I förrgår sprang jag ett alldeles underbart pass! Det lilla jag lärt mig om att springa är egentligen genom att läsa. Tidningar och bloggar mestadels. Därför är det väl inte så konstigt att en hel del av det jag gör förmodligen inte är "rätt". Skulle gärna hänga på någon löpningsträningsgrupp eller vara med i en löparklubb men känner att tiden inte riktigt finns. Det finns absolut tid att avsätta för träning men oftast på förmiddagar. Att ha en fast kväll inbokad varje vecka, det går inte, det skulle vara att kasta pengar i sjön.
Så det här med hur man springer intervaller, hur man lägger upp pass osv, det är nog egentligen inget jag har någon koll på. Jag gör som jag tror och testar. Löpskolning tex det borde jag säkert göra men jag har inte en susning om det blir rätt eller fel och därför blir det väl inte heller av.
Efter mitt tvärhårda backpass där jag formligen tog slut tänkte jag att den här veckans backar skulle bli lugnare. Jag skulle springa dem men inte gå på max, utan försöka göra det jämnt och bra med en bra känsla. På Lidingöloppet kommer jag ju inte heller att försöka springa snabbt uppför (!) utan bara försöka ta mig upp och över backarna och springa på emellan.
Efter 5 genomförda backar (ca 190 m) där jag sprang ok fart uppför och lugn fart nerför körde jag 1 km snabbare. Efter det en omgång backar igen. Hade tänkt springa 1 km lite snabbare igen men det började bli väldigt mörkt och ovan vid det som jag är, hade jag glömt reflexväst. Det finns en del fartdårar häromkring så det var bäst att pallra sig hemåt. Tänkte därför att jag kör 2 km i tröskelfart efter de sista backarna. Det kändes bra! Benen kändes lätt och glada, jag kunde öka successivt. Det kändes som jag flöt fram. Runners high? Oavsett var det ett av de där magiska passen, det som gör det värt alla mellanmjölkstragglingar man gör emellanåt. Kanske är det så att jag inte ska försöka ta ut mig så jag kräks på precis alla fartpass? Eller borde jag det? Jag maxade inte och det kändes bra för själförtroendet att få till ett sånt härligt pass. Egentligen är det lite fånigt att springa så strukturerat på motionsnivå? Samtidigt tycker jag blandningen på pass gör det roligare att springa. Jag gillar att utmana mig själv, gillar att variera intensitet och längd på pass.
Som igår morse tex. 6 km i lugnt tempo kändes trögt och segt och varmt. Skönt när jag kom hem igen men en allmän tung och seg känsla. Hann luncha med min mor på Ulriksdals trädgårdar. Deras vegetariska buffé är helt suverän! Så gott. Åt mig riktigt mätt, vilket var tur för det var otroligt mycket att göra på jobbet och jag kastade i mig lite mat först vid åttatiden på kvällen.
Ja, jag har samma problem som du att det är svårt att tänka sig någon fast tid på kvällen för löpskola. Jag kan ju i och för sig inte ha det på dagen heller för då sitter jag ju på jobbet. Jag har redan en kvällshobby, och att komplicera det ytterligare då jag har ett jobb som gör att jag inte kan lita på att jag alltid skulle kunna gå hem kl 17, två söner med hobbyn som gör att man ibland skall vara chaufför och en man som några dagar i veckan jobbar i en annan stad så att han kommer hem först vid åtta-tiden på kvällen, det bara går ju inte. Så det gäller att knaggla på med sitt springande för sig själv ;-)
ReplyDelete