Cirkelträning

Idag är jag helt ledbruten. För det första hade min träningsvärk efter Lidingö tjejlopp inte helt lagt sig igår när jag beslöt mig för att att pass på gymet var rätta återhämtningen.

För det andra har jag under sommaren och början av hösten haft en rejäl svacka i styrketräningen. Jag har underhållit med att köra ett pass per vecka men mest på slentrian. Inte har jag tyckt att det har varit kul heller, mest ett nödvändigt ont för att hålla ihop. Igår kom jag dock på den eminenta idén att komplettera min egen träning med ett cirkelträningspass. Det var jätteroligt och så fick jag lite hjälp att ta ut mig ordentligt. Olika stationer med bla knäböj, utfall, ryggövning och olika funktionella övningar kördes under 2 minuter, sedan bytte man station. Jag blev både lite svettig, fick upp pulsen och fick grym mjölksyra. Dessutom hade jag som sagt kört överkropp och rygg själv innan. Nu kan jag knappt resa mig ur soffan och det känns härligt! Jag tror jag ska fortsätta att komplettera styrketräningen med cirkelpass och ev lite bodypump.

Imorgon hade jag tänkt att jag ska ut och rasta benen. Frågan är väl bara hur länge och åt vilket håll. Jag kanske skulle ta och springa 10 km i Skavlöten innan jag ska på lunchdate? Det vore en tanke faktiskt.

Mjölksyra och snittpuls på 89% - 52,27 min

En lång summering av Lidingöloppet 10 km! Innan start tittade jag en sista gång på banprofilen för att få en uppfattning om backarna. 3 grymma backar varav den första skulle komma direkt efter starten.

Jag var mindre nervös än vanligt men ändå reagerade kroppen direkt och pulsen stack iväg. Min taktik inför loppet var att inte mesa utan ge allt. Springa på ordentligt mellan backarna och ta det lugnare uppför. Jag har tidigare sparat mig lite alla lopp så jag ska ha krafter kvar att öka. Men det har jag nästan aldrig ändå haft. Så nu var det all in, speciellt med tanke på dotterns insats. Samtidigt visste jag att med tanke på banan skulle jag inte kunna persa. Under 53 fick bli målet.

Hann för första gången värma upp ordentligt innan! Benen kändes inte överdrivet pigga men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Sedan blev det uppvärmning i startgrupp 2 och det blev varmt. Jag hade frusit hela morgonen men nu fick jag av mig underställströjan och sprang i t-shirt och trekvartsbyxor.

Tvärrusade inte i starten vilket jag så här i efterhand borde ha gjort. För det blev en gigantisk flaskhals första km och den gick i bedrövliga 6.24! När jag såg den första km-tiden insåg jag att nu fick det bära eller brista. Andra km var det i alla fall möjligt att springa om och den gick i 5.28. Fortfarande för långsamt med tanke på att komma under 53 minuter. Ökade på ytterligare och kände mig pigg. Märkte inte av några speciella backar och 3:e km gick på 4:46. Efter det slutade jag titta på min klocka och bara gav järnet. När jag kom till Aborrebacken insåg jag att det skulle gå fortare att återhämta sig om jag gick i det värsta uppförslutet. Fortfarande chans på silvermedalj hörde jag att de ropade, men då får ni öka lite. Öka, jo pyttsan, jag som trodde benen skulle vika sig. Men väl uppe på toppen bet jag ihop och lät benen öka trots att det kändes omöjligt. Jag hade sikte på två tjejer. De sprang uppför och jag var tvungen att släppa men så sprang jag ifatt i utför och var ikapp igen. Karins backe var verkligen avskyvärd, där gick jag. Sedan tror jag det var en backe till som jag faktiskt sprang uppför och sprang förbi en massa tjejer i orienteringsklubbströjor. Överhuvudtaget sprang jag mest förbi. När jag såg sista km markeringen ökade jag tempot. Jag sprang om den ena efter den andra och det enda mantrat jag hade i huvudet var; Det får inte komma någon mer backe, inte en till backe, inte en till! Men jag hade för mig att det skulle vara mest nerför. Jag började ökningen lite väl tidigt kanske för jag blev omsprungen av 2 på slutspurten och kunde inte svara. Någonstans i bakhuvudet hoppades jag nog lite på en silvermedalj, vilket jag egentligen visste var omöjligt med tanke på inledningen av loppet och för den delen fortsättningen också. Jag var ändå nöjd med mitt resultat på 52,27. Mest för att jag gav allt och för att jag faktiskt tror att jag nu är god för milen under 50 på plant underlag. Förstå att jag snittade på 5:15 min/km i terräng! Och då ändå gick i de två värsta uppförsbackarna.

Jag skippade drickastationerna och tror faktiskt de inte behövdes. Jag hade druckit bra under förmiddagen och laddat med energi. Jag får bara allt i fel strupe och tappar rytmen känns det som.

Idag är jag mör i benen faktiskt. Vader, baksida och framsida lår känns trötta och förstockade. 10 km var nog alldeles lagom för mig, jag har inte tillräckligt med träningsmängd och framförallt långpass och backträning för att jag skulle pallat de längre distanserna. Det är faktiskt otroligt roligt med de här motionsloppen. Det är kul att ha en målsättning och att försöka slå sina egna rekord. Baksidan med loppen är att de tar mycket tid. Jag och dottern åkte hemifrån igår vid åtta och var hemma vid fyratiden. Eftersom jag jobbar två helger av fem så blir det mycket helgtid som försvinner. Nästa år ska jag planera in lopp som går på vardagkvällar och kanske något på semestern? Jag tror jag ska skippa tjejmilen för att få något lopp där det är mindre trångt. Dessutom springer jag fantastiskt mycket sämre på förmiddagen samt om det är varmt. Igår var vädret perfekt för mig. Sol och ca 12-13 grader.

Men grymmast av alla var dottern!

Det kändes jättemysigt att ha sällskap med sig idag till Lidingö. Jag var inte alls peppad, blev väckt redan 05.40 och hade en mage som inte alls kändes helt hundra. Iväg kom vi i allafall och väl på plats vid niotiden kändes det bättre även om det var rysligt kallt. Jag blev nervös av helt fel anledningar. Först för att hitta rätt, sedan för att hitta parkering och till sist för att vi inte kommit ihåg säkerhetsnålar. Allt löste sig givetvis.

Ebba som från början verkat tycka att det här skulle bli en kul utflykt bleknade och tystnade allt mer ju närmre hennes start vi kom. Alla i hennes startgrupp hade tights och klubbtröjor. De sprang koordinationslopp kors och tvärs över startfållan. Jag blev alldeles kall i hjärtat. Vad har jag lockat in min tjeja på? Jag som trodde det skulle vara ett motionslopp även för småtjejer men det här kändes närmare elitsatsning. Hon har tränat relativt flitigt men började ju att springa i april. Ingen fartträning heller, vi brukar spurta sista biten hem och en gång har hon kört backintervaller med mig. Tänk om hon kommer sist och aldrig vill ta ett löpsteg mer!

Lite släppte min ångest när vi värmde upp. Jag sprang med och peppade och sedan sprang hon några snabbare vändor och det såg fint ut. Hållet som hon fick direkt gav med sig. Startskottet ljöd och hon försvann i slutet av klungan i sina gympabrallor och t-shirt.

Jag gick och ställde mig vid mål. Blev ändå nervösare när jag hörde speakern säga att tjejerna i F12 brukade springa runt 11 min (3 km) Herregud så snabbt, där ligger man i lä. 11.29 sprang vinnaren in. Sedan kom det flicka efter flicka och minutrarna tickade iväg. Den vinnande pojken i 1,7 km klassen efter kom. Och sedan kom hon! Och spurtade! In i mål på 16:15. Grymt. Jag är så jäkla stolt.

Det visade sig att hon fått håll och gått en bra bit av loppet och att hon spurtade så på slutet att hon fick illamåendekänsla efter målgång. Till att börja med kom upplevelsen på topp 10 av de värsta sakerna hon gjort i hela sitt liv. Men när vi gick och kollade resultatet och såg den fina tiden och att hon kommit på 93:e plats av 141 då vände det. Samt att hon hade placerat sig lika bra eller till och med bättre bland 97:orna. Och att hon inte hade blivit sist av killarna i P12 heller om hon nu mot förmodan skulle sprungit med dem. Just nu låter så här här: Nästa år då ska jag ha som mål att inte gå någonstans!

Mer om mitt lopp i senare inlägg. Men jag är också nöjd. Inte pga tiden men för att jag verkligen gav allt jag hade idag. Jag kunde ju inte komma i mål utan illamåendekänslor och mjölksyra upp till öronen nu när dottern verkligen gav allt.

Ny laddning

Imorgon ska jag springa 10 km Lidingölopp (tjejloppet). Dottern springer 3. Hon startar tidigt så vi ska vara hemifrån redan 08.00. Vädret har försämrats under dagen så vi får väl packa med det mesta så vi slipper frysa medan vi väntar på varandra.

Idag hade jag tänkt vädra benen med en liten snabbvända. Istället fastnade jag i trädgårdsarbetet och grävde och rensade i ca 5 timmar. Vi pratade taktik under middagen. Tipset från hemmacoachen är att springa så fort jag kan. När jag vill stanna och kräkas orkar jag några kilometrar till. Dottern säger att hon kommer att bli besviken på mig om jag inte tar silvermedalj. Dvs springer under 50 minuter. Kommer knappast hända säger jag. Jag ser det mer som att reka de sista 10 km av det riktiga Lidingöloppet som jag ska ta mig an om något år eller så.

Välbehövlig runda

I fredagskväll tänkte jag för mig själv att de flesta måste tycka att jag är galen. I höstmörkret efter middagen, skolkade jag från nattning av smånissarna och gav mig ut i mörkret. 3 x 2,6 km var det tänkt. Det blev 2 rundor, bättre än vid första försöket för några veckor sedan. Första varvet kändes kontrollerat och bra i 4:50 tempo. Andra varvet kändes bra mycket tyngre och hamnade på 5:10. Inte som tänkt med andra ord. Joggade hem på rätt tunga ben till fredagsmys i soffan med maken och storbarnen.

Idag har jag utnyttjat skogen och en stund på eftermiddagen till att rensa huvudet efter en hemsk jobbdag. När tankarna går runt, runt i huvudet och samma film spelas upp i olika varianter hela tiden känns det oerhört befriande att sätta ena foten framför den andra på en skogsstig. Se alla gula björklöv som singlat ner på stigen och sedan springa rakt igenom vattenpölarna. Strunta helt i farten, bara springa i det tempo där jag skulle kunna fortsätta i vad som känns som en evighet. Nu hade jag ingen evighet till förfogande, så summa summarum blev det 6 km. Kanske blir det en mysrunda imorgon. Jag ska springa 10 km Lidingölopp nästa söndag och vet egentligen inte om det är det jag behöver som uppladdning, men det är nog det själen behöver i alla fall.

På gymet

Hade tänkt att springa 1000-ingar på löpbandet när vädret ute inte kändes så lockande. Kom dit och insåg återigen att jag är usel på att omvandla km/h till min/km. Matte har alltid orsakat en viss prestationsångest hos mig. Istället för att räkna försökte jag erinra mig vad som skulle tänka sig vara en passande fart. Tänkte att uppvärmning i 12 km/h borde vara okej och sedan öka till 13 km/h under intervallerna. 13 km/h borde vara runt 5 min/km eller strax under. Redan uppvärmningen var jobbigare än jag tänkt mig. Värre blev det med intervallerna. Det gick men det var jobbigt. Inte oöverkomligt jobbigt men om farten låg runt 5 var ansträngningsnivån alldeles för hög. Körde 3 intervaller på 13,1 och sedan den sista på 13,2 och ökade på slutet successivt till 13,5. Jag körde gåvila 3 min mellan intervallerna, vilket kändes väldigt långt mellan intervallerna 1 och 2 men kort mellan de sista!

Kom hem och gick in på omvandlingstabellen på jogg.se.
12km/h = 5 min/km, vilket är för högt tempo för att värma upp i
13,1 km/h = 4,35
13,3 km/h (skulle tro att det blev snittet på den sista intervallen) = 4,31

Jag är naturligtvis jättenöjd med tiderna, det förklarar varför det var jobbigare än jag tänkt mig. Tanken var ju att ligga någonstans runt 4,50 ungefär. Men hade det varit bättre att köra 6 intervaller på 4,50? Nu hade jag i och för sig inte mer tid på mig och orkade heller inga fler intervaller efter nummer 4.

Mitt drömjobb är ute på annons. Det har inte ens funnits på 3 år. Jag fick nästan hjärtklappning när jag såg annonsen. Jag kommer att söka men har troligtvis för lite erfarenhet. Dessutom är det heltid, vilket inte i princip inte funkar alls just nu. Men jag kommer inte förlåta mig själv om jag inte söker.

Bortvald träning

Måndag hade jag som bestämd vilodag. Måndag kväll gick jag och la mig tidigt med baktanken att försöka komma iväg ut på en morgonrunda. När klockan ringde 04.50 kunde jag bara inte komma upp. Jag kan ju springa en stund ikväll tänkte jag och somnade om. Visst. Efter en heldag med simulatorträning i grupp på Huddinge (akut sjuka nyfödda barn) fanns det absolut ingen energi i kroppen eller knoppen. Latmasken i mig tittade ut och konstaterade blåsigt och regnigt och så var saken avgjord. Jag har inte riktigt vant mig vid hösten tror jag.

Idag ska jag i alla fall springa innan jobbet. Med tanke på att spåret vid IP är helt fullt med skoljoggare så får det nog bli kombinerad styrketräning och intervaller på löpbandet på gymet. Det regnar fortfarande...

Backintervaller

Även om jag inte ska springa vare sig hela eller halva Lidingöloppet så ska jag ju springa deras 10 km. Att det blev den sträckan i år beror delvis på att min äldsta också ville springa när hon blev tillfrågad. För hennes del blir det 3 km Lilla Lidingöloppet. Sedan i våras har hon sprungit 1-2 gånger i veckan för det mesta och vilken utveckling. Nu är hon så igång att hon tränar självständigt en gång per vecka och har dragit med sig två tjejkompisar ut i spåret. Jag är jätteimponerad. Hon springer mellan 3-6 km ungefär.

Igår ville hon hänga med när jag hade planerat backintervaller. Lite så där sista-minuten desperat från min sida kan kanske tyckas... Vi har en rätt jobbig backe bara 500 meter hemifrån så egentligen har jag inga ursäkter varför jag inte sprungit mer backe under sommaren. Vi värmde upp 2 km i mycket behagligt tempo och sedan var det dags. Backen är beroende på hur man springer backen är den mellan 130-160 m. Första delen är helt okej men precis när man har börjat jobba på sig mjölksyra så börjar den brantare delen. Själv hade jag tänkt mig 10 vändor uppför och joggvila nerför. Till dottern sa jag att 3 rundor vore lagom och att hon inte skulle ge allt utan ungefär ligga på 80-85% av max. Efter 3 rundor förklarade hon att hon tänkte sig en fjärde sista och då skulle hon ge allt. Följden blev att de gjorde jag också och hon sprang om mig på slutet i den jävligaste delen! Det såg så lätt ut! Sedan kämpade jag vidare med mina kvarvarande rundor och det gick trögare och trögare. Å andra sidan hade jag mindre vila emellan eftersom jag joggade ner istället för att gå. Jättekul med träningssällskap och det dröjer nog inte länge innan dottern får agera hare åt mig! Hoppas att intresset håller i sig! Själv har jag lite hålltider på min hastighet uppför nu så att jag kan jämföra och hoppas på lite utveckling.

Konkurrerande intressen

Jag har två konkurrerande intressen. Ofta kompletterar de varandra men inte alltid. När träningen går trögt, alternativtränar jag i trädgården, gräver och kryper på alla fyra och rensar ogräs. Känner jag mig sönderstressad funkar det egentligen lika bra att gå ut och röja i trädgården som att springa ett långpass i skogen. Möjligtvis löser jag fler egna "världsproblem" i skogen, det är något med rytmen och andningen som får tankarna att verkligen spinna loss. Trädgården fungerar tvärtom, där släpper jag alla andra tankar helt och är helt närvarande i det jag gör.

Ibland fungerar de som konkurrenter. Jag får bortprioritera antingen trädgården eller träningen för att hinna med. Eller så får jag välja vad jag spendera mina pengar på. Just nu har jag en önskelista som är så lång, så lång. Jag är så nyfiken på fivefingers och jag skulle verkligen behöva ytterligare ett par långa tajts samt en vindtät jacka att springa i nu när det börjar bli höst. Och ett par regnbyxor att cykla i. det är bara listans början.

Istället skulle jag igår bara åka iväg och köpa lite vitlök som sättlök. Egenodlad vitlök nästa sommar var tanken. Kom hem med en rosa ölandstok, ett äppelträd (Åkerö, godaste äpplet, men jag kommer inte att få några äpplen förrän tidigast om några år), en klätterros, ett blodplommon, och en oidentifierbar men väldigt vacker buske av släktet Prunus (nedsatt pris). Och en planta av röd solbrud som kommer att passa perfekt, vet precis vart! Allt detta till priset av ett par fivefingers... Intalar mig själv att det snart är för kallt för barfotalöpning ändå. Nästa vår... Och egentligen var nästan inga impulsköp bland trädgårdshandlingen heller. Vitlök blev det också. Nu blir det snart kombinerad träning/trädgård. För jag måste gräva för alla inköp. I vår steniga jord generar det en del puls faktiskt.

Relativt nöjd

Jag började bli nervös på tåget in. Smart att ta ett tåg tidigare än jag först tänkt eftersom det var sjukt mycket tjejer överallt. Min nervositet känns rejält i kroppen. Det är skillnad att vara nervös för att prestera i yrket, hålla föreläsning osv mot nervositet inför ett lopp. Grundkänslan är visserligen den samma, jag blir torr i munnen, får hjärtklappning. Men inför de lopp jag sprungit så ilar det ända ut i armhålorna och jag känner mig elektrisk. Skum känsla. Det blev en hel del väntande innan vi fick starta, till slut önskade jag bara att vi skulle få komma iväg. När jag tittade på pulsen innan start var den ca 10 slag högre än normalt, som max hade jag 104 i puls vilket är högre än när jag promenerar i raskt tempo.

Det var som sagt trångt i där jag stod i startgrupp två och precis som på vårruset hade jag tjänat på att hålla mig längre fram. Första km fick man bryta sig loss och springa på vägrenen för att få ett tempo som närmade sig 5 km/min. Det var fint löpväder, solen sken och jag frös inte alls trots att jag sprang i linne och trekvartstajts. Tycker mer synd om dem som valt långärmat.

Första km gick i 5,11 för min del sedan 2 km under 5. 4:e km gick långsammare, jag började känna av tempot och blev orolig att jag inte skulle orka. Jobbigt var det men inte sjukt jobbigt. Men jag har svårt att hålla 5-tempo. Antingen ligger jag 5 under eller 5-10 över. Jag försökte hitta bra ryggar att hänga på. Kanske var det dumt men jag drack en klunk vid varje vätskestation utom den sista. Förlorade nog några sekunder varje gång. Ungefär vid 7km tog jag en dextrosoltablett trots att jag inte tänkt göra det innan. Efter det lite vatten. Det kändes faktiskt riktigt bra efter det även om jag nog inte hann dra nytta av den energin. Rent mentalt hjälpte det och så ökade jag farten igen. Sista kilometern hängde jag på en tjej som drog iväg i högre tempo, jag hade bestämt mig för att inte släppa henne. Sprang om henne i sista uppförsbacken och tänkte att jag kommer att kräkas i mål. Hur ska jag kunna spurta i mål nu?! Och så minns jag att jag tänkte att jag hoppas målet inte är längre bort än jag tror för då orkar jag inte hålla den här farten. Taskigt med uppförsbacke på slutet. Annars var det inte mycket till backar.

En annan skillnad från vårruset var att jag faktiskt inte kände att jag sprang i fel startgrupp. Alla sprang, de få som gick höll sig till höger. Efter 2-3 km var det inga svårigheter att springa om om man ville. Jag tyckte alla tjejer höll ett rätt bra tempo. Lite kul var det att springa om någon som dragit på för hårt i början. Precis innan upploppet kom jag ifatt en tjej som jag tappat någonstans i mitten av loppet. Hon var dock bättre i spurten, så jag sprang inte om. Jag var slut, riktig slut efteråt. men jag vet att jag kunde ha sprungit bättre. Men jag ska vara lite snäll mot mig själv. Jag har aldrig sprungit ett millop och det var tyckte det var svårt att veta hur fort jag skulle våga springa. Nästa gång ska jag under 50! Idag landade jag på 50:42 och det kändes till att börja med väldigt surt. Nu när kvällen har gått är jag ändå nöjd. Förr året hade jag en bästatid på milen 58:37. I kuperad terräng visserligen men ändå. I våras gjorde jag milen som bäst på 54:22. Då också mer kuperat än idag. Ändå är det en rejäl putsning av mitt PB. En riktigt trevlig söndag med andra ord.

Laddat på mitt vis inför tjejmilen

Med en helt bedrövlig vecka. Jättetrött hela veckan, stressad inför måndagens föreläsning som jag ska hålla. Torsdag och fredag var det fullt ös både hemma och på jobbet, i fredagskväll åkte jag långt för att hämta ett nystyckat lamm av våra privata köttentreprenör! Det är lyx med ekologiskt och (relativt) närproducerat. Hann även med en trädgårdsrunda och fika hos en kompis. Trevligt men lite för mycket för mig. Det var så skönt att höra vännen berätta att hennes man glömt att hämta yngsta barnet på dagis och inte kom ihåg det över huvud taget innan stängningsdags. Det är inte bara jag som är virrig!

Igår blev jag väckt innan 6 av en minstingen som vaknade på tok för tidigt. Tog med mig Ebba och Otto in till stan för att hämta nummerlappen inför tjejmilen. Stefan hävdade att det skulle ta jättelång tid att hämta ut nummerlappen. Det tog 2 minuter! Vilken organisation! Sedan åt vi lunch och handlade födelsedagspresenter. Att handla är inte min favoritsysselsättning. När jag kom hem var jag helt slut och drog naturligtvis igång ett storgräl med maken. Började så smått inse hur fantastiskt slut jag var. Det har varit två hektiska veckor totalt sett med alldeles för lite sömn. Gick ut i trädgården och spenderade 2 timmar med plock och fix. Det tar verkligen bort all stress. Med tanke på den här veckan och en begynnande förkylning ska jag verkligen försöka att inte ha för stora förhoppningar om en bra tid. Jag misstänker att det kommer att bli rätt plågsamt!

Kvällen avslutades med god middag, ett glas vin och så somnade jag under nattningen vid 8. Sov vidare i soffan, gick och la mig för gott med nästa nattning vid 9. Som jag behövde den här natten! Allt känns mycket bättre idag, lättare och gladare, förutom min vänster axel som visst tycker att nattens vila blev lite för lång, det är något som kommit i kläm... Förkylningskänningen känns också bättre än igår, kanske var det sömn och ingefära igårkväll som gjorde susen? Nu är jag betydligt mer taggad. Det ska bli kul det här!

Samla ihop sig

Jag är nog världens mest förvirrade person tror jag. Konstigt nog får jag rätt stora delar av mitt liv att hänga ihop. Men när jag är trött går det inte att anförtro mig någonting av vikt över huvud taget. Det är som att hjärnan inte fungerar för mer än det som är rutin. I måndags morse var jag trött. FRUKTANSVÄRT trött. Så där trött att kaffe inte hjälpte, att jag inte kunde sitta still på jobbet utan att få myror i rumpan och att jag inte heller hade någon ro i jobbet. Hade hellre jobbat som en slav än att ha det halvlugnt.

Så nu får det vara nog med bortförklaringar. Jag har lovat kompisen att hämta ut hennes nummerlapp till tjejmilen. Fick startbeviset i min hand på jobbet vid överlappningen. Stoppar av någon för mig outgrundlig anledning inte ner hennes startbevis direkt i min väska. Och nu är det borta. Underbart. Man kan hämta ut nummerlapp med hjälp av leg. Men kan jag hämta ut hennes nummerlapp med hennes leg? Det känns skit att slarva med sina egna grejjer. Det känns 10 000 gånger värre att slarva med någon annans. Dessutom blir det oönskat merjobb på alla håll och kanter. Och fruktansvärt att ens erkänna att jag gjort det. Blääää. Kompisen har varit lite tveksam till att start överhuvud taget pga en höft som krånglar när hon springer. Nu verkar jag ha bestämt åt henne. Fint va?

Själv har jag laddat inför tjejmilen med att springa snabbdistans 5 km kuperat i söndags och 200-ingar igår. Jag tyckte bägge passen gick bra och låg på bra ansträngningsnivå. 200-ingar har jag aldrig testat förut. Det var lite svår att hålla jämn fart i intervallerna och även under själva intervallen. Det är nog inte meningen att intervallerna ska variera i fart upp till 10 sekunder på så kort sträcka. Jag sprang inte på max men det var jobbigt ändå.

5-km tog jag inte heller ut mig helt på och sprang ändå snabbare än i våras. Nu sprang jag under 25 minuter vilket har varit helt utom räckhåll tidigare i kuperad terräng. Sist jag försökte stannade jag på 25,11 och nu på 24:45. Spåret vid IP innehåller egentligen bara en backe att tala om men det är hela tiden små backar upp och ner, så det gäller att hålla koncentrationen för att inte tappa fart. Efter backen på slutet var benen lite spaghettiartade, då var det skönt att få springa utför och få tillbaka lite styrsel i benen. Jag kan snart varenda kurva i spåret. Höstens utmaning kommer att bli att hitta andra rundor att springa. Och att passa på att springa terräng och skog innan vintern kommer.

Resten av laddningen inför tjejmilen blir ett lugnt pass på torsdag och så att komma i säng vid 22 på kvällarna. Jag är så sjukt trött just nu, förstår egentligen inte varför. Jag brukar klara mig på 7 timmar sömn men nu verkar jag behöva minst 8, gärna 9. Det sistnämnda är en utopi.