Cykelfunderingar och punka

Det har varit lite si och så med mitt cyklande i sommar och höst. Jag vill ju egentligen cykla 1 gång i veckan till jobbet. Bäst är förstås att cykla på morgonen. Problemet då är att jag måste cykla hemifrån senast 05.15. Tufft att komma upp och iväg. Senast jag gjorde det hade jag bestämt mig för att det var för kallt, säkert många minusgrader - ända tills jag tittade ut och insåg att det var det inte alls det.

Ska jag jobba kväll, känns det lätt och bra att cykla hemifrån. Desto jobbigare att cykla hem efter ett intensivt arbetspass (som det oftast är kvällstid, speciellt om man inte kommer från jobbet förrän vid tiotiden). Då är jag inte hemma och i duschen förrän vid 23.30.

Kort sagt så finns det en del motstånd att övervinna för att ta sig i kragen och trots allt cykla. Trots allt så är cyklingen ett bra alternativ till att springa och väldigt bra för mina ben som behöver träna backar och mjölksyra. För jag får ALLTID mjölksyra när jag cyklar. Konstigt nog. Nu har vi fått ytterligare ett arbetspass på jobbet som är mellan 10-18 och där funkar det förstås utmärkt att cykla.

Nåväl, igår skulle jag jobba kväll och tog mig i kragen och bestämde mig för att cykla. Det var motigt och småtungt och farten var låg men efter ett tag kom jag in i rytmen och började tycka att det kändes bra. Då får jag punka! Efter 13 km. Så himla typiskt. Det är två mil till jobbet så det gick ju inte att gå heller. Bara att parkera cykeln och låsa och ta bussen. Kändes lite snopet och att jag inte tränat färdigt. 13 km på cykel är ju ingenting. Det är andra gången jag får punka, skulle behöva antingen lära mig åtgärda detta på plats, eller ha löparskor och löparrygga istället så jag kunde fortsätta. Det hade jag å andra sidan inte tid till igår. Men med bussen hann jag faktiskt precis till jobbet.

Lyxigast av allt var nog att bli hämtad av maken efter jobbet när det regnade och klockan hann bli sen. Rätt skönt med punka i det läget :)