värre version. Svårt att veta. Det var värt det i alla fall. Nu har det varit två otroligt fina dagar och jag kan/vill/orkar/får inte träna. Igår såg jag framför mig en lugn runda i naturreservatet för att kolla om Liljekonvaljerna är på gång i Klosterbacken. Men det är ju för tidigt det vet jag. Däremot borde ängarna med vitsippor vara i full blom. Det får bli en annan dag. Imorgon SKA jag vara frisk!

Det var kul! Efteråt....

Så då var det gjort. Och jag är nöjd! Klarade guldmedalj, vilket var målet, dvs att springa sträckan under 1:10. Jag klarade det på håret, kom in på 1:09:14. Ute på banan trodde jag inte att jag skulle fixa tiden, jag tyckte att de km-tider jag såg var alldeles för dåliga. Så när jag kom in på mot upploppet och såg klockan blev jag rikigt glad och fick ny energi till en slutspurt. Kanske hade jag kunnat pressa lite till men det fanns inte så mycket mer tryck i benen idag. Å andra sidan har jag en tid att slå tills nästa år. Tills vidare skyller jag på att jag är på väg att få Villes förkylning. Lite kli halsen och nu ikväll halsont. Inte så att jag känner mig sjuk men kunde inte kliet i halsen väntat tills imorgon?

Det var en del riktigt tunga uppförsbackar. Jag hade ställt in klockan på 5,45-tempo men det kunde jag inte hålla. Ändå var det inte riktigt så svårsprunget som jag hade trott. Ute på banan fösökte jag helt enkelt hela tiden hitta en bra rygg att hänga på. På den flacka sträckan lyckades jag hålla lite bättre tempo. Men så fort backarna kom så var det TUNGT! Pulsen låg rätt högt Snittpuls 161, max 172. När jag kommer upp över 170 då får jag kämpa ordentligt. Jag låg faktiskt högt i puls redan från start. 145 efter lite uppvärmning med Friskis och Svettis är lite väl bra. Nybörjarnerver?

Riktigt roligt var det dock att stöta på en jobbkollega i startområdet. Inte alls fel med lite sällskap i regn och snålblåst. Hon var dock mycket snabbare än jag och sprang ifrån mig på lätta ben! Jag försökte haka på men det var totalkört.

Nu har jag klarat av den här utmaningen, nu får jag hitta på ett nytt mål med min träning!

Spring-cross imorgon?!

Efter en helt galen vecka med jobb, vattkoppor, feber, yngste sonen som slagit upp ett stort jack i pannan, äldste sonen som cyklat omkull med diverse blessyrer, en man som behagat åka iväg till Stuttgart och lämnat mig och svärmor ensamma i röran, så ska Spring-cross gå av stapeln imorgon. Jag har haft två intensiva jobbdagar och natten till idag så blev jag väckt en gång i timmen fram till klockan 05 då klockan ringde. En halvtimmes sömn i eftermiddags fixade kvällen och nu är jag nästan som ny igen.

Just nu förstår jag inte alls hur jag tänkte när jag tyckte att det här skulle bli skoj. Eller varför jag skulle springa alls över huvud taget. Jag har hämtat ut nummerlappen men har fortfarande inte kollat när, var och hur mer än på ett ungefär. Lika god framförhållning som vanligt. Jo, jag ska springa men eftersom jag aldrig sprungit ett lopp så får det bli som det blir. Jag ska ladda klocka och Ipod ikväll, plocka fram kläder och försöka planera i alla fall.

Kårstajoggen

Jag är verkligen en amatörmässig bloggare. Inte ett foto tog jag! Dessutom höll jag på att komma för sent. Missbedömde totalt hur lång tid det skulle ta att köra. Klantigt. Hann precis hälsa på hälften av de som skulle vara med, få igång klockan och så stack vi iväg.

Vilken jäkla motvind det var! Hela tiden! Som tur var sprang jag och pratade med Pladuska mest hela tiden. Mycket trevligt och tiden gick fort. Roligt att träffa någon IRL vars blogg man följer. Vi hade ju försökt planera in ett träningspass ihop för ett tag sedan men då blev jag magsjuk.

Hela 6-7 första km kändes tröga. När jag såg 9km sträckan vika av funderade jag ett kort slag på varför jag egentligen skulle springa 21 km just igår. 9km kändes som ett mer rimligt alternativ. Efter 7 km kändes det lyxigt att få vätskedryck serverad. Jag tror banne mig den hjälpte eller så var det kombinationen med att den värsta motvinden försvann. I viket fall som helst så gick det allt lättare. Efter 14 km fick vi dricka igen och dessutom var det en härlig känsla av att vi hade sprungit 2/3 av sträckan och bara hade 7 km kvar. Böljande landskap och vacker roslagsnatur hade vi i princip hela vägen.

Sista 3 km var det öppet lanskap och man kunde se ända ner till mållinjen. Det såg ut som nerförsbacke hela vägen och jag fick massor med energi i benen. Fast det var längre än det såg ut och kändes inte alls som nerförsbacke på slutet! Till slut kom vi i alla fall i mål, fick till och med lite hejarop de sista 50 metrarna! Benen kändes bättre än sist jag sprang lånpass. Jag kände av baksida lår men inget av höften/höfterna. Fötterna kändes också bra. 2.09 stannade klockan på, snittid på 6,05 min/km.

Efter lite eftersnack blev hembjudna till Piratfarsan och Pladuska på grillfest. Eftersom jag vare sig hade med mig ombyte och dessutom hade lovat åka hem till familjen så tackade jag för mig och drog hemåt. Igårkväll var benen rejält trötta. Vi hade planerat att grilla hamburgare och jag skulle laga krusbärspaj. Det blev den konstigaste paj jag någonsin bakat, gillades bara av 50% av familjen! Och innan hamburgarna stod på bordet höll jag på att totalt förlora mig i lågt blodsocker! Efter middag och nattning av barnen blev det högläge i soffan för benen. Jag tänkte lite på hur starka de är som springer ultra. Mina ben är mosiga efter 21 km och de springer minst 40 km till! Jag hade visserligen orkat 10 km till tror jag (det är lätt att säga så när det inte är upp till bevis!) men ett marathon hade kroppen inte haft lust med igår.

Stort tack till Piratfarsan och Pladuska för en trevlig tillställning och för allt jobb ni har lagt ner. Hoppas grillkvällen blev lika trevlig som själva Kårstajoggen!

Träningsvärk ger tröga ben

Pilatesen resulterade i träningsvärk i hela kroppen. Det där med träningsvärk kan vara lite lurigt tycker jag. Den kommer smygande allteftersom och slår inte ut (oftast iaf) med full kraft förrän lite drygt ett dygn efter det pass som man kört som orsakat den. Jag kände mig lite stel igårmorse, lite svag träningsvärk i armar och axlar men inget mer. Intervaller hade jag planerat. Jag var inte jättesugen men ändå lite nyfiken. Lämnade barnen och åkte sedan upp till IP. Det finns egentligen bara en ordentlig backe där men å andra sidan är det småkuperat hela tiden. Så jag var inställd på att tiderna på intervallerna 8x3 min skulle variera lite i tid.

Genast jag satte igång att värma upp kändes hur sega benen var. De hade älskat ett återhämtningspass men intervaller njääää. Tiderna på intervallerna blev därefter. Väldigt ojämna. Jag behöver min hare att ligga i rygg på. Han springer mycket jämnare i tempo än vad jag gör. Så fort jag satte av i högre fart kände jag plötsligt hur mycket träningsvärk jag hade i låren och ryggen. Baksida lår kändes rejält. Hursomhelst så tog jag mig igenom alla intervallerna. Jag var så slut efteråt att nerjoggen blev hälften gång hälften lufs. Totalt blev intervallsträckan 4,9 km i fart mellan 4,36 som snabbast tiden och 5,09 som sämst. Totalt blev det 10,1 km.

När jag räknar efter så tror jag inte mina ben har återhämtat sig efter förra helgens träning samt 4 mils cykling i måndags. Det känns också som att pilatesen genererar en del mjölksyra. Det är små rörelser, ofta rätt statiska. Medan man håller på känns det inte så otroligt mycket men idag har jag verkligen träningsvärk i hela kroppen. Eller för att förtydliga mig själv. Det är jobbigt och det känns men inte så mycket att man kan förvänta sig så mycket träningsvärk.

Imorgon väntar ju Kårstajoggen, så då skulle jag vilja att benen inte känns som stockar. Jag ska preparera dem med jobb ikväll och nu på förmiddagen grävjobb i trädgården... Optimalt?! Nja men roligt. Imorgon hoppas jag på vårsol och värme. Jag skulle vilja beställa en sidådär 17-19 grader och lätt bris! Oavsett tror jag det blir rikitgt trevligt.

PIlates är banne mig bästa coreträningen

Nu har jag i och för sig inte testat så mycket mer coreträning än den som finns på gymens pass. SATS och mitt lokala gym. Jag är lite nyfiken på Redcord, jag ska ta och testa det snart har jag lovat mig själv. Idag hade jag dock tid bokat med Linda. Solen sken imorse, jag var sur och trött. Konstigt nog kommer min post-jobb trötthet inte dagen efter en jobbperiod, utan 2 dagar efteråt. Så är det ALLTID men jag glömmer det ändå alltid. Hursomhelst hade jag inte alls lust att åka in till stan och inte alls lust att träna pilates. Ville vara hemma och gräva i trädgården. Men eftersom jag avbokat två gånger redan pga diverse åkommor i familjen tog jag mig själv i kragen och åkte. Vilken tur! Det är en kroppslig AHA-upplevelse varje gång. Att jag lyckas glömma bort det? För det första så är det ren och skär lyx att ha en tränare helt själv i en timme. Som petar i teknik och andning och verkligen får en att förstå övningarna. För det andra är korrekt utförd Pilates snuskigt jobbigt. Hur kan sådana små futtiga övningar vara så sjukt tunga? Nu har jag med mig hem en gigantisk övningsbank att öva med tills nästa gång. Jag känner redan att jag fått en favoritövning. För ett år sedan när jag började kunde jag inte överhuvudtaget utföra den på rätt sätt. Det låter så enkelt. Man ska ha spikrak rygg, aktivera den inre magmuskultaturen, luta sig bakåt och vrida ryggen först till vänster, sedan till höger. Men efter 4 barn och obefintlig coremuskulatur var det stört omöjligt för ett år sedan. Nu kan jag, men jag får jobba med hela kroppen, från benen ända upp till nacken! Den här övningen skulle man kunna slarva sig igenom men när jag gör den rätt känner jag hur en enorm massa spänningar i hela ryggen släpper. Förutom att den är sjukt jobbig för magen förstås.

Det är roligt att se resultat. Det är fantastiskt roligt att ha bättre kroppskontroll nu när jag närmar mig 40 än vad jag någonsin tidigare haft. Då ska väl i och för sig tilläggas att den aldrig varit speciellt stor. Men jag har alltid varit grymt avundsjuk på dansare. Inte bara för att de har sån taktkänsla, jag älskar att dansa men är totalt talanglös. Men också för att de verkar ha sån koll på hur den använder sin kropp. Och nu får jag en liten uns, på min nivå.

Jag formligen studsade ut från träningsstudion och hann med en sväng i den här butiken. Därifrån fick jag med mig hår och hudvård till hela familjen för ett bra tag fram över. Samt gott thé. Jag har dessutom hunnit gräva lite i trädgården också medan maken grillade lammkotletter. Gräva är också träning...

Fredagsmåndag

I lördags körde jag ett testpass. Förmodligen urbota dumt och emot all smart strategisk träningsplanering men jag ville se lite i vilken fart jag orkar springa terräng inför Springcross. Dessutom fick jag med Stefan ut och då går det ju alltid lite fortare än vad som är bekväm fart för mig. Jag har också svårt att bedöma hur fort/långsamt jag springer. Under km nr 3 till 5 i terräng som gick på 5,06 - 5,17 så tänkte jag enbart på hur galet jobbigt det är att springa kuperat och att jag tyckte det gick långsamt. Sedan avvek Stefan och vände hemåt och jag sprang vidare själv och sänkte hastigheten till ett behagligare tempo för att orka rundan ut. Eftersom jag planerade allteftersom jag sprang blev den lysande idéen som växte fram i huvudet att köra 12 km totalt. Och det blev det rätt exakt med snittiden 5,26 min/km. Terrängspåret runt IP är visserligen småkuperat men är det är inga våldsamma backar.

Igår på väg hem efter jobbet sprang jag en 10,5 km runda i Skavlöten. Återhämtning tänkte jag mig. Men där finns det en hel del backar som verkligen fick mig att känna av mjölksyra upp till öronen trots beskedligt tempo. Eftersom tanken var återhämtning gick jag i alltför motiga uppförslut. Jag antar att benen var mosiga ifrån lördagen.

Idag har jag cyklat till och från jobbet. Min cykel är fortfarande på lagning så jag lånade Stefans. Den är visserligen ett nummer för stor men trots detta mer lättcyklad och jag kom hem på precis över timmen, trots stopp vid rödljus. Ikväll har jag trötta men nöjda ben och det känns som det är fredag. Nu väntar 3 dagars ledighet! Jag firade med att laga lasagne till middag och dricka ett glas vin med maken. Riktig fredagskänsla och till och med deklarationen är fixad! Imorgon är det träningsvila för benen men jag ska köpa sättpotatis och lök och så sallad, spenat och persilja. Trädgårdsjobb kan väl kallas för lågintensiv alternativträning?

Efter regn kommer snö

Eftersom jag har ett jobb som sällan innebär hemarbete har det känts ovanligt att de senaste dagarna prioritera bort träningen helt för att förbereda ett föredrag. Men igår blev det i alla fall gjort. Föredraget alltså. Och det gick mycket bättre än när jag i tisdags eftermiddags slet mitt hår och bara ville avboka. Fast i ärlighetens namn kan man var nöjd med sig själv när 3 av 25 sitter och halvsover? Som dessutom deklarerat innan hur spännande och intressant det ska bli?! Jag blir lika förvånad varje gång jag håller föredrag (nu är det ju inte så ofta) men det är alltid någon som sover! Och jag som pratar om så fantastiskt spännande och VIKTIGA saker. Jag lyckades i alla fall väcka 2 av 3 som sov och får väl nöja mig med det.

Firade att det var klart med linssoppa och gott bröd och en runda på ca 7km. Skönt att lufta benen, det är konstigt hur lätt det känns att springa på kvällen. Efter 2 dagars vila, ville benen springa snabbare och snabbare. det spelade ingen roll att det var kallt och snöblandat regn och den gamla vanliga rundan som jag är sjukt trött efter vintern.

Just nu är MAF-tempo ca 5.50-6.00 och jag skulle tippa på att tröskeltempo ligger runt 5,15-5,20.

13,3 km i skogen

Sprungit kors och tvärs i skogen på stigarna nära Angarnssjöängen som ansluter till de breda preparerade motionsspåren uppe vid IP. Två värstingbackar gick jag i, det var ju meningen att pulsen skulle hålla sig så låg som möjligt trots terrängspring upp och ner. Jag älskar skogen, älskar doften, rötterna, stenarna och mossan. Jag älskar inte de ställen med lerväDelling men hellre det än all snö som var kvar för bara en vecka sedan. Den här veckan skulle jag vilja springa i Skavlöten och Ursvik. Bägge ligger på väg eller i anslutning till jobbet. Om man springer 10 km:s rundan i Skavlöten kommer man till en skylt som säger Åkersberga 30 km. Åh vad sånt lockar mig. Att bara springa vidare.

Så trött, så trött och förkyld

Har tagit två dagars träningsledigt. På raken! Min höger fot gillar det och höften också. Jag måste se till att alternativträna lite mer. Och stretcha och köra rehab. Var fasansfullt trött efter jobbet igår. Hade max fått 3 timmars sömn. Konstigt att man håller ihop överhuvud taget då. Men det gick okej. Däremot blir jag utan sömn väldigt negativ. Tankarna går hela tiden i negativa spiraler. Typ: Jag kommer aldrig att hålla för att springa. Varför har jag anmält mig till lopp när jag ändå alltid har känningar här och var? Varför kan inte jag få vara utan småkänningar? Styrketräning inne när det är fint väder ute? Bläää vad tråkigt! Dessutom blir jag aldrig starkare...
Och bla, bla, bla.

Därför passade bra med en dag ute i trädgården i solen när motivationen inte var på topp. Imorgon då? Då kanske min lilla förkylning som jag dessutom dragit på mig har försvunnit. Eller så slappar jag en dag till innan jag har hittat tillbaks till träningsglädjen!

Personbästa

Ida harade Stefan mig till pers både på 5 km och 10 km. Vi har sprungit som längst 8 km tillsammans och gått ut rätt hårt i tempo från början. Den här gången hade jag tänkt mig ca 2 km uppvärmning och sedan sätta fart och springa lite längre och gärna någon km nerjogg i alla fall. De två första km kändes rätt tröga. Inga superben precis. Efter dessa ökade jag takten och det gick förvånansvärt bra. Efter 5 km var det tungt men då blev det hemväg och lite medvind i ryggen vilket gjorde att de två sista snabba km gick bättre än jag trodde. Jag sprang på mellan 4,53 och 5,07 i snitt. Snabbaste km var den sista. Sedan var jag både slut och rätt så nöjd och sänkte farten drastiskt, varvid Stefan tappade tålamodet efter en långsam km och började springa på igen. Jag var ju tvungen att hänga med. 10 km sprang jag på 54,22, vilket är en bra putsning på mitt personbästa där i alla fall 3 av km kunde ha sprungits snabbare. Nu har jag kommit under mitt första mål för säsongen och det får bli att revidera målet på 10 km. Milen under 50 är för tufft än så länge, efter 5 km i detta tempo hade jag inte mer att ge. Men jag skulle tro att ett nytt mål under 52 vore rimligt i år.

Glad som en lärka duschade jag och åkte till jobbet. Testade mitt Hb för jag har börjat känna mig lite hängig igen. Fick ett kvitto på att känslan var rätt. 112 är för lågt. Mer järntabletter, inget slarv nu. Om jag lyckas fylla på mina järndepåer kommer jag att få en extraskjuts lagom till Springcross är tanken!

Innan jag blev dålig...

Jag hann med ett riktigt långpass i lördags. 23,5 km totalt blev det. Pulsmässigt låg jag fint ända till 11 km, där den sakta började klättra uppåt. Samtidigt sjönk hastigheten. Snittpulsen låg dock på 142 och max på 155. Ansträngningsmässigt kändes det bra genom hela passet. På slutet blev jag trött ländryggen och fick ont i höfterna men det kändes inte som farligt ont utan bara ovana.

Det var riktigt härligt väder, fågelsång och vackra omgivningar. Det största och egentligen enda minuset var att jag sprang fel, hittade inte den avtagsväg som skulle givit mig en fin runda. Nu fick jag visserligen se nya delar av bygden men blev utskälld av en gubbe när jag sprang fel och fick så småningom vända och springa tillbaka. Visst ska man kunna ladda ner karta med vägsträckning till Garmin? Om man kan det borde jag lära mig hur... För aldrig hade jag väl kunnat tro att vägen jag skulle tagit gick rakt genom en bondgård plus hage.

Med tanke på kräksjuka och kommande jobbhelg och att jag mängdmässigt kommit upp i hela 48,6 km får den här veckan bli lugnare träningsmässigt. 48, nästan 49 km är mycket för mig och dagen efter långpasset var jag rätt stel i höftböjarna. För övrigt känns det bra. Höger vad och fot hör inte av sig alls.

Den här veckan får det därför bli mer fokus på återhämtning, rehab, styrketräning och cykling. Till helgen ska jag cykla till jobbet igen och hoppas att slippa ny punka. Ska se till att ha slimmad ryggsäck den här gången utifall det händer igen!

Påskveckan toppades med att jag fick ut stororna på en liten runda. Ebba tänker springa tjejernas Lidingölopp på 3 km. Julius är tveksam, isåfall blir det 1,7 km för hans del. Han gnölade hela vägen ut, men hade sedan jättekul när vi sprang. Rundan var till för att visa honom att 1,7 km inte är så långt. Och att det inte är meningen att han ska rusa på max hela vägen. Vi toppade det hela med lite bootcamp hemma med upphopp, knäböj, utfall och armhävningar. De har fortfarande träningsvärk!