Trot eller ej, jag gjorde det inte själv men foten var helt som vanligt imorse. Jag kände mig pigg och hade söndagens härlig runda i tankarna. Tänkte att Ursvik är nog jobbigare men om jag bara tog det lugnt så tänkte jag att det nog skulle det nog gå. Redan efter en halv kilometer kände jag att det var tungt. Ovanligt tungt. Fasligt tungt. Redan vid 3 km tog jag första gångpausen. Jag kämpade vidare. Någonstans vid milen sprang jag vilse. Försökte ta mig tillbaka till parkeringsplatsen. Blev stressad över att jag skulle börja jobbet så småningom. Även om det inte var någon direkt panik kände jag inte alls igen mig och hade svårt med orienteringen. Hittade en tjej som sa att jag var på helt fel håll. Fick vända tillbaks och hamnade till slut ute på cykelvägen ute vid E18. Vid det här laget sa kroppen stopp. Så fort jag sprang rusade pulsen och jag fick håll. Jag gick sista biren helt och hållet. Det var verkligen som att springa rakt in i en vägg idag. Ändå var det bara början.
När jag kom tillbaks till bilen hade jag tappat bilnyckeln. Det var varmt, mitt vatten var slut och det första stoppet jag hade gjort där jag tog upp telefonen (som låg i samma ficka) var starx efter 6 km.
Summa sumarum är årets sämsta löparrunda, en borttappad nyckel värd ca 1500 kr, en bärgad bil eftersom maken med den andra nyckeln befinner sig 50 mil bort. Två taxiresor, en till jobbet (kom för sent) och en hem. Ytterligare ett intensivt jobbpass.
På pluskontot idag lägger jag tårtan som jag fick på jobbet idag. Titeln på blogginlägget ljuger. Imorgon ska jag promenera 15 km i Ursvik inklusive felspringningen och leta nyckel. På min enda lediga dag. Jag är inte bitter men jag ska gå och lägga mig...
Vissa dagar är inte de bästa. Synd att jag är ensam med barnen annars hade jag gärna gjort dig sällskap i Ursvik. Lycka till med nyckelledtandet!
ReplyDeleteÅh, det hade varit trevligt! Just nu sitter jag här och väntar på att posten ska komma med bilnyckeln som maken skickade med ilpost igår.
ReplyDelete