30 km längd

Hemma från sportlov och har hunnit springa lite, åka utför lagom och så dryga 30 km längd. Nöjd.
Jobbigast var igår när jag städat ur det sista ur stugan medan maken tillbringade sista stunden i backen med barnen. Ur ett genusperspektiv vill jag bara hävda att valet av arbetsuppgift var helt självvalt. Att städa kan vara mer rogivande än att vara skidlärare åt en trött 6-åring och en vild 4-åring. 6-åringen och jag kom för övrigt ihop oss dagen innan och han drog ifrån mig. Som att leta efter en nål i en höstack att hitta honom i liftområdet. Hittade honom till slut 30 minuter senare gråtandes. Mammans fel såklart enligt honom.

Nåja, efter städandet tänkte jag springa en sväng, ca 1 timme hade jag till mitt förfogande. Tänkte att någon skoterled skulle vara tillräckligt tillplattad och fin att springa på efter snön frusit på. Kände direkt att så inte var fallet. Skotrarna kör upp så pass mycket att det blir några cm lösare snö uppe på det tillplattade lagret. Lite som att springa i sand inbillar jag mig. Valde en led som jag inte skulle springa bort mig på. Härligt väder, vindstilla men attans vad trögt. Förstod inte varför, förrän jag stannade med pulsen dunkandes ordentligt och andan i halsen. 2 km svagt uppför i snö! Sedan var det ingen tvekan om att det var uppför. Lufsade, stannade, lufsade, gick. Totalt nästan 3 km uppför tills jag var ovanför trädgränsen. När det äntligen planade ut var jag tvungen att vända hemåt. Skoterförarna som körde förbi undrade nog vad jag höll på med. Jag funderade över vad tjusningen är med skoter jämfört med skidor eller apostlahästarna. Farten uppenbarligen men bensinångorna stod täta över dalgången när jag kom ner och några kroppsliga endorfinkickar lär de ju inte få. Hur som haver blev det en runda på nästan 7 km i 7:17-tempo! Hann stretcha, duscha och ta en kaffe och en macka i lä i solen innan rövarbandet kom hem och det var dags att packa bilen och åka hemåt.