Sällskapslöpning

Det är inte ofta jag får sällskap utanför familjen när jag springer. Idag kom Magda och hälsade på mig och jag fick visa en av mina hemmarundor som leder upp till 5 km spåret på IP. Himla trevligt att få höra om Lidingö Ultra och kommande tjejmarathon. Ett lopp som jag gärna hade sprungit om bara våren och tiden var med mig. Jag älskar Roslagsleden.

Trädgårdsträning

Efter två dagar trädgårdsjobb fanns det ingen träningsork kvar. Rehab får bli kvällens målsättning. Vi har ett växthus på gång!

Knakelibrak

Vaknade som vanligt imorse, gick upp och ner i köket och kokade gröt åt kottarna. Sträckte på armarna och stretchade ryggen bakåt... och knak så får jag världens felsättning i halsryggen! Som när man blir knäckt av en kiropraktor fast istället för att kännas bra och att saker och ting hamnat på plats, så kändes det tvärtom. Saker och ting på fel plats, helt i kläm. Jag kände direkt att detta släpper inte av sig självt och fick en akuttid hos kiropraktorn idag. I vanliga fall brukar det släppa direkt efter behandling men det var tydligen en riktig sättning i rygg och bäcken för det gör fortfarande ont. Ingen träning på 2 dagar men jag ska promenera. Så nu ska jag ut i regnet och gå en sväng. Hur kul som helst (not).

Det är tydligen inte bra att byta till ett stillasittande jobb. Behöver komma ifrån dålig arbetsställning med laptop och dessutom träna mer styrka. Det sista vet jag ju. Ingen nyhet direkt. Så fantastiskt synd att man inte får några endorfiner av styrketräning.

Brorsan drar upp tempot

Jag har varit ruskigt lat den sista tiden. Förutom ett pass med maken i påsk har jag legat och dragit mig i bekvämlighetszonen i två mångader. X antal förkylningar har jag skyllt på och för övrigt har jag känt mig lite omotiverad. Löpanalysen har gått före, jag har försökt tänka teknik och det har i och för sig varit helt rätt.

Idag var min käre bror på besök och jag hade bett honom ta med löparskorna så jag kunde få sällskap. Ett varv på 5 km på IP hade jag tänkt mig: Dit och hem så blir det totalt precis milen. Min bror och jag är bara halvsyskon och rätt olika. Han har ruskigt lätt att bygga muskler och verkar ha mer snabba muskelfibrer. När vi sprungit tidigare har han haft tendens att dra upp ett himla tempo som han sedan inte haft kondis att hålla mer än 4-5 km. Sedan några månader tillbaka tränar han mer reglebundet och har kört Ruffie. Det verkar inte bara ge muskler utan även kondis. Märkte direkt vi stack iväg att han hade en spänst i steget som inte funnits tidigare. Vi tog det lugnt fram till IP. Väld där i terrängen drog han upp tempot. Jag hängde på fram till 8 km sedan fick jag släppa honom. Men jag gav mig katten på att avståndet inte skulle öka på hemvägen i alla fall. Sista km hem gick i 4,50-tempo och det var inte bekvämt för mig alls. Som sagt intervaller, intervaller. Tappade hållningen de sista km. Tempot totalt var förvånansvärt lågt med tanke på ansträngningsnivå och puls. Backträning har jag visst också "glömt" bort.

Äntligen!

Nu verkar det halsonda vara på väg bort. Ikväll har maken och jag sprungit dryga 8 km i lite bättre tempo. Det tempot som jag gärna skulle vilja blev min halvmara fart till sommarens runrunda. Där är jag inte än. När jag tidigare i veckan bestämde mig för att springa trots halsont har jag tagit det extremt lugnt för att vara så skonsam mot kroppen som möjligt.

Som jag har saknat att kunna springa lite mer tempo. Jag har jobbat med mina övningar och alla att-tänka-på-tips som jag fått. Det känns lite lättare nu men jag måste verkligen tänka till hela tiden fortfarande. Och när vi på slutet av rundan drog upp tempot till under 5-tempo så riktigt kände jag hur jag sjönk ihop och tappade hållningen. Men å vad underbart det kändes, både under rundan och nu efteråt.

Avslutade med det allra bästa. Dusch utomhus, svärmor har varmvatten i kranen ute och jag duschade hett i solnedgången. Klar livskvalitet!

Mer övningar i rehabträsket

Ja, det halsonda är fortfarande inte bra. Två pass har jag sprungit med halsont för jag blir så less. Känner mig inte sjuk för övrigt. Två lugna 5 km, senast igår. Och det är inte sämre idag, möjligtvis bättre. Så om jag inte blir sämre så kommer jag fortsätta att springa lugna 5 km tills eländet är väck. För när det börjar dra mot två veckors halsont då är jag less.

Det fina med haslont, träningsuppehåll och vinter ute är ju att det blir tid till annat kul. Har städat garderoberna och det var ju vansinnigt endorfinframkallande (not). Den enda liknelsen man kan dra är att jag kände mig nöjd efteråt.

För övrigt är jag alldeles förvånad hur uthållig jag är med mina övningar! Jag gör dem och har varit och fått några till samt lite uppföljning så jag kämpar på med 20-30 min rehab varje kväll. Nu ska jag lägga till stretch på utsidan av benet där man får ont om man har löparknä. Det har jag inte men jag ömmar lite där. Jag har aldrig fått till den där stående stretchen som visas i tidningar etc men den övningen jag fick var liggande och funkade kanon. Sedan till det svåraste. Enbensknäböj utan att skjuta ut höften för att kompensera, eller att vika in knäet. 20 på varje sida framför spegeln. Det finns lite att jobba med kan jag säga.