Det jag inte förstår... lycka trots tunga ben

Jag vet att jag har skrivit det förut men jag förstår verkligen inte alltid varför kroppen känns som den gör. I lördagskväll sprang jag 12 km på lätta ben med en lätt känsla i kroppen och snittade 5,30-fart. Det kändes riktigt bra. Vilade i söndags och igår tänkte jag springa terräng, gärna ett lite längre pass. Det var förmodligen för tätt inpå? För benen kändes inte direkt pigga. Tog det lugnt och fick dessutom ett telefonsamtal som gjorde att det blev en 11 minuters paus.

Jag är så nöjd med att bo nära skogsstigar! En km asfalt och ca 2 km grusväg och så var det dags för skogen. Uppför, uppför, sega motlut först på sandblandat underlag och sedan tog jag första bästa stig in i skogen. Det är härligt att vara så pass bekant med terrängen att jag inte är orolig för att springa vilse, mera nyfiken var jag kommer att komma ut någonstans. Något långpass insåg jag redan efter 4 km att det inte skulle bli. Dels hade jag som tidsoptimist gjort en felkalkyl gentemot familjen och dels var benen inte alls med mig. Benen tuggade sakta men säkert uppför i skogen och jag sprang på så gott jag kunde och lät pulsen gå upp. Bra träning! Gick där det var lervälling. Jag missade två av mina favorit-hat-backar när jag förkortade turen. Jag har ju bestämt mig i sommar att jag ska springa så många backar som möjligt så ofta som möjligt och helst i terräng. I vilket fall som helst missade jag inte kvarnbacken. Jag brukar bara komma förbi den här backen i slutet på mina långpass och jag får väl lov att erkänna att jag då brukar ge upp efter hälften och gå. Igår tänkte jag springa oavsett hur långsamt det gick. Enligt Garmin är den backen bara ca 380 m men den är brant och seg och känns dubbelt så lång. Det gick att ta sig uppför med hög puls och mjölksyra! Hädanefter ska den backen alltid besegras och så får jag gå efteråt! Sista motlutet hem är över 600 m svagt lutande på väldigt ojämnt underlag, lera och grästuvor, det känns alltid som den sträckan aldrig ska ta slut. Motlut är jobbiga men i kombination med att det är precis på slutet när jag är trött plus underlaget gör att det är lätt att jag tappar både teknik och fokus. Igår gick det ändå hyfsat. Kom hem efter en mil i skogen och jag längtar redan ut igen trots de sega benen. Jag älskar terräng! Fick energiboost och endorfiner och hade sedan en fin kväll med småkillarna medan maken och storbarnen var på bio.

På vägen hem en annan dag, ett annat pass