Friday, November 23, 2012

Vardagslivet

Måste erkänna att det nya livet med heltidsjobb absolut påverkar min träning. Dels därför att två av våra barn fortfarande är relativt små så att jag inte får ihop mina åtta timmar innan det är dags att hämta på dagis och dels för att mitt arbete under de närmaste åren periodvis kommer att innebära mer än heltid av mig. Den tiden som kunde utnyttjas till träning på kvällstid går i alla fall i hälften av fallen till arbete. Dessutom känner jag mer och mer att jag inte vill sätta krav på mig själv på alla områden i livet. Träningen måste vara min fristad och inte ytterligare ett måste. Samtidigt är det ett måste för jag upplever otroligt starkt att träning får mig att tänka bättre och hålla ihop skrivbordskroppen. Men det ska åtminstone vara ett måste som inte är förknippat med dåligt samvete och högt uppsatta mål.

Att hinna springa är något jag därför absolut prioriterar men just nu finns det knappt luckor för milen ens en gång. 30 minuter på lunchtid försöker jag knycka och så lite längre på helger om möjligt. Men helger innabär ju inte alltid att det finns eoner av tid. Det ska umgås med familj och vänner och det är tävlingar och det ska fixas, ja det finns alltid något som kan gå före helt enkelt, så det gäller att prioritera. Kanske  nöja sig med halvtimmen som finns utan att tycka att det är för lite tid. Istället springa lite mer fartlek och intervaller och utnyttja den lucka som finns. Min höger vad gör sig fortfarande lite påmind så jag behöver ta det försiktigt med den. Den verkar inte gilla löpband. Möjligt att jag ändrar mitt sätt att springa där?

Jag behöver mer styrketräning i mitt liv för ryggens skull. Igår var jag på ett pass på gymmet och idag kan jag knappt röra armarna. Det finns en lycka i träningsvärk!


4 comments:

  1. Helt rätt! Träningen ska vara lustfyld och tycker man inte att det känns så jättekul så får man kanske träna lite mindre. Inget fel med det!

    Angående tiden så gillar jag det Kjell Erik Ståhl sa. "Man sover 8 timmar, arbetar 8 timmar och sen finns det 8 timmar kvar. Vad gör du av dom?". Det handlar om prioriteringar :-).

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja, jag får väl posta hur en dag kan se ut för att du ska förstå.. ;) Ibland finns helt enkelt ingen ork kvar även om det kanske går att klämma in en halvtimme. Det är i alla fall inte TV:n som prioriteras... Fast jag är egentligen inte missnöjd utan rätt nöjd! Det känns mer konstigt att bara hinna springa 5 km när man tidigare knappt ansett det som träning! Men det är ju bättre än inget!

      Delete
  2. Då mina pojkar var små (och nu menar jag ingalunda bara babyåldern) bara hann och orkade jag inte träna. Då jag på ett besök på arbetsplatshälsovården på frågan om jag motionerar svarade att jag i princip är positivt inställd till motion = ingen soffpotatis i själen, men att jag inte hinner, svarade hälsovårdaren: "allt har sin tid, du skall åtminstone inte stressa över att du inte hinner." Det tycker jag var bra sagt. Jag hade ju ingen sjukdom eller så som absolut skulle ha förutsatt motion. Jag fick hålla mig till det man kunde göra på veckosluten tillsammans med familjen. Eftersom jag lätt får stel nacke då jag sitter så mycket framför datorn började jag också regelbundet göra träningar hemma med små hantlar. Inget som höjer konditionen, men nog hjälpte att motarbeta spänd nacke.
    Jag förstår ditt dilemma precis, och extra jobbigt måste det kännas då du tydligen haft vissa möjligheter att hinna träna fram tills nu då jobbet börjar ta mer tid.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jo men så är det. jag är nog en person vill göra allt. Men att lägga på 25 % i arbetstid och fyra barn som vill ha sitt gör att tiden krymper. Speciellt när skrivbordsarbetet kräver styrketräning. Just nu får det vara bra med lite av varje och ingen satsning på personbästa eller långpass... Fint så!

      Delete