I januari fick jag beskedet om att min pappa drabbats av cancer. Symtomen började efter nyår och var helt klart illavarslande. I tisdags dog han. Med andra ord har min energi prioriterats åt helt andra håll än att fokusera på träning även om jag har tränat. Men jag har inte alls velat ha något mål, eller fokus. Ingen intervallträning, har kört lite kettlebells och allmänstryka, lite spinning, skidåkning och ut och springa i lugnt tempo. Resor till och från England där pappa bodde har också stått på dagordningen. Lägg till det vanliga pusslandet med jobb, projekt och hämtningar, lämningar och träningar, friluftsdagar, läxor och olika cuper och tävlingar som ingår i en barnfamiljs vardagsliv så kanske ni förstår att tiden bara flugit förbi. Vart tog februari vägen?
I söndags hade jag i alla fall en härlig runda i England. Steg upp tidigt, det var morgonsol, vindstilla och vår! Sprang längs med strandpromenaden i den lilla staden, under den stora bron och ut på vandringsleden. På utvägen hade jag musik eftersom jag hellre lyssnar till det än trafikbuller men när jag vände och sprang hemåt, stängde jag av och hade till och med lite vind i ryggen. 10 km totalt och sedan frukost på hotellet. Det är det som är så fantastiskt med löpningen som ingen annan aktivitet ger och det är den där stunden som ger en tidsfrist, en möjlighet att bara vara i nuet. Låta tankarna flyga som de vill.
Idag är det lika härligt väder här hemma, även om det är vårvinter snarare än vår. Jag längtar faktiskt ut på en runda med näsan i solen. Utan att ha bestämt innan om det ska bli milen eller till och med lite till. Jag vill springa bort klumpen i magen, och ontet i hjärtat. Låta solen lysa i ansiktet och minnas så väl det dåliga som det bra.
Vad hemskt med din pappa. Så sorgligt att så plötsligt förlora någon som står en nära. En chock. Det är klart att allt påverkas då! ta hand om dig och din familj och ta dig tid att sörja och gråta! KRAM!
ReplyDeleteTack!
ReplyDeleteKnappt två månader från det att du visste att din pappa var sjuk till dödsfallet.
ReplyDeleteMan hoppas ju alltid att det ska finnas ord som ska göra döden enklare. Men när man väl är där är det sällan så.
Kanske är det inte ord utan just vardagens pussel som, även om det kan kännas irriterande svårt, hjälper oss vidare. Barn ska till dagis, skola och träning. Läxor ska läsas, frukosten måste fram och någonstans väntar ett par träningsskor.
Och mitt i allt det där märker man plötsligt att livet går vidare. Inte trots vardagens alla små och stora bekymmer utan genom dom.
Tack Lars, så är det nog.
ReplyDelete