Jag är rätt envis av mig. Jag brukar halvstrunta i att vila när jag är småförkyld. Med fyra barn varav två mindre skulle jag aldrig träna annars. Men nu vete katten om jag inte borde vilat ändå. De två senaste veckorna har det i alla fall inte blivit bra. Sega pass, ben som skrikit trots inget tempo alls och för hög puls. Förra veckan försökte jag sansa mig, det blev två promenader istället för att springa. Passade rätt bra in med livet i övrigt. Jag älskar mitt jobb men ibland blir det för mycket av den varan också.
Ett halvgnälligt inlägg det här men det var en tuff vecka. Först jobba fyra hektiska dagar på raken, sedan förbereda möten och panikfixa den femte dagen, gå på en fantastisk föreläsning. Därefter mer panikfix och så vara social på middagsbjudning till sena kvällen. Komma hem vid midnatt, upp tidigt 6:e dagen, mer panikfix och så möten. Hade dessutom tokglömt 6-åringens skolutflykt och 4-åringens dito. 6-åringen fick följa med till jobbet medan 4-åringens utflykt gick att hinna ikapp. Det var nog bra att ha lite halsont mitt upp i alltihop.
Nu tog jag mig i kragen och gick och tränade igår i alla fall. 5 km fartlek på löpbandet och så lite styrketräning innan jobbet. Bättre än ingenting. Just nu är alla pass som blir av bra pass. Jag är trött på min vanliga uterunda, det väldigt isigt och lerigt så det har varit skönt att köra några pass inne i värmen.
Alla pass som blir av är bra pass. Bra sagt! Det gäller att undvika den sorts negativa stress som jag har känt under en stor del av hösten. När jag har tränat har jag haft dåligt samvete för att jag inte tränar. När jag inte har tränat har jag mått dåligt för det.
ReplyDeleteJa, det är märkligt att det går att ha dåligt samvete för i princip allt! Just nu blir nog mottot att bara försöka se till att få kontinuitet och springa varannan dag.
ReplyDelete