Förkyld, sur och lite besviken

Ja vad ska jag säga. För det första har det varit några ruskigt intensiva jobbveckor. Lidingö har legat i bakhuvudet, jag har tränat på efter bästa förmåga men egentligen inte orkat peppa mig själv, eller känt mig sugen. I veckan försökte jag omvärdera och tänka att jag ska springa och ha roligt. Inte ha prestationsångest! Dessutom är det svårt att ha en realistisk målsättning i ett lopp man aldrig sprungit förut. Fast nog ville jag gärna springa under 3 timmar, det ska erkännas. Sedan är jag extra fånig, för allt runtomkring loppen gör mig nervös. Väskinlämning, hämta nummerlapp, hur lång tid detta kan tänkas ta etc. Jättelarvigt, sånt brukar ju lösa sig.

Så i förrgår smög sig förkylningskänsla in i kroppen. Lite, lite halsont som igår blev till halsont. Försökte med ingefärsthé och rödbetssmoothie med blåbär allt för att boosta kroppen. Vaknade imorse och halsontet hade inte gett med sig men inte heller blivit värre. Springa eller inte springa? Jag försökte göra en ärlig bedömning av läget men jag ville ju så gärna springa. Tänk hur det kan ändra sig från dag till annan?!

Allt kring loppet på ditvägen gick hur smidigt som helst förutom kön till Bajamajan då. Herregud jag trodde jag skulle kissa på mig! Kom precis lagom till starten. Nu var jag mest nervös inför hur kroppen skulle kännas. Och jo den kändes - INTE BRA. Det var ett dåligt tecken att Friskis uppvärmning fick pulsen att skutta. Pang, så fick vi sticka iväg. Och så trångt det var! Jag tog det lugnt och tänkte att trängseln nog skulle släppa efter några kilometer och att jag skulle kunna springa på bättre sedan.

Men redan de första km var tunga, inte alls som tänkt. Tungt och trångt - det var ju inte ens roligt! Efter 5 km tänkte jag att jag struntar i det här. När vi kommer till Lidingövallen, då kliver jag av. Att hålla mitt planerade 5.30-tempo på de flacka partierna var slitsamt, helt enkelt inte möjligt. Halsontet var visserligen borta men benen kändes svaga och ostyrsliga. Kliva av, kliva inte av, fan och skit och hans moster, det här skulle ju vara det lätta partiet! Medan jag försökte resonera med mig själv så kom jag längre bort från Lidingövallen. Jag tog beslutet att fortsätta men att skita helt i tiden (inte helt enkelt) och lägga mig i ett långsamt men överkomligt tempo. Pulsbandet hade jag lämnat hemma, så jag kunde inte heller se om pulsen drog iväg men jag misstänker att den nog gjorde det.

Men vad mycket folk det var hela tiden. Jag hade ingen lust att kriga mig fram, så även om jag hade varit hundra och i kanonform hade jag bitvis fått fått det tufft att hålla ett bra tempo. Vid trånga passager blev det nästan gångtempo för alla. En del irritation uppstod även om jag nog tyckte att de allra långsammaste faktiskt höll sig till höger. Men det vart kö för omspringning och en del tog rätt stora risker för att komma fram och sprang ut i terrängen mer eller mindre. Vilket också måste slita en del.

Slutet på andra 10 km var backig, mycket mer backar än jag räknat med. Äntligen kom vi fram till Grönsta gärde och här fick jag bita ihop en gång till för att inte kliva av. Trött i benen men framförallt trött i överkroppen. Det var länge sedan jag hade den känslan, och det bara efter 20 km. Förra året sprang jag tjejloppet. Jag minns att jag tyckte första backen efter Grönsta var gräslig men att det sedan inte var så förfärliga backar förrän Aborrebacken och Karins backe. Jo pyttsan. Upp och ner, upp och ner och benen var fullständigt slut. Jag gick i de flesta uppförsluten och försökte springa på emellan. Vissa medtävlande lärde jag mig känna igen. De sprang ifrån mig i alla uppförslut och sedan sprang jag om dem på flacken eller utför.

Sista kilometern tänkte jag att nu får det bära eller brista. Hur kunde den vara så lång? I slutet var varje km som tre upplevelsemässigt. Det blev en slutspurt i alla fall. Alltid något att vara nöjd med. Jag slog av min Garmin på 3:14:45. Och det var äntligen över.

Min första slutsats var att det här var 30 km lidande. Vill jag göra om det? Nej. Även med en bra dag och en ickeförkyld kropp så var det för trångt. Med min tid är det väl tveksamt om jag avancerar i startgrupperna. Jag hörde att det var mindre trångt i grupp 5 och 6. Men det är lite sjukt när jag tänker efter. Att 30 000 ska trängas på samma stigar ute på en ö i Stockholm. Hälften hade varit nog. Det tog för övrigt ca en timme att köa för att ta bussen till Ropsten. Just då, darriga onda ben och trött och less ville jag bara hem. Tänkte att om man springer marathon har man i alla fall nära till tunnelbanan när det väl är över.

Så mitt löfte för nästa år. De lopp som jag ska springa ska vara mindre! Runrundan vill jag absolut springa igen och gärna Brottbyloppet 20 km. Varför åka långt och trängas med andra när man kan springa ett mindre lopp på hemmaplan.

För övrigt ska jag ägna resten av hösten till myslöpning, utan några tävlingar inplanerade. Ser fram emot att springa långt i skogen på min födelsedag i november tillsammans med maken. Med kaffe i ryggan och bara vi och skogen.

Summa summarum. Missnöjd med att vara förkyld, läxan är att även om jag känner mig okej så är det inte ok att springa lopp med halsont. Och att jag inte uppskattar för stora lopp där det är omöjligt att hålla eget tempo på grund av trängsel. Jag valde bort tjejmilen i år på grund av trängsel men detta var värre!

Kroppen då? Halsont, trötta ben och fötter men för övrigt okej.