Njaa. Inte när jag sprang men nu efteråt. Kom i väg i strålande solsken imorse klockan 9. Vilken härlig höstdag. Precis innan jag gav mig iväg bestämde jag mig för att jag skulle köra fartlek idag. Kanske lite dumt med tanke på att förkylningen precis släppt men jag kände verkligen för det. Dessutom hade jag inte tid att vara ute så länge. En av sönerna lyckades halvera sin ena framtand igår och ett akutbesök till tandläkaren var inbokat.
Tempot blev därmed förkylningsmässigt. Mellan fartleken låg jag nog på 5:45-5:50 och när jag drog upp farten varierade jag mellan 5-5:20. 4 fartökningar fick jag till på min 7,3 sprungna km. Den nästsista var inte så lång och dessutom plant eller nerförsbacke och då pinnade benen på i 4:45. Sedan unnade jag mig att gå upp i värstingbacken och efter det körde jag en sista fartökning hem. Efteråt är känslan i kroppen nästan himmelsk. Därför har jag bestämt mig att höstens och vinterns uppbyggnadspass får bli härliga lufspass och så fartlek någon gång per vecka. För visst är det så att fartlek inte sliter lika mycket som "riktiga" intervallpass? Om jag får till något löppass med maken är det bonus och innebär automatiskt snabbdistans för mig. Han springer nämligen obehindrat i 5-tempo helt otränad, allt annat är lufs för honom, även om han då inte orkar längre än 5-6 km.
Nu ska jag laga sopplunch till sonen som inte ska ha fast föda förrän tidigast om en vecka. Han har fått smoothies till frukost och mellis och så blir det soppa till lunch och middag. Men förhoppningsvis läker den lösa tanden ordentligt och håller sig vid liv och blir poåbyggd med plast inom några månader. Annars blir det rotfyllning, vilket inte känns så kul för en 9-åring.
Tack för dina uppskattande kommentarer. Min avhandling borde finnas på SU och KB. Sök på Hagborg och Silence så trillar den fram. Jag tror i och för sig att det räcker att läsa conclusions för de flesta. Om du hojtar till kan jag skicka den till dig.
ReplyDeleteDu kan också läsa en sorts fortsättning (min forskning om dödsstraff i Texas) om du följer den här länken:
http://www.ep.liu.se/ecp/015/025/ecp015025.pdf
Det slår mig hur fort tiden går när jag inser att vår äldste son bara var 7 år när jag skrev det där. Och lilla Ingrid var inte ens (på allvar) påtänkt.
Det vore kul att läsa den, jag gillar att läsa den typen av avhandlingar (om den nu inte visar sig vara hiskeligt krånglig). Jag har själv gjort deltagande observationer (endast på 20-p nivå), därav intresset. Dessutom kanske resultaten faktiskt kan överföras till vår kultur fast på ett annat sätt?
ReplyDelete