Jag jobbade som sagt igår förmiddag. Det var en bra dag på jobbet och runt lunch var jag redan lite förväntansfull. Hann äta lunch och försökte dricka mycket. Hann även börja på ett extra mellanmål med keso och banan innan jag fick avsluta dagen med lite extra pådrag. Vid halv fyra kom jag från jobbet och promenerade ner till starten ungefär i jämnhöjd med Danderyd kyrka (även om det är på andra sidan E18).
Startade klockan och joggade iväg. Kände på en gång av vaderna och att pulsen stack iväg lite för högt, lite för fort. Blev minst sagt bekymrad. Leden var motionsspår som första etappen ledde fram till Rösjön i Sollentuna. Här velade jag fram och tillbaka för de orangea markeringarna försvann helt. Till slut sprang jag tillbaks en bit där jag hittat en anslagstavla och följde blågula markeringar tills de orangea kom tillbaka. Då var de röda! Det kändes inte helt bra att vara osäker på om jag var på rätt väg när jag visste att jag hade över 20 km kvar att springa. Till slut kom jag fram till en skiljeväg där det faktiskt var skrivet Roslagsleden och då kändes det genast lättare i hjärtat. Sollentuna i all ära men jag ville helst inte springa åt det hållet längre än nödvändigt. Hittills hade leden varit lättsprungen men nu började det bli mer terräng. Uppför och nerför och mycket rötter.
Runstens-sightseeing. Häftigt att följa en gammal led och tänka på hur många som bott och vandrat här förr! Jag mötte inte en själ under den här etappen. Efter ett tag delade sig leden i två delar, där det stod Sjöängsslingan 6km eller Genväg! Jag velade en liten stund innan jag valde Sjöängsslingan. 6 km omväg kändes det som och dessutom upplevde jag det som om den bar iväg rakt åt fel håll. Efter bara 100 meter var det i princip bara rötter och stenar. Jag var nästan på väg att vända om men bet ihop och fortsatte. Att säga att jag sprang här är väl att ta i. Men bra träning var det. Jag började känna mig lätt sliten och hade bara tagit mig ca 12 km. Men jag kom ut ur skogen och fram till Hagby ungefär. Över motorvägen och ut mot Vallentunasjön.
Omgivningarna var jättevackra men benen kändes lite stumma. Värken i vaderna hade släppt efter ungefär en mil och vänsterhöften skötte sig fint. Pulsmässigt kändes det också bra. Det var mer en känsla av att benen skulle ta slut innan jag kom fram. Och att jag inte alls hade någon bra löpardag egentligen, utan mer gick på nyfikenhet och vilja. Det var ju onekligen spännande att se hur det skulle kännas längre fram. Jag försökte vara i kroppen, acceptera de tunga benen och fortsätta springa hela enkelt. Egentligen tänkte jag inte så mycket, bara var mest.
Återigen blev leden lite dåligt markerad, men jag hittade den snabbare den här gången. Blev inte heller lika stressad, ville det sig illa var det bara att leta sig ut till bebyggelse och springa asfalt hem. Lite frustrerande var det allt när jag nådde fram till Täby kyrkby och leden vände tillbaks mot Täby. Upp över järnvägen in i skogen mot Skavlöten. Här var det fler människor ute och promenerade och joggade. Jag började gå konsekvent i uppförsbackarna men det var rätt mycket nerför och då höll jag bättre tempo. Till slut passerade jag Arningeleden och Roslagsleden proklamerade att jag var i Vallentuna. Halvmaran passerade jag någonstans här och tänkte hur otroligt mycket tröttare jag var än när jag sprang Kårstajoggen i maj.
Kvällssolen kom fram och det var vackert i skogen. Den här sträckan tycktes dock oändlig. Jag sprang och sprang och sprang. Eller nåja, lufsade. Jag försökte tänkte stark, snabb, lätt men det var mest skrattretande. Istället fastnade tankarna återigen vid de ultralöpning. Hur är det möjligt Hur orkar de? Men om de orkar så ara måste jag klara denna sträcka. Även om jag går bitvis! Till slut kom jag fram till mitt sista riktmärke innan den riktiga nerräkningen hemåt började. Då hamnade jag i sällskap med ett motorcrossgäng. Underlaget för trötta ben var inte det optimala, det var sand och grus uppepå. TUNGT! Hela baksidan av benen värkte. Till sist visste jag inte om jag sprang rätt, hittade inga markeringar längre. Blev orolig över att ha missat vägen mot Brottby och istället hamnat mot Åkersberga. Hur det nu skulle ha gått till! Men jag kom ut på rätt väg och sprang en km på asfalt innan det bar av hemåt. 3 km hem! Jag insåg att jag skulle landa på minst 30 km. Jag tuffade på så gott jag kunde och till slut var jag faktiskt hemma!
Idag känns det fint förutom i vaderna som är stela. Mina tår verkar dock inte gilla långpass. Två tånaglar kommer att ryka snart och tårna är ömma. Jag hade en tid inbokad hos naprapaten idag och hon ojade sig en del över min stela rumpa. Men det var mest lite skavanker inget riktigt på tok. Jag fick galet ond massage, akupunktur och blev utknäckt i rygg och höfter. Och fick lite prohabövningar. Jag känner redan nu att jag vill göra om det här. Nu måste jag ju också springa nästa etapp ut till Domarudden. Men det får bli om några veckor tror jag. Lite smolk i bägaren är att intejag fick passet uppladdat på datorn. Något gick snett i överföringen. Det tog 3:30 men då ägnade jag minst 30 minuter åt att leta väg, ibland ta småstopp för dryck och banan, så totaltiden blev 4 timmar, varav springtid 3:30. Men jag hade så gärna velat se exakt hur jag sprang på kartan. Jag får väl springa sträckan en gång till!
No comments:
Post a Comment