Relativt nöjd

Jag började bli nervös på tåget in. Smart att ta ett tåg tidigare än jag först tänkt eftersom det var sjukt mycket tjejer överallt. Min nervositet känns rejält i kroppen. Det är skillnad att vara nervös för att prestera i yrket, hålla föreläsning osv mot nervositet inför ett lopp. Grundkänslan är visserligen den samma, jag blir torr i munnen, får hjärtklappning. Men inför de lopp jag sprungit så ilar det ända ut i armhålorna och jag känner mig elektrisk. Skum känsla. Det blev en hel del väntande innan vi fick starta, till slut önskade jag bara att vi skulle få komma iväg. När jag tittade på pulsen innan start var den ca 10 slag högre än normalt, som max hade jag 104 i puls vilket är högre än när jag promenerar i raskt tempo.

Det var som sagt trångt i där jag stod i startgrupp två och precis som på vårruset hade jag tjänat på att hålla mig längre fram. Första km fick man bryta sig loss och springa på vägrenen för att få ett tempo som närmade sig 5 km/min. Det var fint löpväder, solen sken och jag frös inte alls trots att jag sprang i linne och trekvartstajts. Tycker mer synd om dem som valt långärmat.

Första km gick i 5,11 för min del sedan 2 km under 5. 4:e km gick långsammare, jag började känna av tempot och blev orolig att jag inte skulle orka. Jobbigt var det men inte sjukt jobbigt. Men jag har svårt att hålla 5-tempo. Antingen ligger jag 5 under eller 5-10 över. Jag försökte hitta bra ryggar att hänga på. Kanske var det dumt men jag drack en klunk vid varje vätskestation utom den sista. Förlorade nog några sekunder varje gång. Ungefär vid 7km tog jag en dextrosoltablett trots att jag inte tänkt göra det innan. Efter det lite vatten. Det kändes faktiskt riktigt bra efter det även om jag nog inte hann dra nytta av den energin. Rent mentalt hjälpte det och så ökade jag farten igen. Sista kilometern hängde jag på en tjej som drog iväg i högre tempo, jag hade bestämt mig för att inte släppa henne. Sprang om henne i sista uppförsbacken och tänkte att jag kommer att kräkas i mål. Hur ska jag kunna spurta i mål nu?! Och så minns jag att jag tänkte att jag hoppas målet inte är längre bort än jag tror för då orkar jag inte hålla den här farten. Taskigt med uppförsbacke på slutet. Annars var det inte mycket till backar.

En annan skillnad från vårruset var att jag faktiskt inte kände att jag sprang i fel startgrupp. Alla sprang, de få som gick höll sig till höger. Efter 2-3 km var det inga svårigheter att springa om om man ville. Jag tyckte alla tjejer höll ett rätt bra tempo. Lite kul var det att springa om någon som dragit på för hårt i början. Precis innan upploppet kom jag ifatt en tjej som jag tappat någonstans i mitten av loppet. Hon var dock bättre i spurten, så jag sprang inte om. Jag var slut, riktig slut efteråt. men jag vet att jag kunde ha sprungit bättre. Men jag ska vara lite snäll mot mig själv. Jag har aldrig sprungit ett millop och det var tyckte det var svårt att veta hur fort jag skulle våga springa. Nästa gång ska jag under 50! Idag landade jag på 50:42 och det kändes till att börja med väldigt surt. Nu när kvällen har gått är jag ändå nöjd. Förr året hade jag en bästatid på milen 58:37. I kuperad terräng visserligen men ändå. I våras gjorde jag milen som bäst på 54:22. Då också mer kuperat än idag. Ändå är det en rejäl putsning av mitt PB. En riktigt trevlig söndag med andra ord.