Det där med intervaller

Igår sprang jag ett pass som jag hade tänkt springa i helgen. Nästan i alla fall. I helgen hade jag tänkt klämma till med 6x6 min + upp och nerjogg. Igår blev det 4,5x6 min + upp och nerjogg. Min skalle säger självmant nej till fart just nu. Det är bra med intervaller säger den men inte just idag. Idag är mina ben trötta, hela jag är trött. Det går faktiskt inte att springa fort just ikväll. Jag har sovit för lite och ätit dåligt och slarvigt. Det är bättre att vi tar en runda i lugn och ro. Dessutom har jag säkert lågt järnvärde eller en förkylning i kroppen för att allt känns så jobbigt just nu. Egentligen vill jag faktiskt sova en stund och springa imorgon.

Under uppjoggen tänker jag fortfarande att det är omöjligt. Jag tycker att 5:50-tempo känns jobbigt. Kom igen, det här går aldrig. Men så tänker jag att en intervall i alla fall. Jag kan ju åtminstone springa den i 5:30-tempo. Det är ju inte ens intervallträning. Sätter igång klockan och ökar tempot i beskedligt tempo. Efter ca 2-3 minuter känns det jobbigt, jag tittar på klockan innan backen. 4:55? Det kändes som 5:20 ungefär. Första intervallen landar på 5:05 tempo. Skönt att vila. Nu är jag på, det ska väl gå det här men 6 intervaller aldrig i livet! De som följer blir i jämnt tempo: 4:58, 4:55 och 4:51.

Intervall nummer tre går bäst, då glömmer jag faktiskt bort att jag springer intervaller och kommer in i andra andningen och tänker på helt andra saker, jobbet bland annat. Nästan lite snopen. De resterande försöker jag fokusera på hållning, armpendling och kortare, snabbare fotisättning.

Inför sista intervallen är jag trött. Jag förhandlar bort halva med mig själv och springer den lätta biten av sträckan (3 min istället för 6) Det gör jag lätt på 4:41, för det är plant och nerförsbacke hela vägen. Jag tänker minsann inte springa värstingbacken upp med de benen jag har idag. Så jag stannar innan backen och går upp. Vet med mig att om maken hade varit med hade han knuffat mig uppför. Skönt att vara själv idag, när latmasken fortfarande lurar i bakhuvudet. 

Visst är det konstigt vad det mentala kan göra? Varför ska det vara så svårt med fart? Och hur kunde jag förra sommaren springa hela den här kuperade rundan i 4:50 tempo rakt av? Det känns långt borta men jag ska sega mig dit igen. Fast då får jag nog bita ihop och köra i alla backar...