Utvärderar en månads lågpulsträning

Om man bara tittar på dagboken springer jag långsammare och långsammare. Och det stämmer såklart. Men det har faktiskt en orsak. För det första har jag haft svårt att vänja mig vid lågpulslöpning och jag tror att jag fuskade lite till att börja med. Först började jag med ursäkter som att jag nog skulle springa med lite högre puls för att jag har ju tränat en del. jo pyttsan, det är verkligen att lura mig själv. Jag började faktiskt springa i våras varken mer eller mindre. sedan var det svårt att mentalt ställa om att börja gå i backar så jag försökte rätt länge att springa varpå pulsen skenade förstås. Och nu de sista 2 veckorna har jag faktiskt hållit nere på tempot så att jag snarare ligger runt 127-130 istället för 140. Enligt MAF-formeln ska jag springa på max 138, vilket jag hållit (nästan) tidigare. Men om man drar ifrån ytterligare 5 slag för att jag är otränad kommer jag ner på 133. Fast i backar låter jag faktiskt pulsen gå upp så långt som till 137. Sedan saktar jag ner och då fortsätter pulsen glatt upp till minst 144, gärna 148 till min stora irritation. Fast den går snabbt ner. Ett annat minus är att jag inte heller kunnat springa så långt som jag borde för att få snabbare effekt av MAF-träning. Jag har förstått det som att man bör träna mer än 1 timme, helst 90 minuter. Men eftersom jag har fått passa på mina knän har jag begränsat mig till 5-8 km. Och minskat ner på passen igen till ca 2/vecka. Lagt till cyklingen till jobbet som verkligen är MAF-träning. När jag tar cyklen till jobbet blir det iaf 4 mil den dagen uppdelat på två pass. Det är ingenting för en cyklist men rätt mycket för mig. En annan sak som påverkar farten just nu är vädret. Lera, snö och motvind tar ner hastigheten rätt rejält.

Jag tycker att det känns som om min kropp håller på att vänja sig vid att springa. Vänster höft som krånglade så i somras har gett med sig helt. Den återkommer säkert någongång, den har ju hört av sig till och från sedan jag var 15, men jag kan min höft nu och vet vad som behövs för att kurera mig. Knäna hänger med. Jag försöker tänka att jag ska vänja kroppen långsamt vid belastningen. Eftersom jag har kommit att älska att ge mig ut, vill jag inte bli stoppad av att ha gått för fort fram. Nu ska jag med andra ord ge mig i kast med min rehab-träning. Köra superset och blanda med axlar och rygg. Igår körde jag chins och armhävningar och pilates. Jag kompletterar de pilatesövningar jag inte hann igår.