Det är verkligen det bästa jag vet. Alla mina ställen som jag besöker ska springas. Hemma hos min kära mor har jag bara besökt skogarna till häst. Det är visserligen inte fel det heller och något jag tänker återuppta så småningom. Men ridning för mig är så förknippat med måsten och borden att det inte alls känns lustfyllt eller roligt även om jag kan låna häst och tiden egentligen finns när jag hälsar på. Istället har jag sprungit 16 km och upptäckt skogarna på nytt. Upptäckt hur mycket längre det känns att springa än om man rider. Tyckte jag sprang riktig långsamt och blev förvånad när klockan visade snittiden 6,11 min/km och en snittpuls på 141. Kände mig aldrig speciellt flåsig, kändes ok i benen också förutom att jag fick ont i fötterna sista 2-3 kilometrarna.
Nu ska jag ladda inför tjejmilen. Min kompis som jag skulle springa med har blivit halvskadad och dragit sig ur, vilket är lite tråkigt. Jag som hade sett framemot att ha lite picknick efteråt och förhoppningsvis fira ett väl genomfört lopp. Har fattat att det är galet många deltagare men det är svårt att veta hur trångt det kommer att bli. Kommer det att vara som på vårruset när folk placerade sig i helt fel tidsgrupp och promenerade fem och fem i bredd så att jag fick sick-sacka mig fram? Kommer banan att vara så lättsprungen som utlovat? Kommer jag att orka hålla mitt planerade tempo i 10 km? I våras var jag rätt säker på att jag skulle klara min målsättning på 50 minuter men efter allt halsont i sommar är jag mer tveksam. Kroppen känns bra i alla fall, höft och vader mår för tillfället riktigt bra.
No comments:
Post a Comment