Dottern har i flera dagar tjatat att vi skulle springa 5 km terräng, en runda vi sprang förra året som hon då avskydde, hatade och ibland grät sig igenom. Jag kände mig då som en usel förälder som tvingade mitt barn att springa (vilket jag faktiskt inte gjorde). Jag trodde aldrig att hon frivilligt skulle vilja springa där igen.
Det är stenigt, det är knixigt och barrigt, rötter, det går upp och ner och en km går på grästuvor blandat med högt gräs, jättesvårsprunget helt enkelt. Men hon ville testa, allt går så mycket lättare för henne i år. Så ikväll när jag inte alls var på humör satte vi iväg. Det är konstigt med utmanande terräng (eller egentligen inte) för det känns som det går mycket snabbare än det gör. De tre första km gick bra, helt enligt plan. Dottern var urstark och kämpade sig uppför en lång knixig backe och sedan var det lite utför och sedan kom ETT KALHYGGE! Vi har sprungit fel säger jag, vi vänder springer tillbaka. Tog in på en annan stig och hinner följa den ca 100 m. Säger nu är vi rätt - och då kommer vi till ett nytt KALHYGGE! Vänder tillbaka, försöker på en tredje stig som leder ut i bara blårbärsris. Vänder tillbaka. Säger till dottern att vi tar det första kalhygget, det leder ju ändå hemåt. Hittar en stig på kalhygget som vi följer. Försöker springa men till slut ger vi upp, vi går för att orientera oss. Jag tror att jag vet var vi är på ett ungefär.
Har de huggit upp hela skogen i vinter? Jag gillar det inte, vill ha vår skog kvar! Till slut kommer vi fram till en äng och jag tror att jag vet var vi är. Vi hoppar över ett brett dike och möts av två schäfrar. Jag är inte hundmänniska och ser ingen tillhörande ägare och blir lätt orolig. Tänk om vi är på privat mark och det här är markägarens hemska vakthundar?
Som tur är är de väldigt beskedliga och följer efter oss. Vi kommer upp på en väg och jag inser att vi är ca 2 km längre bort än jag trodde! Lokalsinnet är inte mycket att hurra för tydligen. Otroligt skönt att känna igen sig! Hundarna följer glatt med oss när vi börjar springa igen men stannar faktiskt på mitt kommando. Hade inte gärna velat ha dem med mig hem.
Vilket litet äventyr på kvällskvisten :)! Sprang i mina fivefingers så trots lågt tempo blev det nog fin träning för ben, vrister och fötter i alla fall. Nu måste jag ju bara springa rundan från andra hållet hemifrån oss för att se hur jag hamnar i förhållande till kalhygget.
No comments:
Post a Comment