Nya byxor

Fick en fin julklapp av maken. Regncykelbyxor för höst- och vinterslask. Igår fick jag tillfälle att prova äntligen när blåsten lugnat sig. Att cykla i storm kändes inte som någon bra idé.

Riktigt bra byxor, nu kan jag cykla så länge det är barmark. Som det ser ut nu så lär det inte bli någon snö i år. Jag hoppas på minst ett cykelpass per vecka i alla fall.

Cykla kändes riktigt bra för mitt vänsterben som inte är riktigt överens med med resten av kroppen. Idag har jag sprungit en mil i riktigt slötempo. Började med maken men han sprang ifrån mig direkt. Blev avbruten av ett telefonsamtal som jag har väntat och längtat efter. Jag tror 2012 kan bli ett spännande år.

Kroppslig utmaning

Summering av året är lite tidigt kanske. Å andra sidan har jag lust nu, så varför inte?

I år har det varit mycket på det privata planet och på jobbet. Jag har därmed slarvat med det jag nog behöver allra mest. Core och styrka. Lite underhållning och ibland bättre periodvis men på det hela taget inte tillräckligt. Framför allt har det straffat sig när jag sprungit långt. Jag har inte haft tillräcklig coremuskulatur och stabilitet och inte orkat riktigt i distanser över ca 22 km. Det har resulterat i spänningshuvudvärk, nackspärr och ont i ryggen. Ont i höften.

Sedan hjälpte inte mina två cykelvurpor ryggen till det bättre.

Loppen då, ja så här i efterhand är jag väldigt nöjd med Runrundan. Det var ett riktigt roligt lopp, jättebra stämning och lagom stort. Lidingöloppet var en flopp och kommer så förbli men samtidigt en bra erfarenhet. Och långt mer backar än jag trodde. Hade det inte varit så fruktansvärt trångt hade jag anmält mig igen.

Det kommande året då?

Jag är sugen på att springa halvmaraton. Det är en distans jag både orkar och kan hålla något högre fart på tror jag om det inte är alltför backigt. Mentalt vill jag springa Vansbbro marathon men är lite osäker på hur jag ska få till långpassen. det kommer att bero på hur jobbsituationen ser ut under våren. Ett millopp vore också kul men jag är inte sugen på att trängas alltför mycket. Tjejmilen går bort. Det vore nog också bra mentalt att ha lite fler inplanerade tävlingar för att slippa tokfokusera på en och så bli besviken om tex en förkylning kommer i vägen.

Men. 2012 ska bli prehabens år! Jag måste stärka upp min kropp för att den ska hålla. Att springa är att hjälpa själen att komma ikapp och få ny kraft men om man nu ska dela på kropp och själ som vi gärna gör så behöver kroppen stabilitet. Maken och jag har sagt 10 minuter om dagen. Tror ni det går? 10 minuter är ju ingenting.

Jag har en målsättning också. Tidigare beslöt jag mig för att jag skulle klara en chin och dit nådde jag nästan. Nu har jag ett nytt mål. Jag vill kunna gå upp i brygga! Det är en helt omöjlig övning märkte jag då jag provade häromdagen. Men jag tror att de musklerna som involveras där är precis de som jag behöver stärka och stretcha ut. Jag fick träningsvärk bara av att försöka.

Summering: 2012 ska jag

- Halvmaraton
- Millopp
- 10 min core/balans/stabilitet per dag
- kunna gå upp i brygga!

Att inte leta

Jag förlägger ständigt saker och ting. Det känns som min andra natur. Jag har visserligen förbättrat mig under åren men ibland får jag ordentliga återfall. Det jag har börjat praktisera på sistone är att inte tokleta. Jag letar lagom, slutar innan jag blir galen både av frustration och tidsförlust. För det är inte kul att lägga sin tid på att leta efter grejjer. Häromveckan försvann min Garmin. Det kändes katastrof.

Men inte leta alltså. Tur att jag bara har sprungit lugnt eller alternativ på löpbandet, där det funkat att köra med min gamla klocka. Har rent utav sprungit utan klocka!

Efter två veckors bortavaro dök den upp. Jag hade tydligen lagt den i brödburken av någon outgrundlig anledning. Nu har jag återgått till mitt vanliga ställe (vinhyllan) och det känns mycket bättre :)

Mest ont i halsen

Jag är rätt envis av mig. Jag brukar halvstrunta i att vila när jag är småförkyld. Med fyra barn varav två mindre skulle jag aldrig träna annars. Men nu vete katten om jag inte borde vilat ändå. De två senaste veckorna har det i alla fall inte blivit bra. Sega pass, ben som skrikit trots inget tempo alls och för hög puls. Förra veckan försökte jag sansa mig, det blev två promenader istället för att springa. Passade rätt bra in med livet i övrigt. Jag älskar mitt jobb men ibland blir det för mycket av den varan också.

Ett halvgnälligt inlägg det här men det var en tuff vecka. Först jobba fyra hektiska dagar på raken, sedan förbereda möten och panikfixa den femte dagen, gå på en fantastisk föreläsning. Därefter mer panikfix och så vara social på middagsbjudning till sena kvällen. Komma hem vid midnatt, upp tidigt 6:e dagen, mer panikfix och så möten. Hade dessutom tokglömt 6-åringens skolutflykt och 4-åringens dito. 6-åringen fick följa med till jobbet medan 4-åringens utflykt gick att hinna ikapp. Det var nog bra att ha lite halsont mitt upp i alltihop.

Nu tog jag mig i kragen och gick och tränade igår i alla fall. 5 km fartlek på löpbandet och så lite styrketräning innan jobbet. Bättre än ingenting. Just nu är alla pass som blir av bra pass. Jag är trött på min vanliga uterunda, det väldigt isigt och lerigt så det har varit skönt att köra några pass inne i värmen.

Så olika

Igårkväll sprang jag en kvällsrunda. Det var lätt från första steget. Det var inte lätt att lämna värmen och soffan men när jag och maken väl kom iväg kändes det som att benen sprang av sig själva. Jag kan inte komma ihåg när jag hade den här känslan senast (kanske i somras?).

Vi sprang bort mot IP och tog en runda på elljusspåret. På hemvägen ökade vi lite och jag skulle inte vilja säga att det kändes tungt men lite mer ansträngt. Totalt sprang vi 7,78 km enligt Garmin med snittiden 5:12 min/km. Och en snittpuls på 148. Att jämföra med att jag sprang i söndagsförmiddag 10 km i 5:55-tempo med snittpuls på 153 och gräsligt tunga och eländiga ben.

Hur kommer det sig att det nästan alltid känns lättare på kvällen? Hur kommer det sig att benen jublar när jag sätter på mig springa-snabbt-skorna? Det skiljer ca 120 g i vikt mellan skorna, så stor skillnad borde det inte vara. Låt gå för att det var motvind i söndags men skillnaden var stor även på utvägen då jag hade medvind i ryggen.

Frågan jag funderar på är om det bara är mentalt eller om man kan ha vissa tidpunkter på dygnet när kroppen och själ samarbetar bättre. Eller kan dagsformen skilja så mycket. Eller är det mitt pannben? Långpass kan jag känna mig trött efter 2 km och vilja sänka tempot och det är ju inte riktigt rimligt träningsmängdsmässigt i alla fall.

Oavsett vilket var gårkvällens pass ett av de bästa på länge, jag önskar den käsnlan ville infinna sig oftare!

Cykelfunderingar och punka

Det har varit lite si och så med mitt cyklande i sommar och höst. Jag vill ju egentligen cykla 1 gång i veckan till jobbet. Bäst är förstås att cykla på morgonen. Problemet då är att jag måste cykla hemifrån senast 05.15. Tufft att komma upp och iväg. Senast jag gjorde det hade jag bestämt mig för att det var för kallt, säkert många minusgrader - ända tills jag tittade ut och insåg att det var det inte alls det.

Ska jag jobba kväll, känns det lätt och bra att cykla hemifrån. Desto jobbigare att cykla hem efter ett intensivt arbetspass (som det oftast är kvällstid, speciellt om man inte kommer från jobbet förrän vid tiotiden). Då är jag inte hemma och i duschen förrän vid 23.30.

Kort sagt så finns det en del motstånd att övervinna för att ta sig i kragen och trots allt cykla. Trots allt så är cyklingen ett bra alternativ till att springa och väldigt bra för mina ben som behöver träna backar och mjölksyra. För jag får ALLTID mjölksyra när jag cyklar. Konstigt nog. Nu har vi fått ytterligare ett arbetspass på jobbet som är mellan 10-18 och där funkar det förstås utmärkt att cykla.

Nåväl, igår skulle jag jobba kväll och tog mig i kragen och bestämde mig för att cykla. Det var motigt och småtungt och farten var låg men efter ett tag kom jag in i rytmen och började tycka att det kändes bra. Då får jag punka! Efter 13 km. Så himla typiskt. Det är två mil till jobbet så det gick ju inte att gå heller. Bara att parkera cykeln och låsa och ta bussen. Kändes lite snopet och att jag inte tränat färdigt. 13 km på cykel är ju ingenting. Det är andra gången jag får punka, skulle behöva antingen lära mig åtgärda detta på plats, eller ha löparskor och löparrygga istället så jag kunde fortsätta. Det hade jag å andra sidan inte tid till igår. Men med bussen hann jag faktiskt precis till jobbet.

Lyxigast av allt var nog att bli hämtad av maken efter jobbet när det regnade och klockan hann bli sen. Rätt skönt med punka i det läget :)

En ledig fredag!

Idag har jag inget inplanerat förutom ett besök med 6-åringen hos logopeden klockan tre. Fantastiskt skönt! Det kommer att bli hemmamys, träning och inga jobbkrav. Jag har ändå varit ledig i tisdags men den dagen åts upp av jobbplanering, och barn med kompisar-kaos på eftermiddagen.

Jag har aldrig haft ett arbete där jag kunnat jobba hemma. Vården fungerar ju inte så... Men nu när jag har en del administrationstid så kan jag jobba hemma, i alla fall delvis. Fantastiskt skönt och roligt men baksidan är att jag har svårt att sluta och att vara helt ledig. Eftersom jag har gått upp i arbetstid blir det också mindre tid till träning. Igår jobbade jag från 07-15. Var på möte mellan 15-17 och åkte sedan hem, lagade mat och nattade barn, då maken hade telefonmöte på kvällen. Klockan åtta lade jag mig i soffan, bara en liten stund och sedan kom jag inte upp!

Men idag! Jag känner mig pigg och på g! Nu ska jag träna hela helgen!

Axlar av sten

I söndags vaknade jag med nackspärr. Jag har nog känt det komma under de senaste veckorna men optimistiskt trott att min styrketräning skulle räcka. Som tur är har jag lite hjälp på jobbet. För Ipren hjälpte nada och med huvudvärk och nackspärr gör mig en till en arbetsglad individ. Fick akupunktur i två omgångar på jobbet. Efter arbetspasset fick jag i axlar och nacke och oj vad det kändes!. När jag efter snabbehandling på 20 min reste mig upp kändes axlarna normala! Idag är huvudvärken borta, nackspärren betydligt bättre och jag måste lägga upp en plan. Mer ryggträning antar jag.

Jag har redan fått övningar till benen men jag skulle väldigt mycket behöva lite balans. Både i huvudet och kroppen!

Nöjd

Nöjd med träningsveckan. Framförallt nöjd med att ha kommit igång med alternativträning och styrketräning igen. Har till och med plockat fram några gamla yogaövningar för att stretcha liv i mig. Min rygg har längtat märker jag nu.

Nästa helg blir det äventyr. Ska proppa i mig ingefära och andra oxidanter i veckan, för någon ny förkylning får det banne mig inte bli.

Mr Snabbfoting

Här är maken som fick dra mig uppför brantaste backen idag på långpasset. Rent bokstavligt. Hans långpassfart ligger nog på ca 5.15 beroende på hur kuperat det är. Jag fick slita och höll väl ok tempo typ de första 5 km. Men tusan var segt det var. Sedan fick jag slita oavsett tempo. Sista biten sprang jag ensam i mitt lufstempo med hög puls. Förmodligen har jag fortfarande någon liten bacill kvar i kroppen. Men det var underbart i skogen trots sega ben och bitvis negativa tankar. Det luktade höst och skogen var vår.

Skogen väntar

Tänk att det blommar fortfarande. På förmiddagen har jag skrotat runt i trädgården och nu väntar höstskogen på oss! Rejäl träningsvärk efter endast 35 min styrketräning igår... Lammstek ett glas rött och äppelkaka ikväll.

Springa i mörkret

Tänk vad fantastiskt. Igår lyckades maken släpa med mig ut i elljusspåret efter nattning. Måste säga att det var lite motigt, jag var trött. Också tack vare äldsta som nattade 6-åringen. Fin hjälp!

Det känns alltid som man springer lite snabbare när det är mörkt. Bara det är härligt. Totalt blev det lite drygt 10 km i mörkret. Benen kändes förhållandevis pigga och förkylningsfria. Bitvis i backarna blev jag lite tystlåten men annars sprang vi ett tempo där jag kunde prata. Vuxentid! När man har lite äldre barn tenderar de att stanna upp sent på kvällen och lägga sig samtidigt som oss, så vuxentiden har minimerats det sista året. De stora är inte tillräckligt stora för att inte vilja vara med oss! Vilket i och för sig är trevligt.

Hur som helst så var det ett av höstens trevligaste pass. I helgen hoppas jag på vackert väder och lite fler km. Jag vill hinna njuta av löven innan alla fallit ner.

Att träna utan mål

Jag har funderat lite fram och tillbaka de sista veckorna. Ska jag anmäla mig till något marathon nästa år? Det lutar åt inte. det är visserligen bra med mål men den här hösten har jag haft tusen och en mål på jobbet. Mycket nytt, många roliga saker men också sånt som pressar mig mentalt. Jag har svårt att stänga av jobbknappen på hemmaplan. Året i stort har varit väldigt omvälvande också med tanke att min pappa dog helt oväntat i våras. Jag vet inte ens om jag hunnit smälta det.

Nu ser det kanske ut som det öppnas upp en lucka för något jättespännande i vår. Jag vill naturligtvis inte ta ut något i förskott men med all ovisshet känns det som att träningen i alla fall ska vara kravlös och baserad på vilja och inte måste.

Styrketräningen är dock ett måste som jag sagt så länge att jag ska ta tag i. Varför är det så urbota tråkigt?!

Höstsol

Ett sjukt barn hemma och ett som stukat foten. Vansinnigt mycket att göra. Men stressknuten i bröstet löstes upp efter 8 km i höstsolen. Underbart. Igårkväll var jag duktig för första gången på två veckor och tränade styrka. Ikväll har jag lovat mig själv att stretcha och lite pilates. 15 minuter kan man alltid klämma in eller hur?

Mer vila

Förkylningen är över men jag har banne mig inte tid att träna just nu! Den här veckan har sett ut som sådan (och som den kommer att se ut):

Måndag: Förberett födelsedagspresenter till blivande 13-åring. 13.30-23 Jobbet, galet rörigt och mycket att göra. I säng vid tolvtiden.
Tisdag: Administrativt jobb. Förberedelser för en debattkväll med kollegor. Hem klockan 23.30 efter en riktigt trevlig kväll
Onsdag: Administrativt jobb. Möte på eftermiddagen som jag höll i. Stupade i säng kl åtta efter nattning
Torsdag: Kurs i SPSS. Jag ska inte försöka förstå allt, bara utföra :) (Ska försöka träna lite styrka ikväll...)
Fredag: Kurs i SPSS. Hem och fira födelsedagsbarn...
Lördag: Scouthelg och Badmintonturnering
Söndag: Maken åker iväg med sitt jobb. Ensam hela nästa vecka....

Jag ska nog hinna klämma in lite träning i helgen. Ryggen behöver en rejäl genomkörare om inte annat. Och jag skulle vilja ut i höstskogen.

Vila och halsont

Kroppen behöver vila. Jag behöver fundera och jobba. Så praktiskt att ha ont i halsen och känna sig krasslig samtidigt. Är inte det väldigt tidseffektivt? Den här veckan ska jag lata mig så länge krassligheten håller i sig. Kanske styrketräning och core. Men om det spritter i benen och vädret håller sig fint så lockar skogen väldigt mycket.

Dagen efter

Surt sa räven om rönnbären. Lite så känns det. Som om jag försöker skylla på massa omständigheter varför det blev så långt ifrån vad jag hade hoppats. Helt klar var det fler småbackar i början och framförallt knäckande var backarna någonstans mellan 18-20. Ja för slutet visste jag skulle bli tungt.

Något plus har jag i alla fall lyckats vaska fram mitt i det sura. Min styrka är inte uppför. Fy tusan vad mycket backträning jag skulle behöva för att klara alla dessa backar. Men nerför kunde jag springa på och på flackare bitar så klart. Ett till plus förutom nerförslöpning är att jag inte har ont idag. Knäna känns toppen. Lite ont i höger fot, stel som katten i höger rygghalva och axel. Träningsvärk i höftböjarområdet och lite i vaderna. Men inte alls så illa som jag kunnat tro. Hade heller inte ont-ont under loppet igår. Och när benen dog på slutet så dog bägge, inte bara ena. Rätt lycklig över det.

Ännu mer lycklig är jag över mitt nu planerade födelsedagsfirande. Jag och maken ska springa runt Skoklosterhalvön. Totalt hoppas jag på ca 20 km eller kanske till och med lite mer om man startar lite längre ifrån. Sedan ska vi på spa och hotellövernattning och få massage och dricka bubbel och äta gott. Kan det bli lyxigare?

Förkyld, sur och lite besviken

Ja vad ska jag säga. För det första har det varit några ruskigt intensiva jobbveckor. Lidingö har legat i bakhuvudet, jag har tränat på efter bästa förmåga men egentligen inte orkat peppa mig själv, eller känt mig sugen. I veckan försökte jag omvärdera och tänka att jag ska springa och ha roligt. Inte ha prestationsångest! Dessutom är det svårt att ha en realistisk målsättning i ett lopp man aldrig sprungit förut. Fast nog ville jag gärna springa under 3 timmar, det ska erkännas. Sedan är jag extra fånig, för allt runtomkring loppen gör mig nervös. Väskinlämning, hämta nummerlapp, hur lång tid detta kan tänkas ta etc. Jättelarvigt, sånt brukar ju lösa sig.

Så i förrgår smög sig förkylningskänsla in i kroppen. Lite, lite halsont som igår blev till halsont. Försökte med ingefärsthé och rödbetssmoothie med blåbär allt för att boosta kroppen. Vaknade imorse och halsontet hade inte gett med sig men inte heller blivit värre. Springa eller inte springa? Jag försökte göra en ärlig bedömning av läget men jag ville ju så gärna springa. Tänk hur det kan ändra sig från dag till annan?!

Allt kring loppet på ditvägen gick hur smidigt som helst förutom kön till Bajamajan då. Herregud jag trodde jag skulle kissa på mig! Kom precis lagom till starten. Nu var jag mest nervös inför hur kroppen skulle kännas. Och jo den kändes - INTE BRA. Det var ett dåligt tecken att Friskis uppvärmning fick pulsen att skutta. Pang, så fick vi sticka iväg. Och så trångt det var! Jag tog det lugnt och tänkte att trängseln nog skulle släppa efter några kilometer och att jag skulle kunna springa på bättre sedan.

Men redan de första km var tunga, inte alls som tänkt. Tungt och trångt - det var ju inte ens roligt! Efter 5 km tänkte jag att jag struntar i det här. När vi kommer till Lidingövallen, då kliver jag av. Att hålla mitt planerade 5.30-tempo på de flacka partierna var slitsamt, helt enkelt inte möjligt. Halsontet var visserligen borta men benen kändes svaga och ostyrsliga. Kliva av, kliva inte av, fan och skit och hans moster, det här skulle ju vara det lätta partiet! Medan jag försökte resonera med mig själv så kom jag längre bort från Lidingövallen. Jag tog beslutet att fortsätta men att skita helt i tiden (inte helt enkelt) och lägga mig i ett långsamt men överkomligt tempo. Pulsbandet hade jag lämnat hemma, så jag kunde inte heller se om pulsen drog iväg men jag misstänker att den nog gjorde det.

Men vad mycket folk det var hela tiden. Jag hade ingen lust att kriga mig fram, så även om jag hade varit hundra och i kanonform hade jag bitvis fått fått det tufft att hålla ett bra tempo. Vid trånga passager blev det nästan gångtempo för alla. En del irritation uppstod även om jag nog tyckte att de allra långsammaste faktiskt höll sig till höger. Men det vart kö för omspringning och en del tog rätt stora risker för att komma fram och sprang ut i terrängen mer eller mindre. Vilket också måste slita en del.

Slutet på andra 10 km var backig, mycket mer backar än jag räknat med. Äntligen kom vi fram till Grönsta gärde och här fick jag bita ihop en gång till för att inte kliva av. Trött i benen men framförallt trött i överkroppen. Det var länge sedan jag hade den känslan, och det bara efter 20 km. Förra året sprang jag tjejloppet. Jag minns att jag tyckte första backen efter Grönsta var gräslig men att det sedan inte var så förfärliga backar förrän Aborrebacken och Karins backe. Jo pyttsan. Upp och ner, upp och ner och benen var fullständigt slut. Jag gick i de flesta uppförsluten och försökte springa på emellan. Vissa medtävlande lärde jag mig känna igen. De sprang ifrån mig i alla uppförslut och sedan sprang jag om dem på flacken eller utför.

Sista kilometern tänkte jag att nu får det bära eller brista. Hur kunde den vara så lång? I slutet var varje km som tre upplevelsemässigt. Det blev en slutspurt i alla fall. Alltid något att vara nöjd med. Jag slog av min Garmin på 3:14:45. Och det var äntligen över.

Min första slutsats var att det här var 30 km lidande. Vill jag göra om det? Nej. Även med en bra dag och en ickeförkyld kropp så var det för trångt. Med min tid är det väl tveksamt om jag avancerar i startgrupperna. Jag hörde att det var mindre trångt i grupp 5 och 6. Men det är lite sjukt när jag tänker efter. Att 30 000 ska trängas på samma stigar ute på en ö i Stockholm. Hälften hade varit nog. Det tog för övrigt ca en timme att köa för att ta bussen till Ropsten. Just då, darriga onda ben och trött och less ville jag bara hem. Tänkte att om man springer marathon har man i alla fall nära till tunnelbanan när det väl är över.

Så mitt löfte för nästa år. De lopp som jag ska springa ska vara mindre! Runrundan vill jag absolut springa igen och gärna Brottbyloppet 20 km. Varför åka långt och trängas med andra när man kan springa ett mindre lopp på hemmaplan.

För övrigt ska jag ägna resten av hösten till myslöpning, utan några tävlingar inplanerade. Ser fram emot att springa långt i skogen på min födelsedag i november tillsammans med maken. Med kaffe i ryggan och bara vi och skogen.

Summa summarum. Missnöjd med att vara förkyld, läxan är att även om jag känner mig okej så är det inte ok att springa lopp med halsont. Och att jag inte uppskattar för stora lopp där det är omöjligt att hålla eget tempo på grund av trängsel. Jag valde bort tjejmilen i år på grund av trängsel men detta var värre!

Kroppen då? Halsont, trötta ben och fötter men för övrigt okej.

Långpass kan vara alldeles underbara

Eller så kan man ha sega ben från början till slut. Igår hade jag det. Sänkte farten och njöt istället av omgivningarna. Jag har äntligen kommit till skott och börjat utforska terrängen lite längre bort. Och den är alldeles underbar! Fullt av små stigar, grusvägar och för den delen motorcrosspår. Det går förträffligt att springa i motorcrossspår, ben och vrister får jobba och det blir väldigt varierad terräng. Sand, grus, berghällar och lera.

Naturligtvis har kommunen planer på att bygga nya stora bostadsområden här. Jag sörjer lite innan planerna ens är verklighet. Jag älskar att bo nära centrum men också mitt ute på landet. Inser att det inte kommer att förbli så men det känns tråkigt. Så nu i höst tänker jag förlägga alla pass i skogen och passa på att njuta medan den finns kvar. När jag ska springa lite längre gillar jag verkligen skogen. Mjuka stigar, upp och ner ska det vara. Rak grusväg eller asfalt är tråkigt. Jag vill komma hem och ha skogsdoft och lera (förmodligen mest svett) kvar i kläder och minnet.

Kom hem efter ca 22 km i skogen med trötta ben och firade vår 10-åring med lasagne och tårta. Maten smakar alltid fantastiskt efter långpass!

Mer backar

I förrgår sprang jag ett alldeles underbart pass! Det lilla jag lärt mig om att springa är egentligen genom att läsa. Tidningar och bloggar mestadels. Därför är det väl inte så konstigt att en hel del av det jag gör förmodligen inte är "rätt". Skulle gärna hänga på någon löpningsträningsgrupp eller vara med i en löparklubb men känner att tiden inte riktigt finns. Det finns absolut tid att avsätta för träning men oftast på förmiddagar. Att ha en fast kväll inbokad varje vecka, det går inte, det skulle vara att kasta pengar i sjön.

Så det här med hur man springer intervaller, hur man lägger upp pass osv, det är nog egentligen inget jag har någon koll på. Jag gör som jag tror och testar. Löpskolning tex det borde jag säkert göra men jag har inte en susning om det blir rätt eller fel och därför blir det väl inte heller av.

Efter mitt tvärhårda backpass där jag formligen tog slut tänkte jag att den här veckans backar skulle bli lugnare. Jag skulle springa dem men inte gå på max, utan försöka göra det jämnt och bra med en bra känsla. På Lidingöloppet kommer jag ju inte heller att försöka springa snabbt uppför (!) utan bara försöka ta mig upp och över backarna och springa på emellan.

Efter 5 genomförda backar (ca 190 m) där jag sprang ok fart uppför och lugn fart nerför körde jag 1 km snabbare. Efter det en omgång backar igen. Hade tänkt springa 1 km lite snabbare igen men det började bli väldigt mörkt och ovan vid det som jag är, hade jag glömt reflexväst. Det finns en del fartdårar häromkring så det var bäst att pallra sig hemåt. Tänkte därför att jag kör 2 km i tröskelfart efter de sista backarna. Det kändes bra! Benen kändes lätt och glada, jag kunde öka successivt. Det kändes som jag flöt fram. Runners high? Oavsett var det ett av de där magiska passen, det som gör det värt alla mellanmjölkstragglingar man gör emellanåt. Kanske är det så att jag inte ska försöka ta ut mig så jag kräks på precis alla fartpass? Eller borde jag det? Jag maxade inte och det kändes bra för själförtroendet att få till ett sånt härligt pass. Egentligen är det lite fånigt att springa så strukturerat på motionsnivå? Samtidigt tycker jag blandningen på pass gör det roligare att springa. Jag gillar att utmana mig själv, gillar att variera intensitet och längd på pass.

Som igår morse tex. 6 km i lugnt tempo kändes trögt och segt och varmt. Skönt när jag kom hem igen men en allmän tung och seg känsla. Hann luncha med min mor på Ulriksdals trädgårdar. Deras vegetariska buffé är helt suverän! Så gott. Åt mig riktigt mätt, vilket var tur för det var otroligt mycket att göra på jobbet och jag kastade i mig lite mat först vid åttatiden på kvällen.

Backträning

Vad är det med mig och backar? Jag säger till mig själv hela tiden att backar och långpass är det jag behöver inför Lidingöloppet. Hur mycket har jag då sprungit i sommar? 2 pass kanske. Ska jag vara snäll mot mig själv så springer jag rätt mycket kuperat. Och betydligt fler långpass även om jag skulle behövt göra dem lite längre kanske än vad som blivit av. Men jag fasar lite för sista milen på Lidingö när Abborrebacken och Karins backe kommer och man har ca 25 km i benen redan. Jag minns dem som branta och lååånga från förra året.

Men i fredags skulle det bli av. Och jag skulle utmana mig själv mer än min gamla vanliga 180 meters backe. Kanske inte i längd men hur brant det skulle bli. Tog en uppvärmning i terrängen i skogen där man värmer upp ca 1 km innan det kommer en hiskelig backe och sedan ser det ut ungefär så här!


Sedan kommer man fram till backen som egentligen kan delas in i två backar, vilket jag också gjorde. En 100 meter lång lite mindre brant backe som ändå räcker till för att ge mig mjölksyra.

Väl uppe provade jag första gången att direkt ge mig på nästa uppförslut. Men benen och flåset stod inte riktigt pall, så efter första vändan, pausade jag 30 sekunder innan jag gav mig på den här backen!

Den kanske inte ser så brant ut som den faktiskt är. När man är nästan uppe och benen skriker av mjölksyra (i alla fall mina) så måste man hoppa/springa/kliva över en liten stenmur, vilket fullkomligen tog kål på mig varje gång!

För försiktiga mig så kändes det bäst att gå nerför den brantaste delen för att sedan springa nerför den mindre brant biten. 5 vändor uppför, sedan en paus som blev lite längre än tänkt. Ytterligare 5 rundor och sedan hemåt. Hemvägen hade jag tänkt skulle gå i lite snabbare tempo men det var stört omöjligt. Benen var som cement och hade checkat ut för länge sedan. Totalt blev det 10 backar på 150 m terräng och sedan två backar till på ca 200 m vardera. Så totalt 1,9 km backe! Jag tänkte mig en backrunda nu i veckan, men jag tror att jag ska ta min vanliga backrunda och lägga till lite tröskel efteråt. Efter den här veckan blir det successivt lättare träning enligt det programmet jag (nästan) följer. Som alla andra som satsar inför olika lopp brukar noja över, så känns det inte riktigt som jag har tränat tillräckligt mycket. Ska försöka att inte få panik nu de sista veckorna, även om jag börjar känna mig lite smånervös. Just nu känner för att lägga alla tidsmål åt sidan och bara satsa på att komma runt! Jag är grymt imponerad över alla som springer långt och genomför alla möjliga och omöjliga terräng och ultra- och fjällopp.

Sova!

Igår somnade jag klockan 7 med lillkillen. Vaknade till och låg i soffan mellan 9-10 och somnade sedan igen. Tänk att det är så jobbigt att börja jobba igen! Visst borde jag klara av ett liv med 7 timmars sömn per natt? Tydligen inte efter den här semestern... Det var nog bra för återhämtningen i alla fall. Kvar i veckan är nu två arbetspass, ett backintervallpass, ett långpass och ev en liten runda med dottern. Får se vad som hinns med.

Jag börjar bli lite nervös inför Lidingöloppet. 30 km känns låååångt. Klart jag kommer attt genomföra det men hur och i vilket skick? Nåja, det ska bli ett äventyr och spännande i alla fall.

Mjölksyra!

Tog fram cykeln igår, första jobbdagen efter semestern till ära. Skulle efter jobbet vidare in till stan. Total cykeldistans närmare 53 km.... Redan på väg till jobbet kände jag att benen inte var på cykelhumör. Mjölksyra från början till slut. På väg hem på kvällen blev jag omcyklad av alla. Precis ALLA. Hem kom jag till slut. Kan det vara helgens långpass som fortfarande satt kvar i benen?

Det blir sällan som jag planerat

I en stor familj blir det ofta ändringar i planeringen. Förutom att springa är trädgården hemma min favoritsysselsättning. I år planerar vi för växthus och maken fick stanna hemma för att pyssla med växthusbygget och jag gav mig ut på långpass själv. Innan vill dottern ha ut mig på ett fartpass. Hon vill slå sitt eget rekord på tjejlidingöloppet från förra året. Då behöver hon springa 3 km i 5.15 tempo. Egentligen har hon både kondis och snabba ben men har lite svårare med pannbenet och behöver mig med för att komma upp i tempo. Efter ca 4 km med dottern gav jag mig av. Hade ingen lust med Roslagsleden själv utan sprang min vanliga terrängrunda. Får visserligen springa många varv och vid varje varvning får jag förhandla stenhårt med mig själv, för benen vill alltid hem... Men småttorna har försnillat mina flaskor till midjebältet, så det är rätt skönt att ha ett ställe att lägga dricka på och ta en drickapaus var 5:e km. Benen var tunga precis som vanligt och då var det skönt att köra 9 minuter springa och 1 min gåpaus. Sprang och lyssnade på Sommar i P1. Vänsterbenet kändes bra, dvs båda benen var lika trötta!


Den här bilden är tagen på min runda igår då det hade regnat 25 mm under natten. Jag älskar skog!

Dags för långpanna!

Igår en mycket lugn kräftskiva. Idag har jag övertalat maken att få sällskap på långpasset, vi startar hemifrån, springer över fågelsjöområde (på tillåten plats) vidare till Roslagsleden och sedan ska vi snirkla oss hem. Jag hoppas på ca 25 km och att benen ska vara med mig!

Kan det vara så väl?

Gått på två behandlingar. Höften känns strålande mycket bättre, jag har fått övningar som jag börjat med och idag vaknade jag och har inte ont i ryggen! Klartecken på att det bara är småkrämpor som relaterar till ryggen och jag fortsätta att springa och träna inför Lidingöloppet. Känns jätteskönt, hoppas nu att det håller i sig.

Testing testing

Provade att springa veckans långpass i högre tempo. Valde därmed inte terrängspår. Vår hemmaväg är rätt kuperad och nu valde jag att förlänga passet på den och vidare ut till Karby och deras motionsspår. Där sprang jag nog tokigt, det blev endast 2,5 km där istället för planerade 5. En massa stigar som gick åt alla möjliga håll. Trodde det skulle vara mer backar men som sagt jag såg knappt en femtedel av spåren misstänker jag, jag missade nog dem helt enkelt. Kul ändå med stigar och mjukt underlag.

Passet landade på 18 km i ca 5,35-tempo. Kändes inte mycket jobbigare än att springa i långsammare tempo, vilket jag brukar. Lagom att det blev lite kortare än tänkt då vänsterbenet protesterade efter ca 12. Får se vart det tar vägen. Kanske är jag inte tillräckligt stark för långpass varje vecka? Jag hoppas ju kunna springa Lidingöloppet men inte till vilket pris som helst.

Annars har dagen ägnats åt att prova att gjuta betong med dottern. Ska bli spännande att se resultaten i övermorgon. 2 krukor, ett rabarberblad, ett fågelbad, en ödla och en sköldpadda. Nästan som julafton!

Långpasset

Långpass blev det. Jag har ältat det här med långpass för mig själv och förmodligen även här på bloggen. Men när ska långpassen börjar kännas lättare? Konditionsmässigt är det inget problem men benen! Eller är det bara i huvudet? Mentalt känns det lätt att springa upp till 15 km. Idag skulle jag springa 23 km enligt schemat och benen kändes tunga från första steget...

Dagens pass var ändå härligt. Eftersom jag inte visste hur vänsterbenet skulle bete sig så valde jag att springa till IP och köra 3 varv på 5 km-slingan. Och som det regnade bitvis! Men då var jag redan varm så det kändes faktiskt väldigt skönt. Hade inte benen varit så stolpiga hade det varit ett magiskt pass.

Kom hem genomblöt och nöjd. Nöjd också att benet känns okej. Inte perfekt men okej i alla fall.

Det vräker ner!

Det har knappt regnat på hela juli. Till och med träden har haft problem hemma hos oss och har till och med börjat få gula blad. Just idag när jag ska springa långpass verkar det som allt kommer på en gång. Det fullständigt vräker ner och jag tror jag väntar med mitt långpass några timmar!

Så här fint hade jag det på mitt långpass förra veckan i Jämtland. 18 km, backigt, sprang till Storbofallet och tillbaka till vår stuga. En varm och solig dag men inte olidligt varmt. Vär framme vid fallet stannade jag och tog ett dopp. Det var underbart. Sommar när det är som allra bäst.


Storbofallet


Stigen upp från fallet. För övrigt blev det mest grusväg. Jag har blivit lite uppskrämd av allt prat om björn. Fånigt, det finns ju förmodligen ingen anledning alls att vara rädd men eftersom jag fått höra att det varit riktigt mycket björn synlig under våren och senast dagen innan så valde jag att känna mig trygg på grusväg. Fånigt det med, vad är det som säger att björn inte skulle kunna ge sig ut på upptäcksfärd dit? Hur som haver var det underbart och frågan är om det var sommarens bästa pass?

Benet ur led

De senaste veckorna har jag haft två vänster ben. Och ett höger ben. Man kan ju tänka sig att det ska gå bättre att springa då men det gör det inte. På långpassen har det varit en plåga. Det känns trögt och tungt och när jag analyserar vänster och höger ben för sig känns höger pigg och fräsch och all mjölksyra sitter i dubbel-vänster-benet. Och jag vet ju att hela alltet beror på (eller i alla fall förvärrats av) mina två vurpor med cykeln i år. Nu igår hade i alla fall min kiropraktor tid för mig och jag fick en behandling utan dess like. Herregud jag trodde hon skulle rycka av mig benet helt. Det har känts som att benet sitter fastkilat i vänster höft och nu ryckte hon loss det. Klart det gör ont! Fortfarande idag är jag osäker på om jag bör avstå från att springa (fast jag får). Igår hade jag ont i hela höften och framsida lår. Precis där mjölksyran biter sig fast när jag sprungit.

Idag är det bättre som sagt. Och idag ska jag ta itu med annan träning än löpning. Jag har hela vintern och våren fuskat med styrka och pilates, vilket är vad jag verkligen behöver som komplement till löpningen. Varför får man inga endorfiner av styrketräning och pilates? Det är synd för det är det som får mig att hålla fortsätta att springa även när det går trögt. Inget slår känslan efteråt.

För övrigt har jag nu på semestern putsat mitt PB på milen till 47:19. Jag är stolt! Det var visserligen en flack runda med endast en backe men ändå!

Äntligen semester!

Nu ska jag vila, slappa och träna! Lidingöloppet hägrar i slutet av september och jag behöver många mil och backar i benen. Första semesterveckan kommer det nog inte bli några backar alls. Men kanske kan jag ta med mig maken och springa i Skavlöten i sommar! Sprang 15 km där igår och herregud va backigt emellanåt. Långa, sega backar, små och branta. Mosade ben, gjorde två stopp. Innan passet förhandlade jag med mig själv för jag var inte alls sugen på långpass efter jobbet. Men bara 10 km i lugnt tempo, tänkte jag, det låter skönt. Så kan jag ju ta ett varv på 5:an sedan om jag orkar. I Skavlöten börjar spåret med en kort raksträcka och sedan direkt en ordentlig backe. Att springa direkt på en backe ouppvärmd gjorde att benen kändes otroligt tröga på en gång. Ingenting gick lätt. Var så trött att motivationen för att springa hela 5:an inte riktigt fanns, så jag fick springa lite på flacken, asfalt för att skramla ihop 15 km som stod på schemat. Kände mig nöjd efteråt i alla fall.

Mitt vänsterben strejkar lite. Känns som två olika ben, ett som springer lätt (höger) och ett som är trögt och fullt av mjölksyra (vänster). Skulle nog behöva en tid till kiropraktorn. undrar hur hon har det med semestern.

Ska försöka lägga lite mer tid på stabilitet och coreträning och styrka under semestern. Har ju redan bättrat mig den senaste veckan med två styrkepass istället för ett som det varit under våren.

Vilse på hemmaplan

Dottern har i flera dagar tjatat att vi skulle springa 5 km terräng, en runda vi sprang förra året som hon då avskydde, hatade och ibland grät sig igenom. Jag kände mig då som en usel förälder som tvingade mitt barn att springa (vilket jag faktiskt inte gjorde). Jag trodde aldrig att hon frivilligt skulle vilja springa där igen.

Det är stenigt, det är knixigt och barrigt, rötter, det går upp och ner och en km går på grästuvor blandat med högt gräs, jättesvårsprunget helt enkelt. Men hon ville testa, allt går så mycket lättare för henne i år. Så ikväll när jag inte alls var på humör satte vi iväg. Det är konstigt med utmanande terräng (eller egentligen inte) för det känns som det går mycket snabbare än det gör. De tre första km gick bra, helt enligt plan. Dottern var urstark och kämpade sig uppför en lång knixig backe och sedan var det lite utför och sedan kom ETT KALHYGGE! Vi har sprungit fel säger jag, vi vänder springer tillbaka. Tog in på en annan stig och hinner följa den ca 100 m. Säger nu är vi rätt - och då kommer vi till ett nytt KALHYGGE! Vänder tillbaka, försöker på en tredje stig som leder ut i bara blårbärsris. Vänder tillbaka. Säger till dottern att vi tar det första kalhygget, det leder ju ändå hemåt. Hittar en stig på kalhygget som vi följer. Försöker springa men till slut ger vi upp, vi går för att orientera oss. Jag tror att jag vet var vi är på ett ungefär.

Har de huggit upp hela skogen i vinter? Jag gillar det inte, vill ha vår skog kvar! Till slut kommer vi fram till en äng och jag tror att jag vet var vi är. Vi hoppar över ett brett dike och möts av två schäfrar. Jag är inte hundmänniska och ser ingen tillhörande ägare och blir lätt orolig. Tänk om vi är på privat mark och det här är markägarens hemska vakthundar?

Som tur är är de väldigt beskedliga och följer efter oss. Vi kommer upp på en väg och jag inser att vi är ca 2 km längre bort än jag trodde! Lokalsinnet är inte mycket att hurra för tydligen. Otroligt skönt att känna igen sig! Hundarna följer glatt med oss när vi börjar springa igen men stannar faktiskt på mitt kommando. Hade inte gärna velat ha dem med mig hem.

Vilket litet äventyr på kvällskvisten :)! Sprang i mina fivefingers så trots lågt tempo blev det nog fin träning för ben, vrister och fötter i alla fall. Nu måste jag ju bara springa rundan från andra hållet hemifrån oss för att se hur jag hamnar i förhållande till kalhygget.

Fler långpass

Om jag nu ska springa längre distanser än halvmaran har jag insett att jag behöver fler långpass... Jag gillar inte att springa på dagtid på sommaren men ska resten av livet hinnas med är det ibland bara att bita i det sura äpplet och bara göra. Så ida ghar maken och jag sprungit 20 km runt 10-tiden. hade tur, det blev molnigt och på slutet tom regndroppar. Det tenderar ju alltid att bli lite snabbare när jag springer med honom, vilket är bra för mig. Det går bättre än jag förväntar mig. Mest lättsprunget på grusväg. Fast jag gillar skogsvägar bättre. På grusvägar och cykelvägar tycker jag ibland att sträckan känns oändlig.

Men jag undrar när pass på 20 km ska börja kännas bekväma. Mina ben känns tunga och jag ska jobba natt... På sommaren kan man inte hoppas på att få sitta många minuter.

Vätskebrist!

Igår eftermiddag kom familjen hem. Äntligen! Jag har längtat de sista dagarna så att jag känt mig nästan amputerad. När det var som jobbigast igår visualiserade jag familjen, sitta på altanen och prata och dricka ett glas rosé. Efter målgång kändes benen som stubbar. Jag fick magknip och frös. Det sista var kanske inte så konstigt eftersom jag var genomblöt.

Tog mig hem och blev varmt välkomnad! Men rosé blev det inte. Efter någon timme kom illamåendet och jag blev yr så fort jag försökte resa mig. En liten promenad till brevlådan med minstingen kändes galet jobbig och benen var så stela! Jag försökte äta och dricka men det var inte gott. Vatten var rent ut sagt äckligt! Tur att det fanns rabarbersaft i kylen!

Om det blir något mer lopp i värme, måste jag nog ersätta saltförlusten också. Andra bloggare som skrev om loppet pratade om tider på +10 min sämre än PB. Skulle det då vara rimlig att min tid på 2,01 skulle gå att putsa till 1,51? Hmmm. Det vore mycket intressant i så fall! Fast jag trodde Stockholm marathon sprangs i den här värmen ungefär. Inte i år i och för sig men då satte ju också många otroligt fina tider.

Runrundan

Kul men varmt! Från början trodde jag att jag skulle klara mitt mål att hålla 5,30. Fick bromsa mig själv för att inte springa för fort. Sedan runt 6-7 km började det kännas. Herregud vad det blev tunga ben. Jag valde faktiskt att gå i vissa uppförsbackar för jag trodde jag skulle tjäna på det i slutändan. Och för att jag började tänka att det här faktiskt min första halvmara, så det kommer att bli rekord oavsett. Jag var inte ensam om att gå i alla fall och det var rätt kuperat på utvägen. Inga mördarbackar men tillräckligt för att det skulle sätta sig i benen.

Efter ca 9 km stod en man och vattnade sina buskar och vattnade även oss som sprang förbi. Jag fick en rejäl dusch och sedan vände det. Energin kom tillbaka och jag kunde höja farten. Sprang om några tjejer. Fick vittring på att jag i alla fall var halvvägs. På hemvägen blev det motvind. Då bet jag mig fast i ryggen på en kille och försökte hitta lä bakom honom. Jag sprang om ytterligare några och blev ifattsprungen. Vi var några som rundade varandra hela tiden kändes det som. Någon ökade, saktade ner vid en vätskekontroll och blev omsprungen osv. Backarna kändes tunga på slutet. Jag hade som mål att komma ikapp en tjej lite framför mig. det kändes inte hopplöst men så hade hon visst oanade krafter och satte iväg medan jag kände att jag faktiskt behövde sista vätskan vid kontrollen. Dumt, jag hade förmodligen orkat ändå. På slutet misströstade jag och trodde aldrig att jag skulle komma fram. Ökade farten och spurtade sista 200-m i 4,40, ville bara komma i mål. Benen var tunga men konditionen duger för mer. Mer långpass och backar är vad jag behöver.

Men jag är nöjd. 30 grader varmt och jag springer inte bra i värme. Perfekt att springa ett lopp på hemmaplan dessutom. Uppladdningen kunde varit bättre, somnade lite sent igår, gick upp vid 05, jobbade fram till kl 13 och så direkt till start. Men jag försökte verkligen dricka på förmiddagen och åt en bra om än snabb lunch.

Lika bra att det inte blir något Vansbro marathon, jag är verkligen inte tränad för det. 2 mil till i backig terräng, då vet jag inte när jag hade kommit i mål! Det får nog bli en repris nästa år för att slå mig själv och komma under 2-timmarsgränsen.

Mosade ben

Kopierade ett träningspass som Petra delade med sig av. Backintervaller med efterföljande km i tröskelfart x 2. Egentligen skulle det vara x 3 tror jag men två omgångar var igårkväll vad jag kände att jag skulle orka med. Hade tänkt förlägga passet till Skavlöten där det finns långa sega backar men på väg hem efter jobbet blev det lång förhandling med mig själv, där lusten att åka hem och sova en stund blev mycket större än att få omväxling i löparspåret.

Jag sov säkert över en timme, jättelyxigt att lägga sig när man kommer hem. Det tar på mig att jobba kväll - dag det är något jag oftast försöker undvika men så här i semestertider är det svårt. det tar lite tid att varva ner när jag kommer hem på kvällen, svårt att somna innan 23 och så ska jag upp vid 05 igen. Nu när resterande familj har semester och jag är själv är det skönt att vila!

Sprang passet och backen fullkomligen dödade mina ben! Efter 5 vändor kändes det hemskt att försöka ge sig på en km i högre fart men det gick mycket bättre än förväntat. Bägge de två omgångarna gick under 5-fart, vilket var bättre än jag vågat hoppas. Däremot var omgång nummer två av backarna mördande. det blev högläge för benen i soffan resten av kvällen. Ingen alternativ träning orkade jag med heller som jag trott innan. Det får bli idag istället. Men jag tror att det får bli fler backintrevaller och mycket terräng nu i sommar när jag anmält mig till Lidingöloppet. De sista 10 km sprang jag förra året (tjejloppet) och några av de backarna svider verkligen. Plus att man ska sätta fart igen sedan efter att väl ha kommit uppför backen med mjölksyrestinna ben. Just därför tror jag på pass som det här passet när det är tänkt att man ska sätta fart efter backen. Lite fuskade jag nog eftersom jag körde nerför backen i joggtempo innan jag tog tröskelkilometern. Men å andra sidan blev det ingen flack sträcka då, utan kuperat direkt.

Ändrade planer

det blir inget Vansbro marathon. Jag får göra det ett annat år. Med mer mil i benen och fler långa långpass. Men det är inte bara därför det blir inställt. Jag får finbesök av kompis med barn och det blir Grönan och storstadssightseeing. Det ska bli så kul, vi har inte setts på evigheter.

Istället funderar jag på halvmarathon på hemmaplan. Problemet är bara att jag jobbar. Jag kan säkert be en kollega att komma tidigare och lösa av mig men någon perfekt uppladdning är det inte. Å andra sidan är det bara på kul för att se vilket tempo jag orkar hålla och hur jag ska tänka inför Lidingöloppet.

Idag sprang jag på extremt tunga ben en runda i skogen med maken. Cementklumpar kändes det som. En pigg äldre herre sprorrade oss att kämpa upp fart i 2 km vilket jag fick betala med kräkkänslor och cement även i magen. Att fira lediga dagar med maken och småttorna är trevligt men vegetarisk buffé på Slottsträdgården i Ulriksdal är inte idealiskt verkar det som. Nu efteråt är jag nöjd som vanligt.

Det var som katten!

Personbästa en vanlig onsdagkväll. Kom hem trött som bara den vid 6-tiden. Somnade på soffan efter middagen medan maken nattade barn. Gick upp och nattkramade och försökte vakna lite. Då påstår maken att ikväll ska jag under 50 på milen. Oj, då, det känns långt ifrån självklart.

Plötsligt meddelar äldste sonen att han minsann också vill springa. Vi värmer upp med honom i ca 1,5 km. Han springer och kvittrar, kvillrar och flåsar lite men jag är imponerad över uthålligheten ändå.

Planen är att springa i 4,55-tempo och jag känner mig lätt nervös. Det är lite småtungt första 2 km men sedan lättar det och känns helt okej. Maken är en perfekt farthållare och vi ligger hela tiden lite under plan. På hemvägen får jag magknip en km och kan inte trycka på men det släpper snabbt och sedan ökar vi farten. Väl hemma stannar klockan på 48.39! Personbästa med 2 minuter. Hur gick det till? Kändes inte besvärligt förrän de 2 sista km. Trevligt och ännu tervligare att känna att jag nog kan kapa lite till under sommaren/hösten. Nu har jag lite stela ben och känner mig förfärligt nöjd!

Samma väg

Hur många gånger kan man springa samma väg? I vintras var jag fasligt trött på min väg här hemma. Jag tänkte att så fort våren kommer då ska jag undvika den direkt. Nu har jag fortsatt att springa på precis samma ställe. För på något konstigt vis har den förvandlats! den är underbar på sommarkvällarna, jag känner varenda meter och numera finns det egentligen bara en jobbig backa! Fast jag behöver terräng, jag behöver backar!

Jag undrar var jag ska hitta fina stigar och småvägar i år. Vågar jag springa i Norrlandsskogen med risk för att möta björn? Den risken är nog minimal men jag är väldigt harig. Bara tanken får mig att rysa. Backintervaller i Bydalen kanske?! Inför Lidingöloppet... :)

I söndags sprang jag långpass på 19 km. Det är otroligt bra att springa 9 minuter och gå 1. Långpassintervallträning. På det sättet håller jag faktiskt bättre fart totalt sett. Rundan började på min favoritväg, vidare in i skogen på en underbar vindlande liten grusväg som övergick till mjukare underlag. Helt underbart. Tyvärr blev det grusvägar och senare asfalt, jag hade velat fortsätta i skogen! Sprang förbi Lindholmens gård. Vilket pampigt ställe. När jag kom hem var benen trötta men dagen efter kändes det ingenting. Jag undrar när min kropp ska börja tycka att 20 km pass är lagom-långa.

Små problem...

Efter förra helgens långpass tog en tånagel stryk. Ont, ont, nageln satt verkligen löst och såg ut att vara infekterad. Tömde en blåsa och sedan blev det värre! Alsolomslag och löpvila i helgen! I lördags kunde jag klippa bort nageln och ikväll kan jag nog springa igen! Tänk vad tår och fötter betyder. Cykla har jag i alla fall gjort och det har gått bra. Men det går aldrig att jämföra med endorfinkicken efter löppass.

Sprang 10 km med maken förra veckan och tangerade nästan tiden på tjejmilen från förra året, utan att känna mig särskilt ansträngd, vilket också snittpulsen på 149 indikerade. Jämfört med pulsen på tjejmilen som låg på 166. Visserligen får jag alltid adrenalinpåslag så det är säkert mer 156 i puls om man ska jämföra. Det är mer kuperat hemma än tjejmilenrundan, så det känns som jag sakta men säkert förbättrar mig.

17,76 km

Stoppade Garmin på när jag kom hem igår. Jag var så sur över ryggen att jag struntade i den. Kände under dagen att den mådde bäst när jag var i rörelse. Tänkte att jag testar så får vi se. Det blev inte sämre under passet snarare bättre. Jag är heller inte sämre idag men det är långt ifrån bra. Springa snabbt, kvalitetspass, känns inte möjligt. Nerför kändes mer. Plant, lätt uppförsbacke och terräng kändes bra. Idag blåser det storm, jag ska på utbildning och så får vi se hur jag ska få ordning på ryggen.

Ryggen är inte med

För några veckor sedan ramlade jag av cykeln för jag var så idiotisk dum att jag klickade ur ena skon när jag skulle stanna men försökte kliva av med den andra (som satt fast). det mesta korkade jag har gjort i år, tror jag. Inte bara för att det kändes mer än PINSAMT och för att jag hade ont i rumpan en vecka efteråt men också för att det naturligtvis inte stoppade där. Jag vet att jag funderade på stelheten i ryggen och funderade på om bäckenet kunde fått sig en smäll. Förra veckan började jag få ont i ryggslutet när jag sprang. Ryggskottskänning. Försökte ignorera men det blev värre och sedan fick jag som foglossning och jag definitivt inte gravid! Bokade tid hos kiropraktorn och pausade träningen.

Så var jag där i fredags. Hela bäckenet sidoförskjutet och höger ben kunde jag lyfta utan problem men inte vänster. Blev knäckt på alla upptänkliga vis, vilket brukar få allt ont att släppa. Men faktiskt inte nu. Ländryggen är fortfarande koko, jag är stel som en gammal kamel, och har ont. Får inte stretcha under tiden (trevligt, jag blir ännu stelare!) Har inte sprungit på hela veckan och känner mig vansinnigt deppig. Funderar på att testa att springa och se hur det känns.

Om jag bara blir bra (snabbt!), lovar jag heligt och dyrt att inte ramla på ett sånt fånigt sätt igen, samt att skärpa till alternativträningen så att jag har mer stödmuskulatur att kompensera med.

Cykling och löpning

Hade en liten tanke i lördags att cykla till jobbet och springa hem. Alternativt att springa till jobbet på morgonen eftersom jag skulle vara på mottagningen och inte börja förrän kl 08.

Men det började med att jag fullkomligt däckade när jag nattade småbarn och bestämde mig för att gå och lägga mig direkt. Somnade klockan 08 och ville inte alls gå upp en timme tidigare för att springa. Cyklade gjorde jag istället och det var skönt. Tog det lugnt. Insåg på eftermiddagen att det inte skulle vara så populärt hos familjen att jag tog en extratimme på mig för att komma hem, så det blev inte springa hem heller. Cyklade, kom hem och kände inte som jag tränat alls. Kroppen har vant sig vid cyklingen till och från jobbet en gång per vecka. Så när maken ville ut och springa på kvällen hängde jag på. Han brukar springa ungefär 8 km och det trodde jag mig fixa i ett lugnare tempo.

Det var en fantastisk vårkväll. Emellanåt små kalla vindilar, vilket bara var skönt. Tyst och stilla. Vi pratade nästan inte alls, utan bara sprang. I början kändes benen lite möra, lite sega i uppförsbackarna. Efter ca 3 km släppte det och det kändes lätt. Riktigt lätt. Vi sprang lite längre och på hemvägen fick jag in ett otroligt flyt. Km-tiderna sjönk från 5,30-5,40 till 5,20, till 5,08 och jag ökade utan att det kändes besvärligt. Backarna kändes som små löjliga pucklar som det gick att ta sig snabbt och effektivt uppför och sedan få tillbaka andning och flyt i nerförlut och på flacken. Näst sista km som alltid går snabbast gick i 4,48. Sedan kommer den jobbigaste backen. Den är ca 180 m, nog 200 m totalt innan det är helt plant. Rätt brant är den och jag brukar köra backintervaller där. Jag är alltid lite sur att den kommer på hemväg eftersom jag alltid tycker att den tornar upp sig som ett berg när jag är trött. Maken sprang med lätta steg uppför medan jag kände mjölksyran slå till ordentligt. Hamnade 20-30 m efter och fick kämpa för att komma ifatt, nu var det inte skönt flyt längre utan mer vilja. Sista km hem i 4,53 trots backen! 10 km, varav 6 i snabbare tempo, negativ split. Efter 4 mils cykling. Skönt!

Jag ska försöka cykla ytterligare ett pass i veckan under sommaren, när allt runt omkring lugnat sig. Samt att se om jag snart kan få ihop lite längre pass igen. Ska nog dessutom försöka pulsera veckoträningen igen. Att jag haft några lugna veckor har gjort att benen fullkomligen skuttar fram. (För att vara mig alltså).

Försöker sänka ambitionsnivån

Det är vår. Det finns en lägenhet som ska tömmas, städas och säljas, ett arbete som genererar extraarbete just nu och en trädgård med mycket projekt. Träning som jag tänkt blir inte av helt enkelt. det får vara så just nu. Jag har visserligen anmält mig till milspåret 18 maj men jag vet redan nu att det inte blir av. Om någon är intresserad av startplatsen så går ger jag gärna bort den.

Det som först stryker på foten med tidsbristen är stryketräning och långpass. Hade tänkt hinna springa ett längre pass idag på i alla fall 15 km. Istället har jag rensat en massa ogräs, förberett och grävt för sparris som jag sedan planterat. 2 kg sättpotatis har också grävts för och satts. En himla massa ogräs har jag rensat. Flyttat jordgubbsplantor.

Trädgårdsarbete mellan 10-18 med paus för matlagning och en kopp kaffe. Funktionell träning? Dottern fixade en supergod rabarberpaj så nu sitter jag och återhämtar mig efter denna och en fantastisk entrecote. Imorgon cyklar jag till jobbet förmodligen är jag mätt då fortfarande!

Ingen backe

Det blir inte alltid som planerat. Väldigt sällan faktiskt. men ikväll drog jag med maken ut på en runda. Bra för att få fart på benen. Eftersom jag löpvilat i 3 dagar efter långpasset i helgen så var benen pigga och rappa. Passet blev 8 km progressivt från 5,30 ner till snabbaste km på 4,46. Sista km hem innebär en jobbig uppförsbacke vilket gjorde att sista km landade på 5,02. Men bra i alla fall med en snitt km-tid på 5,10. Känslan var bra, andning och ben var med mig och jag kunde ha sprungit snabbare eller längre.

Nu känns det mycket bra i kroppen. Imorgon blir det Skavlöten har jag tänkt mig.

Jag älskar ljuset

Jag älskar vårkvällar. Igår efter nattning tog maken och jag en kvällspromenad. 40 min i underbart kvällsljus. Hemma hade vi för en gångs skull barnvakt vilket var tur eftersom minstingen vaknade och hade feber. Alltså är det VAB idag. Själv känner jag frisk och kry. Sprang 17 km i söndags med S. För honom är det superlugnt tempo att springa i 5,30 medan det för mig är rätt ansträngande. 10 km i 5,15-5.40 tempo i varierad terräng och så avlustade jag med 7 riktigt lugna km själv i 6,20 tempo! Benen var rätt möra efter det.

Om jag ska klara av Vansbor marathon är det dags att springa mer backar. Därför tror jag det blir ett backpass i skymningen ikväll. Terrängbacke med 4-6 repetitioner. Jag har svårt för backar, tycker att det är i regel väldigt tungt. När jag sprang 10 km Lidingöloppet fick jag ge mig och gå i de värsta luten. Blev omsprungen av många i backarna, vilka jag hann ikapp en del på flackare partier. Nu ser jag egentligen inte Vansbro marathon som ettt marathon där jag ska prestera en tid. Jag vill bara klara ett terrängmarathon. Det kommer att bli en ordentlig utmaning i sig.

30 km på 3 dagar

Eftersom det är så mycket annat som ska fungera med vardag, barn, jobb och annat fix blir träningen en smula hopklämd ibland. Tex så har min vecka sätt ut som följer.

Måndag: Ingen träning

Tisdag: Lite yoga och pilates

Onsdag: Ingen träning

Torsdag: Lite yoga, pilates, styrka och löpning i mellantempo 7,35 km

Fredag: Intervaller på gymet tot 8 km inkl upp- och nerjogg. Vansinnigt jobbigt eftersom jag knappt kört ngn fart under vintern. Lite styrka

Lördag: Långpass 15 km. Långt och långt men jag ska försöka öka upp mängden upp till 20 km igen. Tuuuunga ben. De första 9 km med maken vilket nog gjorde att jag sprang fortare än dagsformen egentligen ville.

Söndag: Cykla till jobbet? Det ska bli härligt vårväder så det vore nog skönt.

Vad hände?

Visserligen har träningen varit lite si och så den här våren. Först oinspirerad att styrketräna och sedan ett bakslag med springandet i februari och uppe på det allt omkring pappa. Men nu sitter jag här efter en runda på ca 15 km med stockar till ben. Vad hände? Vi åkte ju ändå skidor i en vecka och då åkte jag både längd och spran uppe på det. Och nu efter 4 mils cykling (uppdelat på två), backintervaller i tisdags, styrketräning i fredags och så är benen fullkomligt mos? Det är dock en skön känsla så jag borde inte klaga. Ska försöka komma upp i lite längre pass igen. Frågan är om jag ska springa imorgon eller låta benen vara?

Årets premiärcykling

Insåg igår att vägarna nu är cyklingsbara. Gruset kommer säkert ligga kvar en månad till men jag tog risken för punka och valde att cykla idag. Skönt! Men inte fort, herregud hur kan jag cykla så snabbt förra året? Ikväll på hemvägen var det tunga ben. Hungrig.

Vi har hunnit med en vecka i fjällen där jag mixade utför med längd och lite löpning, direkt därifrån till begravning i England. Även denna gång fick jag ett fint löpminne med mig tillbaka. Jag och min bror höll på att gå igenom en massa saker och jag kände att jag behövde en paus. Tog mig ut i skymningen och riktig dimma. Underbart. Gick inte att skilja havet från himlen när jag sprang utmed vattnet och det var helt fantastiskt. Kändes som jag kunde sprungit i en evighet. Låta tankarna flyga från vänster till höger i huvudet. Kändes som en rejäl storstädning! Så mycket lättare efteråt.

Sorg och träning

I januari fick jag beskedet om att min pappa drabbats av cancer. Symtomen började efter nyår och var helt klart illavarslande. I tisdags dog han. Med andra ord har min energi prioriterats åt helt andra håll än att fokusera på träning även om jag har tränat. Men jag har inte alls velat ha något mål, eller fokus. Ingen intervallträning, har kört lite kettlebells och allmänstryka, lite spinning, skidåkning och ut och springa i lugnt tempo. Resor till och från England där pappa bodde har också stått på dagordningen. Lägg till det vanliga pusslandet med jobb, projekt och hämtningar, lämningar och träningar, friluftsdagar, läxor och olika cuper och tävlingar som ingår i en barnfamiljs vardagsliv så kanske ni förstår att tiden bara flugit förbi. Vart tog februari vägen?

I söndags hade jag i alla fall en härlig runda i England. Steg upp tidigt, det var morgonsol, vindstilla och vår! Sprang längs med strandpromenaden i den lilla staden, under den stora bron och ut på vandringsleden. På utvägen hade jag musik eftersom jag hellre lyssnar till det än trafikbuller men när jag vände och sprang hemåt, stängde jag av och hade till och med lite vind i ryggen. 10 km totalt och sedan frukost på hotellet. Det är det som är så fantastiskt med löpningen som ingen annan aktivitet ger och det är den där stunden som ger en tidsfrist, en möjlighet att bara vara i nuet. Låta tankarna flyga som de vill.

Idag är det lika härligt väder här hemma, även om det är vårvinter snarare än vår. Jag längtar faktiskt ut på en runda med näsan i solen. Utan att ha bestämt innan om det ska bli milen eller till och med lite till. Jag vill springa bort klumpen i magen, och ontet i hjärtat. Låta solen lysa i ansiktet och minnas så väl det dåliga som det bra.

Jag tappade lusten

Förra veckan förkyld, den här veckan härjar kräksjukan i familjen. Uppe på det en bortrest man och en del ledsamheter i familjen. Naturligtvis ska jag inte träna när jag är sjuk men nu tog lusten och motivationen verkligen helt slut.

Skön känsla i kroppen

Har jag efter dagens fartlek på löpbandet. Lite bortskämd blir man med farthållning men å andra sidan får man stå ut med att titta rakt in i en vägg. Otroligt skön känsla får jag i kroppen efter ha fått upp pulsen över 170. Det går inte att jämföra med de lugna passen som är härliga på ett annat sätt. Efter ett fartpass är jag hög på endorfiner. Och så var jag sådär nyårsduktig och stretchade också...

Det kan behöva när ett informationsmöte i skolan väntar. Bläää vad tråkigt.

Läskigt....

Nu är det gjort. Nu måste vi norrut i sommar, eftersom jag anmält mig hit. Hjälp vad läskigt, jag som aldrig sprungit så långt förut... Men det är väl därför det kallas utmaning.

Jag har sprungit lite längre pass en gång per vecka sedan i december. Men det är först när man kommer upp i distans 17-18 km som det känns riktigt ok att kalla det långpass. Om det nu bara vill smälta lite till och inte bli glashalt igen så planerar jag att springa till jobbet på fredag. Jag är nämligen så trött på att springa samma gamla rundor här hemma. Och på fredag jobbar en Vallentunakollega, då kan jag få lift hem...

Långt uppehåll

Så som det blir ibland. Jag har tränat men inte bloggat! Jullovet ägnades visserligen åt en del träning men framförallt prioriterade jag familjen vilket får träningsdagboken att se lite tom ut dessa veckor. Men det var rätt bra med extra vila, nu är jag på G igen med lite mer motivation.

Julklappen till mig och maken var skidor. I lördags körde jag för första gången på riktigt men oj vad det är svårt! Och svettigt! Även om pulsen inte var i taket var känslan rätt tung. Igår sprang jag 7 km innan det var dags för jobb och de kändes riktigt tunga. Pulsen hög och tempot långsamt. Isigt och halt och regnigt. Igårkväll kom träningsvärken och benen kändes som bly. Inte konstigt att det var tungt att springa på förmiddagen.

Min rygg har bråkat lite av och till de senaste veckorna. Jag behöver komma iväg till kiropraktor och sedan prioritera styrketräning och pilates lite mer.