Sunday, September 26, 2010

Men grymmast av alla var dottern!

Det kändes jättemysigt att ha sällskap med sig idag till Lidingö. Jag var inte alls peppad, blev väckt redan 05.40 och hade en mage som inte alls kändes helt hundra. Iväg kom vi i allafall och väl på plats vid niotiden kändes det bättre även om det var rysligt kallt. Jag blev nervös av helt fel anledningar. Först för att hitta rätt, sedan för att hitta parkering och till sist för att vi inte kommit ihåg säkerhetsnålar. Allt löste sig givetvis.

Ebba som från början verkat tycka att det här skulle bli en kul utflykt bleknade och tystnade allt mer ju närmre hennes start vi kom. Alla i hennes startgrupp hade tights och klubbtröjor. De sprang koordinationslopp kors och tvärs över startfållan. Jag blev alldeles kall i hjärtat. Vad har jag lockat in min tjeja på? Jag som trodde det skulle vara ett motionslopp även för småtjejer men det här kändes närmare elitsatsning. Hon har tränat relativt flitigt men började ju att springa i april. Ingen fartträning heller, vi brukar spurta sista biten hem och en gång har hon kört backintervaller med mig. Tänk om hon kommer sist och aldrig vill ta ett löpsteg mer!

Lite släppte min ångest när vi värmde upp. Jag sprang med och peppade och sedan sprang hon några snabbare vändor och det såg fint ut. Hållet som hon fick direkt gav med sig. Startskottet ljöd och hon försvann i slutet av klungan i sina gympabrallor och t-shirt.

Jag gick och ställde mig vid mål. Blev ändå nervösare när jag hörde speakern säga att tjejerna i F12 brukade springa runt 11 min (3 km) Herregud så snabbt, där ligger man i lä. 11.29 sprang vinnaren in. Sedan kom det flicka efter flicka och minutrarna tickade iväg. Den vinnande pojken i 1,7 km klassen efter kom. Och sedan kom hon! Och spurtade! In i mål på 16:15. Grymt. Jag är så jäkla stolt.

Det visade sig att hon fått håll och gått en bra bit av loppet och att hon spurtade så på slutet att hon fick illamåendekänsla efter målgång. Till att börja med kom upplevelsen på topp 10 av de värsta sakerna hon gjort i hela sitt liv. Men när vi gick och kollade resultatet och såg den fina tiden och att hon kommit på 93:e plats av 141 då vände det. Samt att hon hade placerat sig lika bra eller till och med bättre bland 97:orna. Och att hon inte hade blivit sist av killarna i P12 heller om hon nu mot förmodan skulle sprungit med dem. Just nu låter så här här: Nästa år då ska jag ha som mål att inte gå någonstans!

Mer om mitt lopp i senare inlägg. Men jag är också nöjd. Inte pga tiden men för att jag verkligen gav allt jag hade idag. Jag kunde ju inte komma i mål utan illamåendekänslor och mjölksyra upp till öronen nu när dottern verkligen gav allt.

No comments:

Post a Comment